Till dig som anhörig
Det kan vara jätte svårt att veta hur man ska hantera och samtidigt förstå när ens närstående mår dåligt, är manisk,djupt deprimerad eller överhuvudtaget mår psykiskt dåligt.
Det är inte bara påfrestande för den som är sjuk utan även för omgivningen runt omkring. Man vet inte hur familjesituationen kommer påverkas och det blir svårt att återgå till den vanliga vardagen.
• Lär dig att känna igen symtomen: Det kan vara en trygghet för dig som anhörig att känna igen symtomen för att eventuellt kunna förhindra skov (= försämrat sjukdomstillstånd)
•Skaffa dig information: Det kan hjälpa dig att förstå vad en närstående går igenom och det kan också hjälpa dig att kunna tala öppet och insiktsfullt med andra. Finns det en diagnos kan det underlätta om familjen har god kontakt med den bipolära personens läkare samt att man är öppen och tydlig mot varandra.
• Hjälp den sjuke att fullfölja en behandling: Man kan leva ett normalt liv om man får rätt behandling.
•Uppmuntra den sjuke att söka hjälp: Man förstår inte alltid själv att man behöver hjälp. Du kan försöka föreslå och hänvisa till en läkare men det kan hända att den sjuke inte är mottaglig för dina råd. Men ingrip om det finns risker att personen skadar sig själv eller andra.
•Undvik att skuldbelasta. Det hjälper inte att anklaga någon eller sig själv för vad som kan ha bidragit till hans ohälsa. Det är bättre att lägga sin energi på att stödja och uppmuntra. Men inte glömma bort dina egna behov.
• Ha realistiska förväntningar. Det kan vara mycket nedslående för den som är sjuk, om man förväntar sig mer än vad han eller hon klarar av. Och omvänt kan man genom att överdriva den sjukes begränsningar få honom att känna sig hjälplös. Så ha realistiska förväntningar.
•Håll kontakt. När ord inte tycks hjälpa, sitt då tyst och lyssna. Bekräfta den sjukes känslor och tankar utan att döma. Försök bevara lugnet. Det är till hjälp för både dig själv och din anhörige att du hela tiden visar att du bryr dig om honom.
•Tänk på andra familjemedlemmars behov. Familjer i kris behöver hjälp med att uppmärksamma alla familjemedlemmars behov. Anhörigstöd för människor med bipolär sjukdom eller psykiska besvär kan vara en lättnad för hela familjen.
• Uppmuntra till goda vanor som främjar mental hälsa. God kost, motion, sömn och sociala aktiviteter är en viktig utgångspunkt för den mentala hälsan.
•Ta vård om dig själv. Den stress som kommer av att man skall ta hand om någon som mår psykiskt dåligt kan hota det egna välbefinnandet. Uppmärksammar därför alltid dina egna behov.
Hemsidor till några stödorganisationer och bra länkar
Phir Vägar till Psykisk hälsa
SPES Förebygga självmord och efterlevnadstöd
Nationella Hjälplinjen Nationella hjälplinjen erbjuder dig ett
begränsat antal kris- och stödsamtal via telefon och texttelefon.
BUP Barn- och ungdomspsykiatri i Stockholm
Psykolognet Hitta en psykolog som passar just dig
Föreningen Balans Patient/anhörigförening för drabbade
av förstämningssjukdomar (unipolär - bipolär)
Kuling.nu Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom
Rädda Barnen Föräldratelefonen
Hälsan är det viktigaste vi har
Det är egentligen meningen att jag ska gå på födelsedagsfest ikväll
men jag tror inte riktigt jag kommer klara det för jag är fortfarande sjuk :/
Jag har alltid en förmåga att vilja pressa mig själv till den yttersta gränsen.
Det kan vara en bra egenskap, men ibland måste jag lyssna på vad min kropp säger och vila.
Men det är svårt när man har så många bollar i luften.
Jag vill ju så gärna vara frisk och kry att jag nästan övertalar mig själv att jag mår bra.
Det blir såklart ingen alkohol ikväll men jag kanske orkar ta mig ut för att träffa lite folk?
Meningen var ju att vi skulle fira av mig ikväll lite också.
Hälsan är viktigare än något annat. Har man inte hälsan i behåll är allt annat matriellt oviktigt.
Vi borde värdesätta hälsan högre. Ta hand om oss själva och varanda ännu mer.
Packar resväskan
Nästa vecka åker vi! Jag kan inte annat än längta!
Vi har planerat den här resan i över 1 år och nu bär den äntligen av!
Vi kommer vara borta i nästan 2 månader.
Sola, bada, njuta och upptäcka.
Leva livet helt enkelt.
Självmord
Jag ville bara få slut på min smärta"
Jag var olycklig. sårad. frustrerad och väldigt vilsen.
Jag hade ett skov så mitt psykiska mående var i obalans redan innan.
Det var en jätte jobbig händelse som utlöste mitt agerande.
Jag kände mig så sårad, jag hade blivit så sviken att alla känslor var bort om all kontroll.
Först blev jag hysteriskt ledsen men sen nådde likgiltigheten mig.
Oberörd utanpå. men innuti höll mina känslor att explodera.
Hade jag varit väldigt känslosam samtidigt som ångesten
tärde på mig inifrån då hade jag aldrig försökt ta mitt liv.
Men nu kände jag ingen rädlsa. Jag ville bara bort.
Även om det egentligen innebar att jag inte ville dö.
Jag kommer så väl ihåg när jag svalde de där tabletterna.
Jag brydde mig inte om någonting just då.
"Mer än att, ta mig härifrån!!!Få bort min smärta!"
Jag hade ingen kontroll! Jag ville göra illa mig själv.
Mitt omdöme var bortblåst med vinden, med sveket.
Det kändes inte som jag levde. Jag ville bara försvinna.
Så då hade jag väl inget att förlora?
Jag blev medvetslös. Låg i min lägenhet 1,5 dygn innan jag hittades, nerspydd och nerkissad
fördes jag med ambulans till sjukhuset. Jag var förgiftad av alla tabletterna.
Efter 3 dagar var jag vid medvetande igen, men väldigt svag. Jag var inte alls långt ifrån att dö.
Så här i efterhand när jag tänker på det blir jag självklart rädd för vad som kunde ha hänt.
Jag exprimiterade med mitt eget liv!
Jag utsatte mig själv för fara och jag förstod inte konsekvensen av mitt agerande!
Det var ett rop på hjälp. Men detta slags rop kunde gått så fel om min skyddsängel inte vakat över mig!
Och det är inte alltid skyddsängeln vakar över oss.
Det är många själar som tar sitt liv av misstag. Det är ett rop på hjälp.
Vi agerar i panik, i frustration!
Jag reste mig upp när jag hade det som svårast. Men tillslut vågade jag tro på mig själv.
Jag mötte min smärta och besegrade den. Det kan du också göra.
Det är inte lätt, men det gör tusen gånger ondare att vara kvar i din onda cirkel än att bryta dig loss från den!
Snälla gör någonting innan du agerar i panik och frustration!
Kramar Sara
Tar jag igen "förlorad" läkarvård?!
Jag har haft en medel bra dag idag, själsmässigt!
Det har varken hänt något tråkigt eller något överdrivet roligt. En vanlig dag med andra ord.
Jag mår psykiskt bra - och har varit stabil under en väldigt lång tid- UNDERBART!
Det fysiska är det lite sämre med, men det låter jag farbror doktor avgöra imorgon.
Man kan inte ha båda delarna jämt verkar det som?
Ibland kan jag bli lite sur och tänka tillbaka tiden då mamma levde.
Mamma själv var läkare och gav oss barn den bästa tänkbara vård under hela vår uppväxt.
Vi behövde aldrig aldrig aldrig någosin tänka på något när vi var sjuka. Mer än att vi var
sjuka. Hon tog hand om oss, medicinera och ställde diagnos.
Jag behövde aldrig besöka ett sjukhus eller en läkare/sjuksköterska på mina 14 år ihop med min kära mamma.
Hon var våran räddare i nöden, jämt!
Straffade livet oss senare för att vi hade det så bra ställt under hela våran uppväxt?
Jag vet inte hur många gånger jag legat på sjukhus, barnspyk, psyk,besökt BUP, besökt psykolog, läkare, sjuksköterska, terapeft ja you name it från att jag var 14-15 år tills nu.
Jag ska på läkarbesök imorgon expempelvis!
Ska jag behöva ta igen allt nu på senare ålder eller vad är det frågan om?
Life is strange to me.
Jag saknar min mamma!
Yeeeey, just shoot me?
Godkväll kära läsare!
Har inte hunnit kika in på bloggen för det har varit så mkt att göra under helgen.
Jag har bland annat jobbat sen har jag även hunnit gå på en födelsedagsfest.
Förkylningen är väl sisådär.
Så det vart nyktert i helgen om man säger så och jobba måste jag ju för räkningarna betalar ju inte av sig själv eller hur?
Ska svara på era kommentarer imorgon :)
Är lite irriterad på min sjuksköterska. Som bipolär har man en egen ssk att vända sig till.
I detta fall, är det egentligen inte hennes fel. Men eftersom det är henne jag pratar med blir jag automatiskt frustrerad.
Dock inte så hon märker det, eftersom jag är så jävla snäll. För snäll, för det är ju ingen som tar mina ord på allvar verkar det som?!?!?!?
Det handlar så klart om mitt körkortstillstånd. Läkaren har ännu inte fått arslet ur vagnen.
Uräkten? "Han har så mycket att göra"
Så mycket att han inte ens kan skriva en underskrift och ge pappret till närmsta assistent?
Efter nästan 4 månaders väntan börjar jag bli otålig.
Inte mindre min arbetsgivare som inte fattar ett skit. Och vad ska jag ha för ursäkt?!
Please help me with that one!
-Hej jag är manodepressiv. Jag väntar på ett läkarintyg som ska intyga min lämplighet som förare?
Ahhh, jag får panik ärligt talat av den här skiten. Jag klarar inte av att ljuga heller.
Vilka är ni?
Men det lär jag väl inte få reda på för jag tror jag har många smygläsare... eller har jag fel? ;)
Jag är fortfarande inte helt frisk men jag orkar inte ligga hemma i soffan längre, det tar också på krafterna!
Igår såg jag min familjehems mamma på stan och det gjorde mig ganska ont. Jag bodde hos henne i 2 år. Från och med att jag var 15 år till och med 17. Hon sa att hon älskade mig, att jag var en av hennes egna. Hon ville dessutom bli mormor till mina barn. Lovade att hon skulle finnas där föralltid. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma, hon älskade mig sa hon.
Igår när vi gick förbi varandra hälsade vi inte ens på varandra. Vi såg varandra in i ögonen men så fort våra ögon möttes vände vi båda på huvudet.
Vi har aldrig varit osams över något.
Men efter att jag kände att jag var tvungen att lämna henne och familjen för att bo på behandlingshem tappade vi sakta men säkert kontakten. Vi gled ifrån varandra.
Men jag förstår inte hur man kan säga att man älskar någon så mycket och sedan inte längre bry sig för man har inte det ansvaret på pappret?
Om hon bara förstod att jag lämnde dem för deras egen skull. Jag ville inte att de skulle se mig hamna i depression efter depression hela tiden. De led också utav det. Därför beslöt jag mig för att flytta. Det var för bådas skull.
Jag kan inte rå för att jag är besviken, samtidigt som jag förstår henne också. Men hon var en vuxen människa.
Hon borde inte lovat saker, som hon ändå inte kunde hålla oavsett om hon inte gjorde det med flit.
Nej, nu ska jag inte deppa över detta längre.
En vitaminkur borde få mig bli lite piggare.
Kram Sara
Inte konstigt att fördomar finns
Läs här!
Jag kan inte förstå hur det kan gå så långt att en människa begår mord!
Våld mot människor och djur överhuvudtaget är för mig svårbegripligt!
Men när oskyldiga barn är med i bilden ja då är det tamefan krig!
Jag blir så förbannat upprörd när jag läser den här artikeln! Hur kan man skada oskyldiga barn?!
Det är de finaste vi har på denna jord !Barnen är våran framtid!
Inte nog med att han smutsar ner sina händer med blod, han smutsar även ner vårat rykte!
En människa som begår ett känslokallt mord är så klart helt funtade i huvudet. Det finns någon slags störning, det måste vi alla hålla med om! Om det blir rättpsykiatrisk vård eller fängelse,det ska en rättpsykiatrisk bedömning förhoppningsvis rättvist avgöra! Men oavsett, är han för mig helt körd i huvudet! Och man kan vara helt förbannat kokt i huvudet utan att ha en
Nina Hemmingsson
Får man sig inte en tankeställare så säg?
Oooops
Det var jätte svårt att komma igång först men sen efter ett tag fick blyertspennan sitt egna lilla liv.
Jag var duktig en gång på att måla. Fick högsta betyg i nian. I gymnasiet ville jag satsa på musiken.
Men nu har jag inte satsat på något på flera år. Det är synd faktiskt för det är så oerhört befriande för sinnet och själen att syssla med något kreativt. Slippa tänka, slippa känna bara använda sina händer.
Det känns som att världen försvinner en kort stund och det måste man få känna ibland. Att man inte använder sin kreativitet oftare är ju egentligen bara vansinne!
Jag är så glad att intresseföreningar finns för de människor som har det behovet att träffa andra människor med liknande erfarenheter och upplevelser.
Men det är också en plats för anhöriga att ventilera och få avlastning.
Ni ska se hur glada alla är av att vara där tillsammans. Det är som en fristad för dem och även för mig som vårdare.
Jag kanske är betraktad som vårdare, för jag är där officiellt som en vårdare men det är inte så jag känner mig.
Jag känner mig varken bättre, sämre eller annorlundare än någon annan. Jag är där som en medmänniska för att hjälpa en annan medmänniska och sen vilken yrkesroll,diagnos eller samhällsklass jag än må tillhöra spelar egentligen ingen roll.
Men om ändå alla kunde tänka så.
Veteran
Den sortens smärta när man känner sig olycklig i själen.
Jag kan relatera till många även om vi inte varit med om samma
saker så är det ändå smärtan som mer eller mindre för oss samman, som ger oss förståelse.
Oavsett vilken diagnos vi än har så har vi alla varit där, vi har känt smärtan i själen.
Vi har gått igenom saker som ingen ska behöva gå igenom.
Livet har varit orättvist mot oss, men vi har även haft våra genetiska förutsättningar emot oss.
Ett av mina värsta sjukdomsförlopp började med en depression följd av hypomana inslag.
Jag var 17 år, skulle snart fylla 18. Blev inlagd på barnpsyk i Uppsala, frivilligt.
Jag var så fruktansvärt medveten om min sjukdomsbild eftersom jag insjuknat så många gånger tidigare, så jag hade lärt mig känna igen tecken. Men jag mådde, enligt mig själv för bra för att vara instängd. Vilket faktiskt var sant. Jag hade inte behövt vara instängd, för jag var där frivilligt. Jag ville få hjälp. Jag var villig, men de behandlade mig som jag vore ett psykfall som var farlig för mig själv.
Och därför slog jag revolt, jag trotsade dem och vägrade därför äta min medicin, litium.
Med facit på hand, vet jag ju att jag bara grävde min grav djupare. Men då handlade så mycket mer.
Mina rättigheter, jag kände mig kränkt. Jag hade ju samarbetat om de bara behandlat mig värdigt.
Jag vägrade samarbeta o ville bli skickad till barnspyk på min hemmaort där jag var folkbokförd.
Där kände de igen mig, de visste vem jag var iaf eftersom jag varit inlagd där 2ggr tidigare o de såg inte mig bara som en
patient med en diagnos.
Jag blev förflyttad till barnpsyk på min hemmaort. Där behandlades jag i 2 veckor.
Jag började äta litum( mycket för att de verkligen lyssnade och bemötte mig med respekt)
så jag var jag tillbaka på mitt behandlingshem sen efter 2 veckor.
Men händelsen på barnpsyk i Uppsala hade gjort mig paranoid. Jag hade fått för mig att jag var övervakad där.
Jag kanske var frisk i 1 månad. Sen började jag insjukna igen och tankarna kring Uppsala kom tillbaka. Jag blev psykotisk.
Trodde jag var övervakad, först bara buggad, men sen även kameror. Tillslut mådde jag så dåligt att min paranoia gick över från prylar/teknik till människor. Människor jag inte litade på eller kände, trodde jag var ute efter mig.
Min verklighet var så verklig.
Det måste vara mitt värsta sjukdomsförlopp någonsin. Jag var inte mig själv någonstans.
Jag kunde inte ens lita på mina egna tankar.
Jag försöker idag se den erfarenheten som positiv och ta tillvara på vad mina skov och sjukdomsförlopp har gett mig. Men det gör alltid lite ont att tänka tillbaka. Jag är så glad att jag inte är där längre. Men jag vet ju att så många andra är det :(
Idag jobbar jag med människor med som har mer eller mindre funktsionshinder pga av deras psykiska besvär.
Oavsett om vi är bipolära, schizofrena, har boderline eller har någon form av paniksymdrom eller psykisk sjukdom
så tror jag vi känner liknande smärta i själen även fast symtomen är olika.
Men det är viktigt att poängtera att man inte alltid ska utgå ifrån sina egna känslor och upplevelser.
Även om du är veteran inom ett visst område, måste du kunna hantera den kunskapen.
Man måste kunna ha distans till sina egna känslor annars kan man nog inte jobba med människor utan att bli utbränd eller projicera sina egna tankar och känslor på andra och då blir ju ingen hjälpt eller hur?
Godmorgon Sverige!
Va kul att jag fått lite nya läsare =)
Kanske beror på att jag är lite bättre på att uppdatera? ehm :)
Jag har laddat med frukost framför tvn. Är hemma idag pga förkylningen.
Vet inte vad jag ska göra. Känner mig ganska rastlös men ändå har jag 1000 saker jag måste göra,
men jag känner mig omotiverad och orkeslös. Blajhaj.
Vet ni. Jag ska åka utomlands snart :)
Jag ska vara borta i Asien nästan 2 månader.
När man äter en hög mediciner som jag gör måste man förbereda och ordna med sina mediciner innan så det inte uppstår eventuella problem när du kommer in i landet.
Men det gäller mest när det handlar om narkotikaklassade läkemedel, som receptbelagda sömnmedel, lugnande medel och vissa starkt smärtlindrande medel, måste du ha ett särskilt intyg till visa resor.
Kolla mer på Apotekets sida om du är nyfiken.
Dessutom när man ska vara borta så länge som jag är gäller det att ordna med sin apodos så medicinen räcker under hela resan.
Jag brukar resa ganska mycket och det har aldrig varit något problem tidgare. Men det är bra att man försäkrar sig så man inte står i tullen och vägrar bli insläppt med sin medicin.
Vilken kaaatastrof resa det skulle bli!
Det blir vad man gör det till....."
Surt
Ahhh, bara att bita i det stora äpplet å börja om från början!
Min bloggdesign försvann. Eller försvann o försvann.. jag råka trycka på helt fel knapp och vips så va den borta!
Finns det något mer irriterande?!
Tur att jag kunde göra något åt mitt lilla problem :)
Det är inte många som har någon aning om att jag är Manodepressiv förutom mina närmsta.
Ibland undrar jag hur människor skulle reagera om de visste?
Jag vill ju att de ska se på mig med precis samma ögon som de gjort innan. De som älskar mig, ja de gör ju det.
Men hur skulle människor runt omkring mig reagera?
De senaste månaderna har jag funderat på om jag vill "kliva ut i garderoben"
Just för att man visst kan leva ett normalt liv vare sig man är psykisk frisk,psykisk sjuk eller frisk som en nötkärna!
Men det är svårt det där. Det finns alltid någon som hittar en anledning att döma en.....
Pest eller koleara?
Nu jävlar. Nu ska ni få se på inlägg efter inlägg.
Ska bli bättre på att skriva här. Jag kanske kan hjälpa någon =)
Jag gick till jobbet idag som vanligt men insåg snart att jag inte alls mådde bra. Nu pratar vi fysisk sjuka ;P
Så min arbetskamrat, snäll som hon är skjutsade hem mig. Känns jätte trist att åka hem när man verkligen vill jobba men kroppen hänger inte med. Jag hatar att vara förkyld. Men om jag ska vara ärlig är jag hellre förkyld än deprimerad eller psykotisk. Det är stor skillnad på att vara fysisk sjuk och psykisk sjuk. Men det är egentligen att välja mellan pest och kolera.
Har ni tänkt på att varje gång man träffar någon bekant på stan så ställs frågan hur mår du och svaret brukar oftast bli;
jo det är bara bra, själv då? Men det är ju inte alltid hela sanningen.
Vi vill tydligen inte höra om andras problem,
är det för att vi har nog med våra egna eller att vi inte vill besvära andra med våran last?
Är det en skam att visa sig svag?
Varför ska det vara så svårt att be om hjälp?
Vi är ju inte mer än människor.
Just to know the truth
eller kanske rättare sagt God kväll?
Hoppas ni haft en lika skön och lugn helg som jag.
Jag börjar känna det nu, krogen är inte lika lockande varje helg längre.
Man tröttnar.
Dessutom är söndagar underbara utan huvudvärk!
Jag må fortfarande vara en partyprinsessa, men av lugnare inslag =)
Jahopp...
vad ska jag berätta för er mer?
Känslomässigt mår jag bra!
Är lite sur på mig själv för att jag slarvat med mitt Litium 3 dagar i rad. INTE BRA!
Jag har jätte svårt att ta min medicin på morgonen. Tenderar att glömma den i all hets!
Jag vet ju hur bra medicinen gör mig, ändå glömmer jag!
En sak jag funderat lite över.
Min ångest. Visst den blir bättre i och med att jag äter litiumet men ångesten har inte försvunnit helt även om den inte uppstår lika ofta. Jag är ganska känslig tror jag. Vill alla så väl.
Har alla bipolära människor mycket ångest generellt?
eller beror ångesten på min personlighet och min sårbarhet?
Åhhhhhhh!
Shame on me. Måste bli bättre på det!
Vi sitter och kollar på Lets Dance. Shit vad avis jag är på Laila, Kevin, resten av Idol juryn och resten av gänget som sitter vid samma bord som Mel B från Spice Bajs Girls. Seriöst, de var verkligen mina idoler som liten! Hon vart tydligen 2a i USAs version av Lets Dance. Coolt.
Kommer ihåg när jag var liten, då gick jag och dagdrömde om att jag skulle stöta på tjejerna i Spice Girls på gatan och de skulle ge mig världens kram. Sen blev vi bästa vänner, typ. Hehe, ja man tänker ju ganska roligt som liten =)
Här flyter allt på. Jag jobbar, jobbar och jobbar.
Vi planerar en resa. Ska vara borta nästan 2 månader. Sola och bada i Pina Colada :)
Något annat som gör mig lite frustrerad är att jag fortfarande inte fått ngt körkortstillstånd.
Beslutet ligger fortfarande hos läkaren som bara har kvar att skriva under, men det har tydligen inte funnits tid för honom att använda pennan och lämna en liten autograf på 4 månader. Det är helt sjukt att man ska behöva vänta så länge. Varför kan han inte bara för tummen ur arslet?! Min ssk har iaf lovat att trycka på ännu en gång. Men som vi alla vet har de ju alltid så mkt att göra på sjukhus och likande. Men kom igen, en underskrift ska väl inte vara så jäääädrans svårt att ordna?!
Min arbetskamrat sa senast idag att om jag skaffar mitt körkort snart så har jag väldigt stor chans att få fast tjänst inom företaget.
Inte bara lovord, jag ligger väldigt bra till för att få fast tjänst. Dock kanske inte inom närmsta året men jag är fortfarande deras enda tim.vikarie.
Så med andra ord, lååååt mig få börja övningsköra nu då!!!!!!
Nae, nu får jag inte missa fler danssteg hära!
Kram på er!
