Vilka är ni?
Men det lär jag väl inte få reda på för jag tror jag har många smygläsare... eller har jag fel? ;)
Jag är fortfarande inte helt frisk men jag orkar inte ligga hemma i soffan längre, det tar också på krafterna!
Igår såg jag min familjehems mamma på stan och det gjorde mig ganska ont. Jag bodde hos henne i 2 år. Från och med att jag var 15 år till och med 17. Hon sa att hon älskade mig, att jag var en av hennes egna. Hon ville dessutom bli mormor till mina barn. Lovade att hon skulle finnas där föralltid. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma, hon älskade mig sa hon.
Igår när vi gick förbi varandra hälsade vi inte ens på varandra. Vi såg varandra in i ögonen men så fort våra ögon möttes vände vi båda på huvudet.
Vi har aldrig varit osams över något.
Men efter att jag kände att jag var tvungen att lämna henne och familjen för att bo på behandlingshem tappade vi sakta men säkert kontakten. Vi gled ifrån varandra.
Men jag förstår inte hur man kan säga att man älskar någon så mycket och sedan inte längre bry sig för man har inte det ansvaret på pappret?
Om hon bara förstod att jag lämnde dem för deras egen skull. Jag ville inte att de skulle se mig hamna i depression efter depression hela tiden. De led också utav det. Därför beslöt jag mig för att flytta. Det var för bådas skull.
Jag kan inte rå för att jag är besviken, samtidigt som jag förstår henne också. Men hon var en vuxen människa.
Hon borde inte lovat saker, som hon ändå inte kunde hålla oavsett om hon inte gjorde det med flit.
Nej, nu ska jag inte deppa över detta längre.
En vitaminkur borde få mig bli lite piggare.
Kram Sara
Jag gillar din blogg, den är ärlig och bra att läsa. Jag har ju nyss själv börjat blogga så det är spännande att följa någon annans blogg oxå. Hoppas du snart blir frisk.
Förresten, nyfiken...Att människor sviker är jättejobbigt. Har ni inte pratat alls efter att du flyttade?
Känner igen mig till viss del, mitt familjehem ville ha betalt av soc för att fortsätta träffa mig efter jag flyttat därifrån. Men när jag fick veta det så bröt väl jag mer eller mindre kontakten på egen hand.
Kan man inte träffa någon rent privat som medmänniska? utan betalning.
Nej, de har aldrig mer hört av sig på 13 år..
kram
Hamnade här av en slump och känner igen en del
Hamnade här av en slump men oj vilken spännande läsning...jag kunde inte sluta :-) / Jag känner inte igen mig själv här men har vän/vänner som jag känner igen och hur skulle du svara om jag frågade hur du vill att jag ska vara som vän? Du verkar vara så positiv mitt i allt men har man vänner eller nära som bara ser negativt och matar en med det så att man till slut har svårt att tillföra något poitivt till den människan...vad gör/säger man då???? Konstig fråga kanske / Ha det gott
