Fråga angående litiumbehandling
Hej,
Kul att höra att du mår bra : )
Själv har jag oxå fått diagnosen typ II nyligen och medicinerar med Litium sedan fyra veckor.
Medicinen har minskat min ilska och ångest samtidigt som jag känner mig mindre uppskruvad och stabilare.
Men samtidigt känner jag mig ganska känslomässigt
avstängd och undrar om detta är övergående?
Mvh
Christian
Det kan tyvärr ta ett par månader innan litumet fått full effekt. Därför e det noga att du tar litiumet morgon och kväll så noga som möjligt med klockslaget. Det är inte konstigt att du känner dig känslomässigt avstängd som du nämner.Jag kände mig också avtrubbad i början, innan litumet började verka ordentligt. Slarvar du med litiumet kan det också ge den effekten..
Sen är det lite skillnad också att vara medicinerad och inte. För det som händer är ju att den så höga toppen och de så djupa dalarna försvinner och kvar börja det likna en normal berg och dalgång som i början kan kännas tråkig.
Men för mig och många bioplära vad jag vet är detta en naturlig övergång...
Jag är säker på att du komemr må bättre snart! Jag lever ett fullt normalt liv med litumbehandling. Det tog några månader innan jag började känna god effekt. Ibland kan det ta upp till 1 år.
Och om du känner dig osäker eller inte känner att litum hjälper efter flera månaders behandling måste du kontakta din doktor. Jag har tillexemepel ett extra skydd med antidepressiv medcin samt serequel ihop med litium.
I mitt fall så slarvade jag och glömde bort att ta mitt litum vid de exakta tidpunkterna så ett extra skydd var viktigt för mig.
Alla bipolära är inte menade att äta litim, det är vanligt att man får extra skydd med annan medicin också men litium överhuvudtaget är den mest vanliga behandlingen vid bipolär sjukdom.
Hoppas det svaret hjälpte dig något :)
Kram Sara
Hur jag fick min bipolära diagnos.
Det började med att min mamma gick bort. Jag var i en ganska känslig ålder (15år) Jag förträngde mycket av mina känslor kring det så mitt sorgarbete kom inte förrän nästan 1 år senare. Det var mycket saker som hände runt omkring hennes död. Stressrelaterade händelser som påskyndade eller påverkade min insjuknad.
Man föds inte bipolär. Man föds inte med någon psykisk sjukdom. Däremot så kan man ha genetiska förutsättningar att få en psykisk sjukdom om det finns i släkten. Men det är flera komponenter som ska samverka för detta ska ske. Miljöpåverkan, uppväxt, arv men även personlighet spelar in.
Jag hade redan manodepressiva drag i min personlighet långt innan jag fick min diagnos. Med det menar jag att jag har alltid varit en tjej som pendlat väldigt mycket i humörsvägningarna, men då på en rimlig nivå. Det är vanligast att "sjukdomen" bryter ut runt 15-30 år. Min mamma var också bipolär men det är inte bara arv som avgör utan att även uppfostran.Barn tar efter sina föräldrar. Jag och mamma var väldigt lika. Jag var precis som hon fast yngre och lite mindre erfaren ;)
Hur jag fick min diagnos.
Jag blev deprimerad ett tag efter att min mamma dog. En dag fick jag i stort sett bara för mig att jag inte skulle gå upp ur sängen. Jag tror alla känslor kom på en gång så jag helt plötsligt blev oförmögen att känna, jag var melankolisk. Det blev helt enkelt för mycket. Jag låg i sängen i 1 vecka har jag för mig. Åt inte, drack inte, pratade inte. Bara låg och stirrade i taket. Jag bodde i fosterfamilj då och även det var en svår omställning för mig. Tillslut var kroppen så utorkad att de var tvugna att lägga in mig. Så jag blev inlagd på barnsjukhuset för att få dropp. Inte pskyket. Fick inga mediciner eller något utan stöd och människor att prata med för att gå igenom sorgarbetet med mammas död. Efter 1 vecka tror jag att jag blev utskriven. Jag mådde bättre.
Men allt eftersom, bara någon månad efter detta insjuknade jag igen. Det var inte bara en vanlig depression utan jag sjönk så otroligt snabbt och jag blev djupt deprimerad, nästan apatisk. Mina släktingar och fosterfamilj tog hand om mig och kontaktade sjukvården. Denna gång skickades de vidare till att prata med barnpsyk eftersom jag inte kunde bli inskriven pga uttorkning på sjukhuset, problemet var ju egnetligen inte att jag var uttorkad utan det var psykiska besvär.
De hade kontakt med min familj i en eller två dagar innan de beslutade att jag behövde bli inlagd.
Så här började den riktiga utredningen.
De provade vanlig antidepressiva på mig först men de märkte att jag blev för uppåt istället.
De började spekulera kring om jag var manodepressiv,Så sjukvårdspersonal hörde sig för bland mina släktingar.
Och det visar sig snart att min mamma var bipolär utan att någon av oss i familjen visste om det. Hon hade hållt det hemligt i alla dessa år men det fanns misstanke om att hon var manodepressiv i hennes journaler. Jag tror inte att jag fick medicinering mot bipolär sjukdom denna gång utan jag har för mig att jag blev utskriven efter 2 veckor men att jag blev sjuk igen kort därefter och då började jag medicineras med litium.De ville vara säkra på sin sak och de ville vara säkra på att de inte var sorgarbete efter mammas död som gjorde mig så deprimerad.
Jag var runt 16-17år i alla fall när jag fick diagnosen bipolär typ 2 och började med litium men det tog en längre tid innan jag vart stabil. Det kan ta flera månade upp till 1 år innan litium får sin fulla effekt. Jag ag åkte ut och in från psyket både barnpsyket och vuxenpsykiatrin men levde emellanåt normalt. Det var långa perioder oftast på hösten och vintern som jag automatiskt blev sjuk. Men så snart jag började ta mitt litium ordentligt utan att slarva så började skoven slutligen att minskas.
Nu består mina upp och nergångar oftast av normala humörsvängar, precis som vem som helst. Mindre skov förekommer ibland men dom går att hantera utan att jag måste läggas in på psyket.
Jag lever helt enkelt ett fullt normalt liv och min diagnos hindrar inte mig att leva ett lyckligt liv =)
Alla frågor och funderingar är välkomna. Eller om ni vill dela med er något får ni gärna göra det =)
Kram på er
Hur ställer man en bipolär diagnos?
De här svaren är baserade på mina erfarenheter av bipolär sjukdom. Hoppas de kan vara till någon nytta för dig eller någon annan läsare =)
Hur går man tillväga om man starkt misstänker att man har bipolär sjukdom?
Är det i ett akut skede ska man såklart kontakta vård så fort som möjligt!
Om man starkt misstänker att man är bipolär så är det absolut en början att kontakta närmaste vårdcentral så de kan ge dig en remiss till psykiatrin. Har du haft kontakt med sjukvården tidigare? Annars se till att få träffa en läkare på vårdcentralen, säg som det är, att du misstänker att du är bipolär och berätta om dina besvär och hur det påverkar dig i din vardag. Därefter får han efter erat samtal ge en remiss till den enhet du tillhör på psykiatrin för vidare bedömning.Se till att de tar dig på allvar på vårdcentralen för de kan vara väldig långsamma. Finns det någon som har något mer råd hur man ska gå tillväga?
HUR går en utredning till?
Det är så olika beroende på hur sjukdomen upptäcks. Vissa har solklara regelbundna maniska eller depressiva episoder som kommer ofta och är ihållande vilket innebär att de är lättare att upptäcka och fastställa diagnos. Oftast bryter sjukdomen ut i form av någon svår stressrelaterad händelse tex någon nära dör, skilsmässa, utrbändhet, trubbel på jobbet etc etc.Men det är viktigt att skilja på sorgbearbetning och sjukdomstillstånd.
Annars brukar sjukdomsbilden med sina svängningar i stämningsläget vara så karaktäristisk att läkaren eller anhöriga sällan behöver tvivla på diagnosen.
Är man inlagt på sjukhus flera dar??
Man kan läggas in på observation om läkaren misstänker bipolär sjukdom eller annan psykisk sjukdom finns. Oftast har man en svår depression,är manisk eller har blandepisoder att man måste vara inlagd. Det är lättare att diagnostisera någon som i stunden är väldigt djupt deprimerad eller väldigt manisk.
Eller så har man varit inlagd under olika tillfällen, prövat olika medicineringar tex lyckopiller men inget fungerat. Då börjar man fundera vidare. Sen är ju läkare oftast väldigt duktiga att se tecken. Men ibland kan det vara jätte svårt vet jag att sätta en diagnos för sytomen är inte alltid lika tydliga, även fast man kanske är bipolär.
En utredning kan tyvärr ta tid, speciellt om man inte har skov ofta eller beroende på hur ihållande de är.
Viktigt att veta är hur skoven påverkar ditt dagliga liv. Hindrar skoven dig att leva ett normalt liv?
Många kan ju älska upprymdheten så mycket att man förblindas av dess uppslukande energiska kraft. Man skadar inte bara sig själv utan andra i dess närhet för man är helt uppe i det blå med alla roliga tankar och idéer man har och vill uträtta. Då måste man medicineras.
Man brukar även ta reda på om sjukdomen finns bland nära släktingar. Vet du det?
Då kan det vara lättare att fastställa diagnosen eftersom den är ärftlig.
Ni andra får jätte gärna ge exempel på dessa frågeställningar. Tillsammans blir vi nog lite klokare ;)
Bästa läsare!
Förlåt för att jag har varit så dålig på att uppdatera. Jag finns fortfarande kvar och har tänkt att fortsätta blogga men det har blivit att prioritera annat nu när hälsan inte varit på topp.
Det är så kul när ni skriver till mig. Ni är så goa allihopa som bryr er och som tycker det e intressant att följa mig.
Jag blir faktiskt peppad att skriva mer, så tack för att ni finns och det är jätte kul att ni gillar min blogg, ja när den väl uppdateras haha.
Till C. Tänkte skriva ett inlägg här någon dag som jag hoppas kan ge lite mer svar utöver det jag kommer publicera nu snart. Har så mycket i tankarna nu så jag vet inte när jag kommer kunna skicka ett mail. Men jag hoppas detta kan hjälpa dig lite.Kram
Dålig uppdatering
Hej på er.....
Förlåt för att jag har varit dålig på att uppdatera. Det har varit mycket på sistone så den här bloggen har hamnat efter ganska mycket...
Jag har haft det väldigt jobbigt på sistone med min huvudvärk. Smärtan har varit så stark att jag fått åka ambulans 3 gånger och varit mycket på vårdcentralen och hos sjukgýmnast. Jag mår ganska bra till och från...men perioder är smärtan så pass hög att jag ej kan kliva upp ur sängen. Då kan jag inte jobba eller socialisera mig... så vi får se hur det går nu under sommaren när jag ska jobba heltid.
Fick en kommentar av Joakim... som också haft problem med huvuvvärk...
Hur ställde tandläkaren den diagnosen? Jag har haft ont i nacken och huvudet på sistone...ínnan va det bara huvudet...konstigt..
Jag är inte döende iaf har de konstaterat och det e ju tur. Även fast det känns så ibland!
Nae, nu väntar jag på att en tjejkompis ska komma hit så blir det lite tjejsnack ikväll =)
Förlåt för att jag har varit dålig på att uppdatera. Det har varit mycket på sistone så den här bloggen har hamnat efter ganska mycket...
Jag har haft det väldigt jobbigt på sistone med min huvudvärk. Smärtan har varit så stark att jag fått åka ambulans 3 gånger och varit mycket på vårdcentralen och hos sjukgýmnast. Jag mår ganska bra till och från...men perioder är smärtan så pass hög att jag ej kan kliva upp ur sängen. Då kan jag inte jobba eller socialisera mig... så vi får se hur det går nu under sommaren när jag ska jobba heltid.
Fick en kommentar av Joakim... som också haft problem med huvuvvärk...
Hur ställde tandläkaren den diagnosen? Jag har haft ont i nacken och huvudet på sistone...ínnan va det bara huvudet...konstigt..
Jag är inte döende iaf har de konstaterat och det e ju tur. Även fast det känns så ibland!
Nae, nu väntar jag på att en tjejkompis ska komma hit så blir det lite tjejsnack ikväll =)
-Missbrukare
Finns det något ni gillar extra mycket? Något ni unnar er ofta?
Mitt fall är skor. Och den lasten kan bli väldigt dyr.
Idag har vart en bra dag. Vissligen har jag haft ont i skallen men det som har räddat dagen är min energi.
Har jag ont och är trött blir det lättare att man blir nedstämd men idag har jag verkligen sprudlat av energi och det gör dagen mycket enklare. Både för mig och min sambo. Stackarn som har fått utstå med en hel del dessa månader!!
Imorgon ska jag gå till en sjukgymnast har jag tänkt. Vi får se vad de säger.
Annars vet jag inte...
Jag borde bli bannlyst från stan i alla fall. Eller kanske att lämna kontokorten hemma!
Hur många skor tror ni jag köpt det här året?!?!
Det är ganska många om jag säger så.......
Skomissbrukare?Skomani?
Mitt fall är skor. Och den lasten kan bli väldigt dyr.
Idag har vart en bra dag. Vissligen har jag haft ont i skallen men det som har räddat dagen är min energi.
Har jag ont och är trött blir det lättare att man blir nedstämd men idag har jag verkligen sprudlat av energi och det gör dagen mycket enklare. Både för mig och min sambo. Stackarn som har fått utstå med en hel del dessa månader!!
Imorgon ska jag gå till en sjukgymnast har jag tänkt. Vi får se vad de säger.
Annars vet jag inte...
Jag borde bli bannlyst från stan i alla fall. Eller kanske att lämna kontokorten hemma!
Hur många skor tror ni jag köpt det här året?!?!
Det är ganska många om jag säger så.......
Skomissbrukare?Skomani?
Det går åt rätt håll
Jag va på massage igår. Den gjorde undervärk. Jag ska aldrig mer underskatta alternativ vård!
Hellre det än att behöva trycka i sig massa knarktabletter som läkaren ordinerat!!
Som dessutom inte hjälper!!
Idag har jag gjort mig iordning o ska ner på stan på en fika.
Hehe, det e vad jag klarar av nowadays, en fika på stan med tjejerna och shopping.
Det är galet, helt galet.
För två dagar sedan var jag också nere på stan men då vart jag svimfärdig och fick åka hem igen.
Jag tror alltid att jag är friskare än vad jag är.
Men seriöst, man kan inte ligga hemma och vila hela dagarna..
Jag måste socialisera mig och leva igen!!
Och idag har jag laddat med pasta carbonara till lunch så jag tror jag orkar en fika :)
Sorry för att jag e så dålig på att uppdatera. Ska försöka bli bättre...
Huvudvärken håller fortfarande i, men såklart i en mkt mildare version.. jag står ut med andra ord!
Men jag längtar verkligen tills jag blir helt frisk...fri från värken. Vet ej om det någonsin är möjligt.
Vad vet ni om besvärlig spänningshuvudvärk 24/7?
Hellre det än att behöva trycka i sig massa knarktabletter som läkaren ordinerat!!
Som dessutom inte hjälper!!
Idag har jag gjort mig iordning o ska ner på stan på en fika.
Hehe, det e vad jag klarar av nowadays, en fika på stan med tjejerna och shopping.
Det är galet, helt galet.
För två dagar sedan var jag också nere på stan men då vart jag svimfärdig och fick åka hem igen.
Jag tror alltid att jag är friskare än vad jag är.
Men seriöst, man kan inte ligga hemma och vila hela dagarna..
Jag måste socialisera mig och leva igen!!
Och idag har jag laddat med pasta carbonara till lunch så jag tror jag orkar en fika :)
Sorry för att jag e så dålig på att uppdatera. Ska försöka bli bättre...
Huvudvärken håller fortfarande i, men såklart i en mkt mildare version.. jag står ut med andra ord!
Men jag längtar verkligen tills jag blir helt frisk...fri från värken. Vet ej om det någonsin är möjligt.
Vad vet ni om besvärlig spänningshuvudvärk 24/7?
Jag lever, men det är knappt
Jag gillar inte att klaga men ibland måste man.
Det går ej att beskriva med ord hur den senaste veckan har varit. Men den har varit smärtsam.
sjukhus,ambulans, dropp, nålar, smärtstillande, syrgas, säng, illamående,smärta, smärta, smärta.
Jag vet inte hur många klädstorlekar jag har gått ner eller när jag kommer bli bättre. OM jag någonsin kommer bli bättre.(JO, det ska jag visst!)
Jag har upplevt psykiskt helvete men nu vet jag även hur det är att genomgå ett fysiskt helvete och det är inte mycket bättre det.
Jag vet i sanningens namn inte vad som är värst om jag ska vara ärlig. Vet ni?!
10 minuter framför datorn och min rygg är knäckt.
Jag tror jag måste vila ännu mer mina vänner..
1 sak som är bra. Idag var jag utomhus första gången på 1 vecka. Blev påtvingad att släpas med till massage vilket va en positiv överraskning för min huvudvärk några timmar senare. Så jag mår bättre.. men rehabilitering är något nytt för mig.
Det går ej att beskriva med ord hur den senaste veckan har varit. Men den har varit smärtsam.
sjukhus,ambulans, dropp, nålar, smärtstillande, syrgas, säng, illamående,smärta, smärta, smärta.
Jag vet inte hur många klädstorlekar jag har gått ner eller när jag kommer bli bättre. OM jag någonsin kommer bli bättre.(JO, det ska jag visst!)
Jag har upplevt psykiskt helvete men nu vet jag även hur det är att genomgå ett fysiskt helvete och det är inte mycket bättre det.
Jag vet i sanningens namn inte vad som är värst om jag ska vara ärlig. Vet ni?!
10 minuter framför datorn och min rygg är knäckt.
Jag tror jag måste vila ännu mer mina vänner..
1 sak som är bra. Idag var jag utomhus första gången på 1 vecka. Blev påtvingad att släpas med till massage vilket va en positiv överraskning för min huvudvärk några timmar senare. Så jag mår bättre.. men rehabilitering är något nytt för mig.
När fysisk hälsa och psykisk hälsa inte går ihop
Hej på er....
Jaa...vad kan man säga?!
Ni vet som har läst min blogg att jag har haft väldigt mycket ont i huvudet.
Igår fick jag åka med en ambulans upp för trycket ökade i huvudet. Jag kunde inte gå upp ur sängen och jag såg ingenting. De var rädda att jag fått en stroke eller svullnad i hjärnan.
De tog in mig på båren, in i ambulansen och på med blåljusen.
Jag fick dropp och syrgas. Jag kunde höra allt dom sa, jag hade svårt att prata pga trycket i huvudet men jag var klar i huvudet så att säga. Jag fick göra en akut datortomgografi.
Nu är jag hemma igen. De hittade ingenting vare sig blodprov eller DT:n.
Läkaren förklarade för mig att visar testerna ingenting när man har sån där smärta som jag har är det stor sannolikhet att det rör sig om en neurologisk sjukdom. Det har med nerver och muskler att göra och detta tillstånd är svårt att behandla. Men jag är naturligtvis bli remitterad till en neurolog, men väntetiden kan vara lång. Därför att det inte är någon livshotande sjukdom = jag kommer inte dö även om smärtan kan vara outhärdlig.
Både skönt att jobbigt att höra att jag inte ska dö av detta. Men samtidigt vet jag ju hur ont jag har haft det och hur ont det gjorde när jag fick åka ambulans.
En fysisk smäta i huvudet som övergår till psykisk smärta också då min livskvalité försämras. Jag har svårt att jobba och sköta dagliga sysslor när mitt mående inte är på topp fysiskt. Jag kan inte planera normalt för jag vet aldrig hur jag ska må. Och ovissheten drabbar psyket värst. När ska jag någonsin bli frisk igen?! Vad är det för fel på mig?!
Vi har i stort sett uteslutit tumörer och blödningar men det återstår fortfarande en problematik för mig som kommer kosta. Både i välmånde längre sikt och pengar, ekonomisk oro gör ingen gott.
Jag är inte lika rädd längre för jag vet att jag inte är döende. Som det ser ut.
Men självklart är jag orolig. Jag vet inte vad som väntar mig och det skrämmer mig......
Jaa...vad kan man säga?!
Ni vet som har läst min blogg att jag har haft väldigt mycket ont i huvudet.
Igår fick jag åka med en ambulans upp för trycket ökade i huvudet. Jag kunde inte gå upp ur sängen och jag såg ingenting. De var rädda att jag fått en stroke eller svullnad i hjärnan.
De tog in mig på båren, in i ambulansen och på med blåljusen.
Jag fick dropp och syrgas. Jag kunde höra allt dom sa, jag hade svårt att prata pga trycket i huvudet men jag var klar i huvudet så att säga. Jag fick göra en akut datortomgografi.
Nu är jag hemma igen. De hittade ingenting vare sig blodprov eller DT:n.
Läkaren förklarade för mig att visar testerna ingenting när man har sån där smärta som jag har är det stor sannolikhet att det rör sig om en neurologisk sjukdom. Det har med nerver och muskler att göra och detta tillstånd är svårt att behandla. Men jag är naturligtvis bli remitterad till en neurolog, men väntetiden kan vara lång. Därför att det inte är någon livshotande sjukdom = jag kommer inte dö även om smärtan kan vara outhärdlig.
Både skönt att jobbigt att höra att jag inte ska dö av detta. Men samtidigt vet jag ju hur ont jag har haft det och hur ont det gjorde när jag fick åka ambulans.
En fysisk smäta i huvudet som övergår till psykisk smärta också då min livskvalité försämras. Jag har svårt att jobba och sköta dagliga sysslor när mitt mående inte är på topp fysiskt. Jag kan inte planera normalt för jag vet aldrig hur jag ska må. Och ovissheten drabbar psyket värst. När ska jag någonsin bli frisk igen?! Vad är det för fel på mig?!
Vi har i stort sett uteslutit tumörer och blödningar men det återstår fortfarande en problematik för mig som kommer kosta. Både i välmånde längre sikt och pengar, ekonomisk oro gör ingen gott.
Jag är inte lika rädd längre för jag vet att jag inte är döende. Som det ser ut.
Men självklart är jag orolig. Jag vet inte vad som väntar mig och det skrämmer mig......
Jag har känt mig off...
Hello readers.
Smygläsare och inte smygläsare :)
Jag hoppas att allt är bra med er. Så bra det bara kan vara.
Själv har jag varit ganska off de senaste dagarna med att blogga. Jag har inte känt någon som helst med motivation att skriva och berätta hur jag har det.
Jag vet inte riktigt.. jag tycker det känns så svårt att få mitt budskap tydligare i och med att jag bloggar anonymt.
Det har inte med att göra att jag är anonym för det kan man vara. Men jag känner mig väldigt begränsad i det jag skriver.
Vill inte skriva vad som helst för jag vill inte att alla ska veta min identitet. Jag vill inte skriva för mycket om vad jag gör om dagarna så det dras paralleler till min privata blogg. Kanske känns konstigt för er. Men det är ett litet dilemma jag har. Vill man jobba inom psykiatrin som jag är det inte alltid attraktivt att själv ha en diagnos. Tyvärr. Jag vet med all säkerhet att hade en utav mina arbetsplatser vetat om min diagnos hade det inte anställt mig på timmar. De har utryckligen nämnt liknade fall. Diskriminering oh ja. Vill jag jobba med sådana människor? Nej! Men jag har inte råd att välja i detta läge. Jag behöver pengarna. Detta är något jag personligen vill förändra. Dvs ska förändra! Men det är svårt att bara ta ett kliv rätt ut utan att veta om någon kommer ta emot en.Hur att göra?!
Samtidigt är det skönt att inte alla vet. Herregud vad mycket tokbollar det finns där ute. Och då menar jag människor som verkligen inte förstår att en människa med tex schizofreni kan vara som vilken normal människa som helst!
OKUNSKAP!
Det har varit så varmt här så vi har legat utomhus och pressat i bara bikini! De ni ;)
Smygläsare och inte smygläsare :)
Jag hoppas att allt är bra med er. Så bra det bara kan vara.
Själv har jag varit ganska off de senaste dagarna med att blogga. Jag har inte känt någon som helst med motivation att skriva och berätta hur jag har det.
Jag vet inte riktigt.. jag tycker det känns så svårt att få mitt budskap tydligare i och med att jag bloggar anonymt.
Det har inte med att göra att jag är anonym för det kan man vara. Men jag känner mig väldigt begränsad i det jag skriver.
Vill inte skriva vad som helst för jag vill inte att alla ska veta min identitet. Jag vill inte skriva för mycket om vad jag gör om dagarna så det dras paralleler till min privata blogg. Kanske känns konstigt för er. Men det är ett litet dilemma jag har. Vill man jobba inom psykiatrin som jag är det inte alltid attraktivt att själv ha en diagnos. Tyvärr. Jag vet med all säkerhet att hade en utav mina arbetsplatser vetat om min diagnos hade det inte anställt mig på timmar. De har utryckligen nämnt liknade fall. Diskriminering oh ja. Vill jag jobba med sådana människor? Nej! Men jag har inte råd att välja i detta läge. Jag behöver pengarna. Detta är något jag personligen vill förändra. Dvs ska förändra! Men det är svårt att bara ta ett kliv rätt ut utan att veta om någon kommer ta emot en.Hur att göra?!
Samtidigt är det skönt att inte alla vet. Herregud vad mycket tokbollar det finns där ute. Och då menar jag människor som verkligen inte förstår att en människa med tex schizofreni kan vara som vilken normal människa som helst!
OKUNSKAP!
Det har varit så varmt här så vi har legat utomhus och pressat i bara bikini! De ni ;)
Det handlar inte om att älta. Det handlar om att utbilda!!!!!
Gärna med glimten i ögat!
Nina Hemingsson tycker jag gör det så bra!
Nina Hemingsson tycker jag gör det så bra!
Always look on the bright side of life
*sjunger och visslar*
Heej allihopa!
Det är jätte fint väder här, runt tjugo grader varmt!
Har vi hoppat över våren och gått till sommar direkt?
Idag är jag ledig. Har passat på att städa och plocka lite här hemma. Men det enda jag egentligen vill är att vara ute i det fina vädret! Så jag ska passa på att åka ner på stan och ta en fika men en kompis som är hemma från Norge lite senare.
Imorgon ska jag jobba på stödboendet igen. Ska bli kul. Jag tror att vi ska iväg och träna och simma på badhuset.
Det är alltid bra med motion och ibland behöver man motiveras för att orka. När man väl kommit för sig så mår man mycket bättre. Det brukar vara så :)
Jag älskar dig A. Tack för att du finns!
Jaaa... jag kanske ska ta tag i moppen och damsugaren innan jag åker ner.
Sätta på lite bra musik och dansa med?
Tänk positiva tankar och ha en så bra dag ni bara kan!
Helene, jag kan fortfarande inte kommentera i din blogg(?)
Heej allihopa!
Det är jätte fint väder här, runt tjugo grader varmt!
Har vi hoppat över våren och gått till sommar direkt?
Idag är jag ledig. Har passat på att städa och plocka lite här hemma. Men det enda jag egentligen vill är att vara ute i det fina vädret! Så jag ska passa på att åka ner på stan och ta en fika men en kompis som är hemma från Norge lite senare.
Imorgon ska jag jobba på stödboendet igen. Ska bli kul. Jag tror att vi ska iväg och träna och simma på badhuset.
Det är alltid bra med motion och ibland behöver man motiveras för att orka. När man väl kommit för sig så mår man mycket bättre. Det brukar vara så :)
Jag älskar dig A. Tack för att du finns!
Jaaa... jag kanske ska ta tag i moppen och damsugaren innan jag åker ner.
Sätta på lite bra musik och dansa med?
Tänk positiva tankar och ha en så bra dag ni bara kan!
Helene, jag kan fortfarande inte kommentera i din blogg(?)
Har ni förstått mitt budskap?
Ni som läser min blogg har ni förstått mitt budskap på denna blogg?
Är det någon ny läsare som kikat in får ni jätte gärna berätta vad erat första intryck är om bloggen.
Jag fick bara en kommentar som fick mig att undra lite....
Jag menar alla uppfattar ju inte saker och ting på samma sätt som jag ;)
Jag fick en kommentar imorse av Jocke som skriver;
Det låter mer som att du fäster dig för mycket vid din diagnos. Har ögnat igenom första sidan av denna blogg, aldrig varit inne här förut och inte läst exakt allt som står ens här på första sidan. Du skriver själv om att man inte är sin sjukdom och så vidare. Men varför etsar du fast vid sjukdomen så pass mycket? Jag anser att det finns allt för många som får en diagnos på helt felaktiga grunder och sedan lever personen "upp" till diagnosen, förr eller senare. Alla kan ha det struligt och jävligt kärvt. Miljö spelar in. Och inte enbart hjärna.
Testa med en promenad i skogen och sänk ned medicinerna! Så slipper du lura dig själv allt för många gånger på grund av en fjuttig diagnos.
Min första tanke var när jag börja läsa kommentaren, kul att få lite kritik!Sen nu när jag läst igenom Jockes kommentar känns det kanske inte lika kul. För det känns verkligen inte som han har förstått budskapet med min blogg!
Hej Jocke!
Jag förstår vad du menar till en viss del, men jag håller inte med.
Min manodepressiva blogg handlar just om det du skriver att jag borde ägna mig mindre tid åt. Min bipolära diagnos. Det är min nisch,mitt huvudämne.
Precis som du säger och som jag påpekat i tidigare texter är vi så mycket mer än en diagnos. Men för att jag ska kunna få er utomstående att förstå måste jag ju självklart skriva om diagnosen. Det förstår du väl?
Det är mina tankar och känslor som förhoppningsvis på något sett ska påverka mina läsare till det positiva om psykisk ohälsa. Jag hoppas att finna liksinnande människor genom min blogg men också att kunna nå ut till människor som du som kanske inte har så mycket kunskap om människor med psykiska sjukdomar.
I min manodepressiva blogg skriver jag alltså om ämnen som berör sjukdomen. Jag berättar också för mina läsare hur det att arbeta inom psykiatrin som mentalskötare, som även har tidigare erfarenheter som patient, vilka fördomar som finns i samhället, hur vi kan förbättra sjukvården speciellt sjukvården inom psykiatrin med förhållningsätt osv.
Jag har valt att skriva denna blogg anonymt som jag förklarat varför i tidigare inlägg.
Visst hade jag valt att inte vara anonym hade det varit enklare att visa er min värld men jag vill ju inte ha det så ;)
Jag lever absolut inte upp till min diagnos om du undrar Jocke. Vilket jag tror att många av mina läsare redan har förstått. Jag är en tjej med mycket på agendan. Jag älskar att blogga på min manodepressiva blogg men jag lovar jag har ett liv vid sidan av ;)
Men fråga gärna om det är något mer ni undrar över!
Jag lever!
Hej alla läsare
Jag har varit riktigt dålig på att uppdatera nu de senaste dagarna. Fy skam!
Jag har haft fullt upp. Fyllde år förra veckan så nu är jag 23 hela år. Wow!
Annars rullar dagarna på. Jag jobbar väldigt lite vilket är synd. Jag måste ha mer struktur annars blir min dygnsrytm helt förstörd. Jag är beroende av väckarklockan annars sover jag bort hela dagarna.
Hur har ni haft det?
Jag hoppas allt är bra med er.
Jag har varit riktigt dålig på att uppdatera nu de senaste dagarna. Fy skam!
Jag har haft fullt upp. Fyllde år förra veckan så nu är jag 23 hela år. Wow!
Annars rullar dagarna på. Jag jobbar väldigt lite vilket är synd. Jag måste ha mer struktur annars blir min dygnsrytm helt förstörd. Jag är beroende av väckarklockan annars sover jag bort hela dagarna.
Hur har ni haft det?
Jag hoppas allt är bra med er.
Ta över ångesten innan den tar över dig!
DU kan alltid ta kontroll över ditt egna liv. Det gäller även ångest.
För några månader sedan skrev jag detta inlägg. Då hade jag inte lika många besökare som jag har idag så jag tänkte att jag skulle skriva detta inlägg igen. Det kanske kan vara till hjälp för andra som också lider av ångest eller för närstående som har någon som lider av svår ångest!
Jag tror verkligen att om man är medveten med sina problem så kan man lättare och snabbare göra någonting åt dem.
Att skriva är ett jätte bra sätt att bli mer medveten över ens tankar och känslor och varför vi reagerar som vi gör.
Det har i alla fall varit terapi för mig :)
Tänkte beskriva om en gång för 6 månader sedan som jag fick en stark ångestattack på stan:
Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.
För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.
Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!
På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.
Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan. Jag hade ännu inte fått stark ångest utan var bara lätt besviken men nu kom känsla 2 när vi inte kunde hitta någonstans att sitta. Det blev för rörigt.
Känsla 2: Beslutsångest
Tillslut tog ångestkänslan över allt mer, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?
Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad och pengarna på kortet var slut.
Känsla 3:Uppgivenhet.
Så nu kände jag mig också måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.
När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.
Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.
Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!
Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.
Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.
Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.
Man behöver inte alltid ta medicin för att bli av med ångest! Ibland är det svårt och då är det jätte bra att ångestdämpande medicin finns. Men ofta kan vi själva vara med och påverka/hjälpa så ångesten dämpas. Jag tror vi måste bearbeta våra tankar. Vad är det som egentligen får oss att känna ångest! Om vi vet orsaken kan vi göra någonting åt det.
Men är detta ett återkommande problem ska du själv klart ta kontakt med din läkare!
Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.
Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!
Ni kanske känner igen er i det jag beskrev ovan?
För några månader sedan skrev jag detta inlägg. Då hade jag inte lika många besökare som jag har idag så jag tänkte att jag skulle skriva detta inlägg igen. Det kanske kan vara till hjälp för andra som också lider av ångest eller för närstående som har någon som lider av svår ångest!
Jag tror verkligen att om man är medveten med sina problem så kan man lättare och snabbare göra någonting åt dem.
Att skriva är ett jätte bra sätt att bli mer medveten över ens tankar och känslor och varför vi reagerar som vi gör.
Det har i alla fall varit terapi för mig :)
Tänkte beskriva om en gång för 6 månader sedan som jag fick en stark ångestattack på stan:
Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.
För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.
Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!
På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.
Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan. Jag hade ännu inte fått stark ångest utan var bara lätt besviken men nu kom känsla 2 när vi inte kunde hitta någonstans att sitta. Det blev för rörigt.
Känsla 2: Beslutsångest
Tillslut tog ångestkänslan över allt mer, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?
Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad och pengarna på kortet var slut.
Känsla 3:Uppgivenhet.
Så nu kände jag mig också måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.
När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.
Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.
Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!
Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.
Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.
Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.
Man behöver inte alltid ta medicin för att bli av med ångest! Ibland är det svårt och då är det jätte bra att ångestdämpande medicin finns. Men ofta kan vi själva vara med och påverka/hjälpa så ångesten dämpas. Jag tror vi måste bearbeta våra tankar. Vad är det som egentligen får oss att känna ångest! Om vi vet orsaken kan vi göra någonting åt det.
Men är detta ett återkommande problem ska du själv klart ta kontakt med din läkare!
Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.
Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!
Ni kanske känner igen er i det jag beskrev ovan?
