Manodepressiv med handen på hjärtat

Jag vet hur ont det gör att känna smärta.
Den sortens smärta när man känner sig olycklig i själen.
Jag kan relatera till många även om vi inte varit med om samma
saker så är det ändå smärtan som mer eller mindre för oss samman, som ger oss förståelse. 

Oavsett vilken diagnos vi än har så har vi alla varit där, vi har känt smärtan i själen.
Vi har gått igenom saker som ingen ska behöva gå igenom.
Livet har varit orättvist mot oss, men vi har även haft våra genetiska förutsättningar emot oss.



Ett av mina värsta sjukdomsförlopp började med en depression följd av hypomana inslag.
Jag var 17 år, skulle snart fylla 18. Blev inlagd på barnpsyk i Uppsala, frivilligt.

Jag var så fruktansvärt medveten om min sjukdomsbild eftersom jag insjuknat så många gånger tidigare, så jag hade lärt mig känna igen tecken. Men jag mådde, enligt mig själv för bra för att vara instängd. Vilket faktiskt var sant. Jag hade inte behövt vara instängd, för jag var där frivilligt. Jag ville få hjälp. Jag var villig, men de behandlade mig som jag vore ett psykfall som var farlig för mig själv.

Och därför slog jag revolt, jag trotsade dem och vägrade därför äta min medicin, litium.
Med facit på hand, vet jag ju att jag bara grävde min grav djupare. Men då handlade så mycket mer.
Mina rättigheter, jag kände mig kränkt. Jag hade ju samarbetat om de bara behandlat mig värdigt.
Jag vägrade samarbeta o ville bli skickad till barnspyk på min hemmaort där jag var folkbokförd. 
Där kände de igen mig, de visste vem jag var iaf eftersom jag varit inlagd där 2ggr tidigare o de såg inte mig bara som en
patient med en diagnos.

Jag blev förflyttad till barnpsyk på min hemmaort. Där behandlades jag i 2 veckor.
Jag började äta litum( mycket för att de verkligen lyssnade och bemötte mig med respekt)
så jag var jag tillbaka på mitt behandlingshem sen efter 2 veckor.
Men händelsen på barnpsyk i Uppsala hade gjort mig paranoid. Jag hade fått för mig att jag var övervakad där.
Jag kanske var frisk i 1 månad. Sen började jag insjukna igen och tankarna kring Uppsala kom tillbaka. Jag blev psykotisk.
Trodde jag var övervakad, först bara buggad, men sen även kameror. Tillslut mådde jag så dåligt att min paranoia gick över från prylar/teknik till människor. Människor jag inte litade på eller kände, trodde jag var ute efter mig.
Min verklighet var så verklig.

Det måste vara mitt värsta sjukdomsförlopp någonsin. Jag var inte mig själv någonstans.
Jag kunde inte ens lita på mina egna tankar.

Jag försöker idag se den erfarenheten som positiv och ta tillvara på vad mina skov och sjukdomsförlopp har gett mig. Men det gör alltid lite ont att tänka tillbaka. Jag är så glad att jag inte är där längre. Men jag vet ju att så många andra är det :(

Idag jobbar jag med människor med som har mer eller mindre funktsionshinder pga av deras psykiska besvär.
Oavsett om vi är bipolära, schizofrena, har boderline eller har någon form av paniksymdrom eller psykisk sjukdom
så tror jag vi känner liknande smärta i själen även fast symtomen är olika.

Men det är viktigt att poängtera att man inte alltid ska utgå ifrån sina egna känslor och upplevelser.
Även om du är veteran inom ett visst område, måste du kunna hantera den kunskapen.
Man måste kunna ha distans till sina egna känslor annars kan man nog inte jobba med människor utan att bli utbränd eller projicera sina egna tankar och känslor på andra och då blir ju ingen hjälpt eller hur?