Dålig uppdatering
Hej på er.....
Förlåt för att jag har varit dålig på att uppdatera. Det har varit mycket på sistone så den här bloggen har hamnat efter ganska mycket...
Jag har haft det väldigt jobbigt på sistone med min huvudvärk. Smärtan har varit så stark att jag fått åka ambulans 3 gånger och varit mycket på vårdcentralen och hos sjukgýmnast. Jag mår ganska bra till och från...men perioder är smärtan så pass hög att jag ej kan kliva upp ur sängen. Då kan jag inte jobba eller socialisera mig... så vi får se hur det går nu under sommaren när jag ska jobba heltid.
Fick en kommentar av Joakim... som också haft problem med huvuvvärk...
Hur ställde tandläkaren den diagnosen? Jag har haft ont i nacken och huvudet på sistone...ínnan va det bara huvudet...konstigt..
Jag är inte döende iaf har de konstaterat och det e ju tur. Även fast det känns så ibland!
Nae, nu väntar jag på att en tjejkompis ska komma hit så blir det lite tjejsnack ikväll =)
Förlåt för att jag har varit dålig på att uppdatera. Det har varit mycket på sistone så den här bloggen har hamnat efter ganska mycket...
Jag har haft det väldigt jobbigt på sistone med min huvudvärk. Smärtan har varit så stark att jag fått åka ambulans 3 gånger och varit mycket på vårdcentralen och hos sjukgýmnast. Jag mår ganska bra till och från...men perioder är smärtan så pass hög att jag ej kan kliva upp ur sängen. Då kan jag inte jobba eller socialisera mig... så vi får se hur det går nu under sommaren när jag ska jobba heltid.
Fick en kommentar av Joakim... som också haft problem med huvuvvärk...
Hur ställde tandläkaren den diagnosen? Jag har haft ont i nacken och huvudet på sistone...ínnan va det bara huvudet...konstigt..
Jag är inte döende iaf har de konstaterat och det e ju tur. Även fast det känns så ibland!
Nae, nu väntar jag på att en tjejkompis ska komma hit så blir det lite tjejsnack ikväll =)
Det går åt rätt håll
Jag va på massage igår. Den gjorde undervärk. Jag ska aldrig mer underskatta alternativ vård!
Hellre det än att behöva trycka i sig massa knarktabletter som läkaren ordinerat!!
Som dessutom inte hjälper!!
Idag har jag gjort mig iordning o ska ner på stan på en fika.
Hehe, det e vad jag klarar av nowadays, en fika på stan med tjejerna och shopping.
Det är galet, helt galet.
För två dagar sedan var jag också nere på stan men då vart jag svimfärdig och fick åka hem igen.
Jag tror alltid att jag är friskare än vad jag är.
Men seriöst, man kan inte ligga hemma och vila hela dagarna..
Jag måste socialisera mig och leva igen!!
Och idag har jag laddat med pasta carbonara till lunch så jag tror jag orkar en fika :)
Sorry för att jag e så dålig på att uppdatera. Ska försöka bli bättre...
Huvudvärken håller fortfarande i, men såklart i en mkt mildare version.. jag står ut med andra ord!
Men jag längtar verkligen tills jag blir helt frisk...fri från värken. Vet ej om det någonsin är möjligt.
Vad vet ni om besvärlig spänningshuvudvärk 24/7?
Hellre det än att behöva trycka i sig massa knarktabletter som läkaren ordinerat!!
Som dessutom inte hjälper!!
Idag har jag gjort mig iordning o ska ner på stan på en fika.
Hehe, det e vad jag klarar av nowadays, en fika på stan med tjejerna och shopping.
Det är galet, helt galet.
För två dagar sedan var jag också nere på stan men då vart jag svimfärdig och fick åka hem igen.
Jag tror alltid att jag är friskare än vad jag är.
Men seriöst, man kan inte ligga hemma och vila hela dagarna..
Jag måste socialisera mig och leva igen!!
Och idag har jag laddat med pasta carbonara till lunch så jag tror jag orkar en fika :)
Sorry för att jag e så dålig på att uppdatera. Ska försöka bli bättre...
Huvudvärken håller fortfarande i, men såklart i en mkt mildare version.. jag står ut med andra ord!
Men jag längtar verkligen tills jag blir helt frisk...fri från värken. Vet ej om det någonsin är möjligt.
Vad vet ni om besvärlig spänningshuvudvärk 24/7?
När fysisk hälsa och psykisk hälsa inte går ihop
Hej på er....
Jaa...vad kan man säga?!
Ni vet som har läst min blogg att jag har haft väldigt mycket ont i huvudet.
Igår fick jag åka med en ambulans upp för trycket ökade i huvudet. Jag kunde inte gå upp ur sängen och jag såg ingenting. De var rädda att jag fått en stroke eller svullnad i hjärnan.
De tog in mig på båren, in i ambulansen och på med blåljusen.
Jag fick dropp och syrgas. Jag kunde höra allt dom sa, jag hade svårt att prata pga trycket i huvudet men jag var klar i huvudet så att säga. Jag fick göra en akut datortomgografi.
Nu är jag hemma igen. De hittade ingenting vare sig blodprov eller DT:n.
Läkaren förklarade för mig att visar testerna ingenting när man har sån där smärta som jag har är det stor sannolikhet att det rör sig om en neurologisk sjukdom. Det har med nerver och muskler att göra och detta tillstånd är svårt att behandla. Men jag är naturligtvis bli remitterad till en neurolog, men väntetiden kan vara lång. Därför att det inte är någon livshotande sjukdom = jag kommer inte dö även om smärtan kan vara outhärdlig.
Både skönt att jobbigt att höra att jag inte ska dö av detta. Men samtidigt vet jag ju hur ont jag har haft det och hur ont det gjorde när jag fick åka ambulans.
En fysisk smäta i huvudet som övergår till psykisk smärta också då min livskvalité försämras. Jag har svårt att jobba och sköta dagliga sysslor när mitt mående inte är på topp fysiskt. Jag kan inte planera normalt för jag vet aldrig hur jag ska må. Och ovissheten drabbar psyket värst. När ska jag någonsin bli frisk igen?! Vad är det för fel på mig?!
Vi har i stort sett uteslutit tumörer och blödningar men det återstår fortfarande en problematik för mig som kommer kosta. Både i välmånde längre sikt och pengar, ekonomisk oro gör ingen gott.
Jag är inte lika rädd längre för jag vet att jag inte är döende. Som det ser ut.
Men självklart är jag orolig. Jag vet inte vad som väntar mig och det skrämmer mig......
Jaa...vad kan man säga?!
Ni vet som har läst min blogg att jag har haft väldigt mycket ont i huvudet.
Igår fick jag åka med en ambulans upp för trycket ökade i huvudet. Jag kunde inte gå upp ur sängen och jag såg ingenting. De var rädda att jag fått en stroke eller svullnad i hjärnan.
De tog in mig på båren, in i ambulansen och på med blåljusen.
Jag fick dropp och syrgas. Jag kunde höra allt dom sa, jag hade svårt att prata pga trycket i huvudet men jag var klar i huvudet så att säga. Jag fick göra en akut datortomgografi.
Nu är jag hemma igen. De hittade ingenting vare sig blodprov eller DT:n.
Läkaren förklarade för mig att visar testerna ingenting när man har sån där smärta som jag har är det stor sannolikhet att det rör sig om en neurologisk sjukdom. Det har med nerver och muskler att göra och detta tillstånd är svårt att behandla. Men jag är naturligtvis bli remitterad till en neurolog, men väntetiden kan vara lång. Därför att det inte är någon livshotande sjukdom = jag kommer inte dö även om smärtan kan vara outhärdlig.
Både skönt att jobbigt att höra att jag inte ska dö av detta. Men samtidigt vet jag ju hur ont jag har haft det och hur ont det gjorde när jag fick åka ambulans.
En fysisk smäta i huvudet som övergår till psykisk smärta också då min livskvalité försämras. Jag har svårt att jobba och sköta dagliga sysslor när mitt mående inte är på topp fysiskt. Jag kan inte planera normalt för jag vet aldrig hur jag ska må. Och ovissheten drabbar psyket värst. När ska jag någonsin bli frisk igen?! Vad är det för fel på mig?!
Vi har i stort sett uteslutit tumörer och blödningar men det återstår fortfarande en problematik för mig som kommer kosta. Både i välmånde längre sikt och pengar, ekonomisk oro gör ingen gott.
Jag är inte lika rädd längre för jag vet att jag inte är döende. Som det ser ut.
Men självklart är jag orolig. Jag vet inte vad som väntar mig och det skrämmer mig......
Har ni förstått mitt budskap?
Ni som läser min blogg har ni förstått mitt budskap på denna blogg?
Är det någon ny läsare som kikat in får ni jätte gärna berätta vad erat första intryck är om bloggen.
Jag fick bara en kommentar som fick mig att undra lite....
Jag menar alla uppfattar ju inte saker och ting på samma sätt som jag ;)
Jag fick en kommentar imorse av Jocke som skriver;
Det låter mer som att du fäster dig för mycket vid din diagnos. Har ögnat igenom första sidan av denna blogg, aldrig varit inne här förut och inte läst exakt allt som står ens här på första sidan. Du skriver själv om att man inte är sin sjukdom och så vidare. Men varför etsar du fast vid sjukdomen så pass mycket? Jag anser att det finns allt för många som får en diagnos på helt felaktiga grunder och sedan lever personen "upp" till diagnosen, förr eller senare. Alla kan ha det struligt och jävligt kärvt. Miljö spelar in. Och inte enbart hjärna.
Testa med en promenad i skogen och sänk ned medicinerna! Så slipper du lura dig själv allt för många gånger på grund av en fjuttig diagnos.
Min första tanke var när jag börja läsa kommentaren, kul att få lite kritik!Sen nu när jag läst igenom Jockes kommentar känns det kanske inte lika kul. För det känns verkligen inte som han har förstått budskapet med min blogg!
Hej Jocke!
Jag förstår vad du menar till en viss del, men jag håller inte med.
Min manodepressiva blogg handlar just om det du skriver att jag borde ägna mig mindre tid åt. Min bipolära diagnos. Det är min nisch,mitt huvudämne.
Precis som du säger och som jag påpekat i tidigare texter är vi så mycket mer än en diagnos. Men för att jag ska kunna få er utomstående att förstå måste jag ju självklart skriva om diagnosen. Det förstår du väl?
Det är mina tankar och känslor som förhoppningsvis på något sett ska påverka mina läsare till det positiva om psykisk ohälsa. Jag hoppas att finna liksinnande människor genom min blogg men också att kunna nå ut till människor som du som kanske inte har så mycket kunskap om människor med psykiska sjukdomar.
I min manodepressiva blogg skriver jag alltså om ämnen som berör sjukdomen. Jag berättar också för mina läsare hur det att arbeta inom psykiatrin som mentalskötare, som även har tidigare erfarenheter som patient, vilka fördomar som finns i samhället, hur vi kan förbättra sjukvården speciellt sjukvården inom psykiatrin med förhållningsätt osv.
Jag har valt att skriva denna blogg anonymt som jag förklarat varför i tidigare inlägg.
Visst hade jag valt att inte vara anonym hade det varit enklare att visa er min värld men jag vill ju inte ha det så ;)
Jag lever absolut inte upp till min diagnos om du undrar Jocke. Vilket jag tror att många av mina läsare redan har förstått. Jag är en tjej med mycket på agendan. Jag älskar att blogga på min manodepressiva blogg men jag lovar jag har ett liv vid sidan av ;)
Men fråga gärna om det är något mer ni undrar över!
Ta över ångesten innan den tar över dig!
DU kan alltid ta kontroll över ditt egna liv. Det gäller även ångest.
För några månader sedan skrev jag detta inlägg. Då hade jag inte lika många besökare som jag har idag så jag tänkte att jag skulle skriva detta inlägg igen. Det kanske kan vara till hjälp för andra som också lider av ångest eller för närstående som har någon som lider av svår ångest!
Jag tror verkligen att om man är medveten med sina problem så kan man lättare och snabbare göra någonting åt dem.
Att skriva är ett jätte bra sätt att bli mer medveten över ens tankar och känslor och varför vi reagerar som vi gör.
Det har i alla fall varit terapi för mig :)
Tänkte beskriva om en gång för 6 månader sedan som jag fick en stark ångestattack på stan:
Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.
För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.
Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!
På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.
Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan. Jag hade ännu inte fått stark ångest utan var bara lätt besviken men nu kom känsla 2 när vi inte kunde hitta någonstans att sitta. Det blev för rörigt.
Känsla 2: Beslutsångest
Tillslut tog ångestkänslan över allt mer, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?
Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad och pengarna på kortet var slut.
Känsla 3:Uppgivenhet.
Så nu kände jag mig också måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.
När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.
Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.
Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!
Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.
Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.
Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.
Man behöver inte alltid ta medicin för att bli av med ångest! Ibland är det svårt och då är det jätte bra att ångestdämpande medicin finns. Men ofta kan vi själva vara med och påverka/hjälpa så ångesten dämpas. Jag tror vi måste bearbeta våra tankar. Vad är det som egentligen får oss att känna ångest! Om vi vet orsaken kan vi göra någonting åt det.
Men är detta ett återkommande problem ska du själv klart ta kontakt med din läkare!
Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.
Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!
Ni kanske känner igen er i det jag beskrev ovan?
För några månader sedan skrev jag detta inlägg. Då hade jag inte lika många besökare som jag har idag så jag tänkte att jag skulle skriva detta inlägg igen. Det kanske kan vara till hjälp för andra som också lider av ångest eller för närstående som har någon som lider av svår ångest!
Jag tror verkligen att om man är medveten med sina problem så kan man lättare och snabbare göra någonting åt dem.
Att skriva är ett jätte bra sätt att bli mer medveten över ens tankar och känslor och varför vi reagerar som vi gör.
Det har i alla fall varit terapi för mig :)
Tänkte beskriva om en gång för 6 månader sedan som jag fick en stark ångestattack på stan:
Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.
För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.
Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!
På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.
Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan. Jag hade ännu inte fått stark ångest utan var bara lätt besviken men nu kom känsla 2 när vi inte kunde hitta någonstans att sitta. Det blev för rörigt.
Känsla 2: Beslutsångest
Tillslut tog ångestkänslan över allt mer, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?
Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad och pengarna på kortet var slut.
Känsla 3:Uppgivenhet.
Så nu kände jag mig också måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.
När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.
Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.
Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!
Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.
Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.
Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.
Man behöver inte alltid ta medicin för att bli av med ångest! Ibland är det svårt och då är det jätte bra att ångestdämpande medicin finns. Men ofta kan vi själva vara med och påverka/hjälpa så ångesten dämpas. Jag tror vi måste bearbeta våra tankar. Vad är det som egentligen får oss att känna ångest! Om vi vet orsaken kan vi göra någonting åt det.
Men är detta ett återkommande problem ska du själv klart ta kontakt med din läkare!
Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.
Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!
Ni kanske känner igen er i det jag beskrev ovan?
Jag saknar min familj
Heej!
Har ni haft en bra påskhelg?
Jag hoppas det!
Vi har haft mycket att göra men det är alltid välkommet, speciellt när det är roliga saker!
Men vid sånna här högtider börjar man påminnas om familjen ganska mycket.
Och jag saknar min familj.Det känns tomt att inte ha dem i närheten.
Jag har mina två äldre syskon. Vi bildar väl en egen udda liten union.
Pappa bor ju utomlands så vi träffas inte allt för ofta. Jag har en halv lillebror också och honom saknar jag något obeskrivligt mycket. Det är ganska tufft att inte få se honom växa upp :(
Och mamma har ju inte funnits på många år.
Ibland känner man sig ensammast i hela världen.
Men det är dom gångerna A håller om mig tätt intill hans famn och säger att allt kommer bli bra.
Jag känner mig älskad.
Det är lika viktigt att ge som att få.
Ikväll ska vi nog se på Harry Potter. Vad ska ni göra?
Jag skickar massor av kramar till er!
Till Helene!http://alskadsaknad.blogspot.com/
Jag kan inte kommentera på din blogg. Ändra på inställningar om du vill för det är bara blogspot bloggar och de som har google konto som kan kommentera på din! kram
Har ni haft en bra påskhelg?
Jag hoppas det!
Vi har haft mycket att göra men det är alltid välkommet, speciellt när det är roliga saker!
Men vid sånna här högtider börjar man påminnas om familjen ganska mycket.
Och jag saknar min familj.Det känns tomt att inte ha dem i närheten.
Jag har mina två äldre syskon. Vi bildar väl en egen udda liten union.
Pappa bor ju utomlands så vi träffas inte allt för ofta. Jag har en halv lillebror också och honom saknar jag något obeskrivligt mycket. Det är ganska tufft att inte få se honom växa upp :(
Och mamma har ju inte funnits på många år.
Ibland känner man sig ensammast i hela världen.
Men det är dom gångerna A håller om mig tätt intill hans famn och säger att allt kommer bli bra.
Jag känner mig älskad.
Det är lika viktigt att ge som att få.
Ikväll ska vi nog se på Harry Potter. Vad ska ni göra?
Jag skickar massor av kramar till er!
Till Helene!http://alskadsaknad.blogspot.com/
Jag kan inte kommentera på din blogg. Ändra på inställningar om du vill för det är bara blogspot bloggar och de som har google konto som kan kommentera på din! kram
Mitt hjärta ska le inifrån
Det finns inget vackrare än ett äkta leende.
När hjärtat ler inifrån- ut.
Idag är det påskafton, solen skiner, själen skiner väl lagom. Kunde be om en bättre fysisk hälsa men man kan aldrig bli tillräckligt nöjd verkar det som. Jag får vara glad för det jag har. Jag har en sambo som älskar mig som ingen annan.
Vänner som ställer upp och ett jobb som kallar. Men det finns delar i mitt liv där inte ens solen kan stråla.
Men jag kämpar. Jag gör allt vad jag kan för att kravla upp till ytan för att göra min röst hörd.
När hjärtat ler inifrån- ut.
Idag är det påskafton, solen skiner, själen skiner väl lagom. Kunde be om en bättre fysisk hälsa men man kan aldrig bli tillräckligt nöjd verkar det som. Jag får vara glad för det jag har. Jag har en sambo som älskar mig som ingen annan.
Vänner som ställer upp och ett jobb som kallar. Men det finns delar i mitt liv där inte ens solen kan stråla.
Men jag kämpar. Jag gör allt vad jag kan för att kravla upp till ytan för att göra min röst hörd.
Ännu inget körkortstillstånd efter 6 månader
Hej på er och tack för era tips!!
Jag har varit lite seg på att uppdatera och det beror på att jag legat magsjuk ett par dagar!
Innan dess var jag genom förkyld så man kan säga att min fysiska hälsa inte varit på topp!
Ni som har följt min blogg vet ju om att jag under snart 6 månader ansökt om ett körkortstillstånd men
inte fått något ännu(!!!!!!!!!!)
I början av veckan ringde jag till den psykiatriska enheten för att ÄNNU en gång trycka på!
Den här gången var jag inte lika "klent trevlig" i tonen snarare och envis och bestämd!
Jag fick inte prata med läkaren såklart utan med receptionisten men det märktes att hon verkligen lyssnade på vad jag sa. För nu fick det fanemej vara nog! Jag förstår att de har mycket att göra, så är det ju! MEN det förklarar INTE och det är INTE okej att det ska ta 6 månader för en underskrift! Jag behöver inte utredas, jag har varit frisk och psykisk stabil länge! Jag har förlorat pengar och jobb pga att jag inte fått börja mitt körkort efter såå lång tid! Det var planerat att vara färdigt i sommar! Men nej jag har inte ens börjat! För nej jag har inte fått tillåtelse att övningsköra!!
Dagen efter ringde en läkare upp till mig personligen!
Han förklarade, som jag egentligen redan visste, att han inte kunde skriva under remissen eftersom han inte hade det yttersta ansvaret som överläkaren som nu tydligen var bortrest denna vecka! Men han skulle lämna ännu ett medlenade och trycka på, han beklagade över att fortfarande inget hade skett! Jag förstår inte denna överläkare som efter 6 månader har fått höra påtryckningar från mig, andra läkare och min sjuksjökerska men ändå inte hjälpt mig?! Sen åker jävlen på semester och kan inte ens göra det innan?! Det är bråttom idiot!
Jag är så trött på dem. Dessutom så känner jag mig helt omotiverad att börja övningsköra nu. All min energi har gått till det här. Jag känner mig ledsen och kränkt! Bara för att jag har en diagnos gör inte mig till en olämplig förare!!!!!
Ska kolla in era bloggar senare. Måste försöka få i mig något så jag blir frisk snart!
Till Cecilia jag är inte så duktig på blogspot men gå till inställningar som du säkert ser när du loggat in på ditt konto.
Det är bara de med blogspot och googel konto som kan kommentera på din blogg så vitt jag förstår?
Ha en underbar dag nu allihop!
Jag har varit lite seg på att uppdatera och det beror på att jag legat magsjuk ett par dagar!
Innan dess var jag genom förkyld så man kan säga att min fysiska hälsa inte varit på topp!
Ni som har följt min blogg vet ju om att jag under snart 6 månader ansökt om ett körkortstillstånd men
inte fått något ännu(!!!!!!!!!!)
I början av veckan ringde jag till den psykiatriska enheten för att ÄNNU en gång trycka på!
Den här gången var jag inte lika "klent trevlig" i tonen snarare och envis och bestämd!
Jag fick inte prata med läkaren såklart utan med receptionisten men det märktes att hon verkligen lyssnade på vad jag sa. För nu fick det fanemej vara nog! Jag förstår att de har mycket att göra, så är det ju! MEN det förklarar INTE och det är INTE okej att det ska ta 6 månader för en underskrift! Jag behöver inte utredas, jag har varit frisk och psykisk stabil länge! Jag har förlorat pengar och jobb pga att jag inte fått börja mitt körkort efter såå lång tid! Det var planerat att vara färdigt i sommar! Men nej jag har inte ens börjat! För nej jag har inte fått tillåtelse att övningsköra!!
Dagen efter ringde en läkare upp till mig personligen!
Han förklarade, som jag egentligen redan visste, att han inte kunde skriva under remissen eftersom han inte hade det yttersta ansvaret som överläkaren som nu tydligen var bortrest denna vecka! Men han skulle lämna ännu ett medlenade och trycka på, han beklagade över att fortfarande inget hade skett! Jag förstår inte denna överläkare som efter 6 månader har fått höra påtryckningar från mig, andra läkare och min sjuksjökerska men ändå inte hjälpt mig?! Sen åker jävlen på semester och kan inte ens göra det innan?! Det är bråttom idiot!
Jag är så trött på dem. Dessutom så känner jag mig helt omotiverad att börja övningsköra nu. All min energi har gått till det här. Jag känner mig ledsen och kränkt! Bara för att jag har en diagnos gör inte mig till en olämplig förare!!!!!
Ska kolla in era bloggar senare. Måste försöka få i mig något så jag blir frisk snart!
Till Cecilia jag är inte så duktig på blogspot men gå till inställningar som du säkert ser när du loggat in på ditt konto.
Det är bara de med blogspot och googel konto som kan kommentera på din blogg så vitt jag förstår?
Ha en underbar dag nu allihop!
Solen skiner, själen skiner
Påverkas eran psykiska hälsa också beroende på vad det är för väder?
Jag kan dra många paraleller till att jag påverkas mest på hösten och vintern. Om jag inte tar mina mediciner
regelbundet eller inte alls, är det som en förinställd knapp inom mig som under hösten eller vintern ger mitt ett skov.
Skovet kan vara bara en liten svacka med mer ångest än vanligt och oro eller gå till djup depression eller en bland episod med hypomana och depressiva faser.
Är inte det lustigt hur ljuskänsliga vi ändå kan vara?
Jag har aldrig under mina 23 år upplevt en djup depression/bland episod under sommaren.
Däremot har jag känt av att ett skov lr haft någon liten svacka men skovet har inte utbrutit förrän tidigast i september.
Nu är det i alla fall våååååår och jag känner mig redan trygg.
Påverkas eran psykiska hälsa av vädret?
Mycket, lite eller inte alls?
Jag kanske borde ta mig en liten promenad i det fina vårvädret.
Trevlig lördag!
Vi hörs sen!
Han överraskade mig
...med sina vackra fina ord.
A har funnits i mitt liv i 4 år. Han älskar mig precis som jag är och jag vet inte bara det.
Jag känner det. Han är min stöttepelare. Jag är hans. Vi kan gråta och trösta varandra men vi kan även skratta så det gör ont i magen. En livskamrat. En bästa vän.
Jag är otroligt lycklig för det.
Jaaa vad kan man säga...
Jag är ju en känslo människa men som skulle behöva sätta tydligare gränser i det egna jaget. Jag tar tyvärr åt mig för mycket av vad andra tycker och tänker( beroende på vilken sinnestämmning man är i) Många ser mig som en tuff tjej med väldigt bra attityd och inställning till livet och människor. Men jag är också sårbar. Jag är inte alltid den där glada tjejen(tro det eller ej)som de flesta människor i min omgivning verkar tro! De skulle bara veta mina lik i garderoben...
Men hade de vetat. Så, nej.. det hade inte bemött mig på samma sätt. Alla är berättigad ett privatliv, även jag.
Men frågorna skulle finnas där och alla vågar inte frågar så det undrar bakom ens rygg istället. Nu finns det ju faktiskt många förstående människor i världen men det är bitterfittorna man lär märka av.
Jag är så glad att mina arbetskamrater inte vet om att jag är bipolär. Med tänke på att jag jobbar inom psykiatrin skulle jag bli SÖNDER ANALYSERAD. Skulle jag tex ringa mig in sjuk en dag skulle de nog börja undra;ja hon verka lite nedstämd sist eller oj såg ni så uppvarvad hon var etc etc. Tillslut skulle de fråga sig själv(om inte redan från början) Är hon verkligen lämlig för det här jobbet?!
Vet ni vad en av mina chefer sa till mig idag ?!
-"Vi vill verkligen ha dig här i sommar och jag ska göra allt för att hjälpa dig!
Hade du ringt tidigare så hade du varit en av de första att få sommarjobb!
Sara stum
Du gör ett så himla bra jobb med vårdtagarna"
Sara rörd
Kunde man bli mer rörd?
Tack du gjorde min dag!
Som jag sagt förut, stabila och trygga relationer i ens sociala nätvärk är A och O.
För vi är sårbara och påverkbara.
Men det viktigaste är att man hittar tryggheten i sig själv. För i slut ändan är man ändå sin egen bästa vän.
Vad tycker ni som läser min blogg? Är det olämpligt rent allmänt sett att jobba inom vården, psykiatrin om man nu har en psykiatrisk diagnos?
A har funnits i mitt liv i 4 år. Han älskar mig precis som jag är och jag vet inte bara det.
Jag känner det. Han är min stöttepelare. Jag är hans. Vi kan gråta och trösta varandra men vi kan även skratta så det gör ont i magen. En livskamrat. En bästa vän.
Jag är otroligt lycklig för det.
Jaaa vad kan man säga...
Jag är ju en känslo människa men som skulle behöva sätta tydligare gränser i det egna jaget. Jag tar tyvärr åt mig för mycket av vad andra tycker och tänker( beroende på vilken sinnestämmning man är i) Många ser mig som en tuff tjej med väldigt bra attityd och inställning till livet och människor. Men jag är också sårbar. Jag är inte alltid den där glada tjejen(tro det eller ej)som de flesta människor i min omgivning verkar tro! De skulle bara veta mina lik i garderoben...
Men hade de vetat. Så, nej.. det hade inte bemött mig på samma sätt. Alla är berättigad ett privatliv, även jag.
Men frågorna skulle finnas där och alla vågar inte frågar så det undrar bakom ens rygg istället. Nu finns det ju faktiskt många förstående människor i världen men det är bitterfittorna man lär märka av.
Jag är så glad att mina arbetskamrater inte vet om att jag är bipolär. Med tänke på att jag jobbar inom psykiatrin skulle jag bli SÖNDER ANALYSERAD. Skulle jag tex ringa mig in sjuk en dag skulle de nog börja undra;ja hon verka lite nedstämd sist eller oj såg ni så uppvarvad hon var etc etc. Tillslut skulle de fråga sig själv(om inte redan från början) Är hon verkligen lämlig för det här jobbet?!
Vet ni vad en av mina chefer sa till mig idag ?!
-"Vi vill verkligen ha dig här i sommar och jag ska göra allt för att hjälpa dig!
Hade du ringt tidigare så hade du varit en av de första att få sommarjobb!
Sara stum
Du gör ett så himla bra jobb med vårdtagarna"
Sara rörd
Kunde man bli mer rörd?
Tack du gjorde min dag!
Som jag sagt förut, stabila och trygga relationer i ens sociala nätvärk är A och O.
För vi är sårbara och påverkbara.
Men det viktigaste är att man hittar tryggheten i sig själv. För i slut ändan är man ändå sin egen bästa vän.
Vad tycker ni som läser min blogg? Är det olämpligt rent allmänt sett att jobba inom vården, psykiatrin om man nu har en psykiatrisk diagnos?
Nu är jag arg!
Okej! Alla ni som läser min blogg.... ni som har en psykiatrisk diagnos i bakgrunden.
Har ni körkort? Hur fungerade det för er när ni skulle ansöka om körkort?
Det har tagit 5 månader och jag har fortfarande INTE fått mitt körkortstillstånd.
Allt hänger på läkaren som säger sig vara för upptagen så han har inte hunnit skriva under
på 5 månader.
Idag fick jag tillbaka ett brev från länsstyrelsen där mitt beslut upphört då jag inte skickat in
läkarens inskrift dvs remissen den 22 januari. Jag skickade in ansökan i Oktober nu är det snart APRIL!!!!
Och nu får jag vänta yttligare!
JAG BLIR GALEN!
Varför ska det ta sån lång tid för mig att få körkortstillstånd?!?!??!
Det är förbannat orättvist!!!
Andra väntar max 4 veckor för sitt lämp men jag får vänta över 5 månader!!!!!!!
Jävla diskriminering mot oss med en diagnos!
Ångest tillhör en del av vardagen
Hello.
Första dagen på närmare 2 veckor som man jobbar inom social psykiatrin igen.
Det kände jätte kul att träffa vårdtagarna igen. På fredag ska jag jobba igen
men då har jag även tid att träffa mina arbetskamrater. Ska bli riktigt kul.
Vi har blivit som en liten "familj". Starka ord men jag jobbar i alla fall med vårdare som
har mycket känsla för det här yrket och de är riktigt härliga människor.
Det är en fördel. Man måste vara intresserad av
människor för att kunna jobba med dem. Men det är bara en början. Jag kan återkomma
om det här i ett annat inlägg.Om det låter intressant om jag listar bra egenskaper hos en vårdare?
Hur som helst. Ångest. Det återkommande olustiga ordet och känslan Ångest.
Det finns flera olika förklaringsmodeller och även teorier om varför man får
en psykisk störning eller drabbas av ett psykisk funktionshinder. Det finns bland
annat en psykosocial,en medicinsk och biologisk, en vetenskaplig samt stress och sårbarhets modellen.
Jag tror jag har glömt nån kommer inte på vilken. Hur som haver.Det finns olika teorier som försöker förklarar
varför man drabbas av en psykisk ohälsa. Jag tycker det är himla intressant för det finns inget som är bevisat
rätt eller fel.
Jag känner inte alla Bipolära i Sverige eller världen förövrigt. Bara för att vi har samma sjukdomssymtom betyder
det inte att vi fungerar likadant som personer. Men jag vet att människor i ren allmänhet som drabbas av
en psykisk störning har väldigt hög stress och sårbarhet. Detta innebär att vi kan vara extremt känsliga och lätt mottagliga för stress.
Jag är en extremt sårbar människa. Jag är fruktansvärt känslig med utropstecken(!)
Detta ser absolut inte jag bara som
en svaghet. Det är också min styrka!
Jag är oerhört empatisk(= har lätt att känna medkänsla och förståelse för en annan människa)
Jag har väldigt lätt att skapa nya kontakter och behålla dem.
Men när det gäller mina vänner och nära kan jag ibland hysa sån stark medlidande när de mår dåligt
att det gör ont i mig själv. Jag kan må extremt dåligt när någon nära mår dåligt och visst det
är klart man gör det för någon man älskar. Men jag får väldigt stark ångest och jag tar åt
mig och suger åt mig deras känslor. Jag kan få stark ångest när någon missförstår mig eller när någon nära
vän är arg,besviken eller ledsen. Småsaker om mig eller ibland har det inte ens med mig att göra.
Jag vet att det har mycket med min uppväxt att göra och att jag är fruktansvärt
rädd att förlora någon nära igen.
Detta som jag uppger nu har inte med min bipolära sjukdom att göra. Självklart påverkar det min stress och
sårbarhet och även att jag har en psykisk problematik i bakgrunden. Men det som fått mig att känna dessa "tvångstankar" är ju att jag inom min barndom har utstått saker som fått mig att tänka i dessa banor. Man har
helt enkelt inte blivit accepterad som man är. Det är jätte svårt även i vuxen ålder att bara sluta med sina tvångstankar
och sin ångest. Den upphör inte bara sådär.
Jag tror att jag hjälpt mig på ett sätt genom att vara ärlig mot mig själv. Självinsikt.
Sen tror jag väldigt mycket på konceptet "behandla andra som du själv vill bli behandlad"
Jag kan få extrem ångest av att snacka skit om en person som jag inte har någon anledning att snacka skit om. Jag vill inte att någon ska snacka skit om mig utan anledning!
Så, jag försöker undvika det för att lindra min ångest. Det hjälper för mig.
Däremot vill jag prata skit om någon, är det något jag känner att jag kan stå för ja då är det inga problem.
För det kan jag ju utan dåligt samvete säga till personen ifråga.
Jag är så jävla lätt att få ångest och det är fruktansvärt uttröttande för själen. Jag vet att jag duger som
jag är. Jag vet att jag har jätte många bra egenskaper men ändå undrar jag många gånger om jag är värd
att vara lycklig.Är jag värd alla dessa underbara människor runt omkring mig. Vill de verkligen vara min vän?Självklart vet jag svaret. Klart jag är värd dem. Jag är värd allt för att vara lycklig!Jag är en otrolig vacker människa, inuti och utanpå. Men varför plågar man ändå sig själv?
Första dagen på närmare 2 veckor som man jobbar inom social psykiatrin igen.
Det kände jätte kul att träffa vårdtagarna igen. På fredag ska jag jobba igen
men då har jag även tid att träffa mina arbetskamrater. Ska bli riktigt kul.
Vi har blivit som en liten "familj". Starka ord men jag jobbar i alla fall med vårdare som
har mycket känsla för det här yrket och de är riktigt härliga människor.
Det är en fördel. Man måste vara intresserad av
människor för att kunna jobba med dem. Men det är bara en början. Jag kan återkomma
om det här i ett annat inlägg.Om det låter intressant om jag listar bra egenskaper hos en vårdare?
Hur som helst. Ångest. Det återkommande olustiga ordet och känslan Ångest.
Det finns flera olika förklaringsmodeller och även teorier om varför man får
en psykisk störning eller drabbas av ett psykisk funktionshinder. Det finns bland
annat en psykosocial,en medicinsk och biologisk, en vetenskaplig samt stress och sårbarhets modellen.
Jag tror jag har glömt nån kommer inte på vilken. Hur som haver.Det finns olika teorier som försöker förklarar
varför man drabbas av en psykisk ohälsa. Jag tycker det är himla intressant för det finns inget som är bevisat
rätt eller fel.
Jag känner inte alla Bipolära i Sverige eller världen förövrigt. Bara för att vi har samma sjukdomssymtom betyder
det inte att vi fungerar likadant som personer. Men jag vet att människor i ren allmänhet som drabbas av
en psykisk störning har väldigt hög stress och sårbarhet. Detta innebär att vi kan vara extremt känsliga och lätt mottagliga för stress.
Jag är en extremt sårbar människa. Jag är fruktansvärt känslig med utropstecken(!)
Detta ser absolut inte jag bara som
en svaghet. Det är också min styrka!
Jag är oerhört empatisk(= har lätt att känna medkänsla och förståelse för en annan människa)
Jag har väldigt lätt att skapa nya kontakter och behålla dem.
Men när det gäller mina vänner och nära kan jag ibland hysa sån stark medlidande när de mår dåligt
att det gör ont i mig själv. Jag kan må extremt dåligt när någon nära mår dåligt och visst det
är klart man gör det för någon man älskar. Men jag får väldigt stark ångest och jag tar åt
mig och suger åt mig deras känslor. Jag kan få stark ångest när någon missförstår mig eller när någon nära
vän är arg,besviken eller ledsen. Småsaker om mig eller ibland har det inte ens med mig att göra.
Jag vet att det har mycket med min uppväxt att göra och att jag är fruktansvärt
rädd att förlora någon nära igen.
Detta som jag uppger nu har inte med min bipolära sjukdom att göra. Självklart påverkar det min stress och
sårbarhet och även att jag har en psykisk problematik i bakgrunden. Men det som fått mig att känna dessa "tvångstankar" är ju att jag inom min barndom har utstått saker som fått mig att tänka i dessa banor. Man har
helt enkelt inte blivit accepterad som man är. Det är jätte svårt även i vuxen ålder att bara sluta med sina tvångstankar
och sin ångest. Den upphör inte bara sådär.
Jag tror att jag hjälpt mig på ett sätt genom att vara ärlig mot mig själv. Självinsikt.
Sen tror jag väldigt mycket på konceptet "behandla andra som du själv vill bli behandlad"
Jag kan få extrem ångest av att snacka skit om en person som jag inte har någon anledning att snacka skit om. Jag vill inte att någon ska snacka skit om mig utan anledning!
Så, jag försöker undvika det för att lindra min ångest. Det hjälper för mig.
Däremot vill jag prata skit om någon, är det något jag känner att jag kan stå för ja då är det inga problem.
För det kan jag ju utan dåligt samvete säga till personen ifråga.
Jag är så jävla lätt att få ångest och det är fruktansvärt uttröttande för själen. Jag vet att jag duger som
jag är. Jag vet att jag har jätte många bra egenskaper men ändå undrar jag många gånger om jag är värd
att vara lycklig.Är jag värd alla dessa underbara människor runt omkring mig. Vill de verkligen vara min vän?Självklart vet jag svaret. Klart jag är värd dem. Jag är värd allt för att vara lycklig!Jag är en otrolig vacker människa, inuti och utanpå. Men varför plågar man ändå sig själv?
Självmord
"Jag försökte jag ta mitt liv.
Jag ville bara få slut på min smärta"
Jag var olycklig. sårad. frustrerad och väldigt vilsen.
Jag hade ett skov så mitt psykiska mående var i obalans redan innan.
Det var en jätte jobbig händelse som utlöste mitt agerande.
Jag kände mig så sårad, jag hade blivit så sviken att alla känslor var bort om all kontroll.
Först blev jag hysteriskt ledsen men sen nådde likgiltigheten mig.
Oberörd utanpå. men innuti höll mina känslor att explodera.
Hade jag varit väldigt känslosam samtidigt som ångesten
tärde på mig inifrån då hade jag aldrig försökt ta mitt liv.
Men nu kände jag ingen rädlsa. Jag ville bara bort.
Även om det egentligen innebar att jag inte ville dö.
Jag kommer så väl ihåg när jag svalde de där tabletterna.
Jag brydde mig inte om någonting just då.
"Mer än att, ta mig härifrån!!!Få bort min smärta!"
Jag hade ingen kontroll! Jag ville göra illa mig själv.
Mitt omdöme var bortblåst med vinden, med sveket.
Det kändes inte som jag levde. Jag ville bara försvinna.
Så då hade jag väl inget att förlora?
Jag blev medvetslös. Låg i min lägenhet 1,5 dygn innan jag hittades, nerspydd och nerkissad
fördes jag med ambulans till sjukhuset. Jag var förgiftad av alla tabletterna.
Efter 3 dagar var jag vid medvetande igen, men väldigt svag. Jag var inte alls långt ifrån att dö.
Så här i efterhand när jag tänker på det blir jag självklart rädd för vad som kunde ha hänt.
Jag exprimiterade med mitt eget liv!
Jag utsatte mig själv för fara och jag förstod inte konsekvensen av mitt agerande!
Det var ett rop på hjälp. Men detta slags rop kunde gått så fel om min skyddsängel inte vakat över mig!
Och det är inte alltid skyddsängeln vakar över oss.
Det är många själar som tar sitt liv av misstag. Det är ett rop på hjälp.
Vi agerar i panik, i frustration!
Jag reste mig upp när jag hade det som svårast. Men tillslut vågade jag tro på mig själv.
Jag mötte min smärta och besegrade den. Det kan du också göra.
Det är inte lätt, men det gör tusen gånger ondare att vara kvar i din onda cirkel än att bryta dig loss från den!
Snälla gör någonting innan du agerar i panik och frustration!
Kramar Sara
Jag ville bara få slut på min smärta"
Jag var olycklig. sårad. frustrerad och väldigt vilsen.
Jag hade ett skov så mitt psykiska mående var i obalans redan innan.
Det var en jätte jobbig händelse som utlöste mitt agerande.
Jag kände mig så sårad, jag hade blivit så sviken att alla känslor var bort om all kontroll.
Först blev jag hysteriskt ledsen men sen nådde likgiltigheten mig.
Oberörd utanpå. men innuti höll mina känslor att explodera.
Hade jag varit väldigt känslosam samtidigt som ångesten
tärde på mig inifrån då hade jag aldrig försökt ta mitt liv.
Men nu kände jag ingen rädlsa. Jag ville bara bort.
Även om det egentligen innebar att jag inte ville dö.
Jag kommer så väl ihåg när jag svalde de där tabletterna.
Jag brydde mig inte om någonting just då.
"Mer än att, ta mig härifrån!!!Få bort min smärta!"
Jag hade ingen kontroll! Jag ville göra illa mig själv.
Mitt omdöme var bortblåst med vinden, med sveket.
Det kändes inte som jag levde. Jag ville bara försvinna.
Så då hade jag väl inget att förlora?
Jag blev medvetslös. Låg i min lägenhet 1,5 dygn innan jag hittades, nerspydd och nerkissad
fördes jag med ambulans till sjukhuset. Jag var förgiftad av alla tabletterna.
Efter 3 dagar var jag vid medvetande igen, men väldigt svag. Jag var inte alls långt ifrån att dö.
Så här i efterhand när jag tänker på det blir jag självklart rädd för vad som kunde ha hänt.
Jag exprimiterade med mitt eget liv!
Jag utsatte mig själv för fara och jag förstod inte konsekvensen av mitt agerande!
Det var ett rop på hjälp. Men detta slags rop kunde gått så fel om min skyddsängel inte vakat över mig!
Och det är inte alltid skyddsängeln vakar över oss.
Det är många själar som tar sitt liv av misstag. Det är ett rop på hjälp.
Vi agerar i panik, i frustration!
Jag reste mig upp när jag hade det som svårast. Men tillslut vågade jag tro på mig själv.
Jag mötte min smärta och besegrade den. Det kan du också göra.
Det är inte lätt, men det gör tusen gånger ondare att vara kvar i din onda cirkel än att bryta dig loss från den!
Snälla gör någonting innan du agerar i panik och frustration!
Kramar Sara
Tar jag igen "förlorad" läkarvård?!
God kväll kära läsare.
Jag har haft en medel bra dag idag, själsmässigt!
Det har varken hänt något tråkigt eller något överdrivet roligt. En vanlig dag med andra ord.
Jag mår psykiskt bra - och har varit stabil under en väldigt lång tid- UNDERBART!
Det fysiska är det lite sämre med, men det låter jag farbror doktor avgöra imorgon.
Man kan inte ha båda delarna jämt verkar det som?
Ibland kan jag bli lite sur och tänka tillbaka tiden då mamma levde.
Mamma själv var läkare och gav oss barn den bästa tänkbara vård under hela vår uppväxt.
Vi behövde aldrig aldrig aldrig någosin tänka på något när vi var sjuka. Mer än att vi var
sjuka. Hon tog hand om oss, medicinera och ställde diagnos.
Jag behövde aldrig besöka ett sjukhus eller en läkare/sjuksköterska på mina 14 år ihop med min kära mamma.
Hon var våran räddare i nöden, jämt!
Straffade livet oss senare för att vi hade det så bra ställt under hela våran uppväxt?
Jag vet inte hur många gånger jag legat på sjukhus, barnspyk, psyk,besökt BUP, besökt psykolog, läkare, sjuksköterska, terapeft ja you name it från att jag var 14-15 år tills nu.
Jag ska på läkarbesök imorgon expempelvis!
Ska jag behöva ta igen allt nu på senare ålder eller vad är det frågan om?
Life is strange to me.
Jag saknar min mamma!
Jag har haft en medel bra dag idag, själsmässigt!
Det har varken hänt något tråkigt eller något överdrivet roligt. En vanlig dag med andra ord.
Jag mår psykiskt bra - och har varit stabil under en väldigt lång tid- UNDERBART!
Det fysiska är det lite sämre med, men det låter jag farbror doktor avgöra imorgon.
Man kan inte ha båda delarna jämt verkar det som?
Ibland kan jag bli lite sur och tänka tillbaka tiden då mamma levde.
Mamma själv var läkare och gav oss barn den bästa tänkbara vård under hela vår uppväxt.
Vi behövde aldrig aldrig aldrig någosin tänka på något när vi var sjuka. Mer än att vi var
sjuka. Hon tog hand om oss, medicinera och ställde diagnos.
Jag behövde aldrig besöka ett sjukhus eller en läkare/sjuksköterska på mina 14 år ihop med min kära mamma.
Hon var våran räddare i nöden, jämt!
Straffade livet oss senare för att vi hade det så bra ställt under hela våran uppväxt?
Jag vet inte hur många gånger jag legat på sjukhus, barnspyk, psyk,besökt BUP, besökt psykolog, läkare, sjuksköterska, terapeft ja you name it från att jag var 14-15 år tills nu.
Jag ska på läkarbesök imorgon expempelvis!
Ska jag behöva ta igen allt nu på senare ålder eller vad är det frågan om?
Life is strange to me.
Jag saknar min mamma!
Yeeeey, just shoot me?
Godkväll kära läsare!
Har inte hunnit kika in på bloggen för det har varit så mkt att göra under helgen.
Jag har bland annat jobbat sen har jag även hunnit gå på en födelsedagsfest.
Förkylningen är väl sisådär.
Så det vart nyktert i helgen om man säger så och jobba måste jag ju för räkningarna betalar ju inte av sig själv eller hur?
Ska svara på era kommentarer imorgon :)
Är lite irriterad på min sjuksköterska. Som bipolär har man en egen ssk att vända sig till.
I detta fall, är det egentligen inte hennes fel. Men eftersom det är henne jag pratar med blir jag automatiskt frustrerad.
Dock inte så hon märker det, eftersom jag är så jävla snäll. För snäll, för det är ju ingen som tar mina ord på allvar verkar det som?!?!?!?
Det handlar så klart om mitt körkortstillstånd. Läkaren har ännu inte fått arslet ur vagnen.
Uräkten? "Han har så mycket att göra"
Så mycket att han inte ens kan skriva en underskrift och ge pappret till närmsta assistent?
Efter nästan 4 månaders väntan börjar jag bli otålig.
Inte mindre min arbetsgivare som inte fattar ett skit. Och vad ska jag ha för ursäkt?!
Please help me with that one!
-Hej jag är manodepressiv. Jag väntar på ett läkarintyg som ska intyga min lämplighet som förare?
Ahhh, jag får panik ärligt talat av den här skiten. Jag klarar inte av att ljuga heller.
Vilka är ni?
Jag blir ju lite nyfiken vilka det är som läser min blogg?
Men det lär jag väl inte få reda på för jag tror jag har många smygläsare... eller har jag fel? ;)
Jag är fortfarande inte helt frisk men jag orkar inte ligga hemma i soffan längre, det tar också på krafterna!
Igår såg jag min familjehems mamma på stan och det gjorde mig ganska ont. Jag bodde hos henne i 2 år. Från och med att jag var 15 år till och med 17. Hon sa att hon älskade mig, att jag var en av hennes egna. Hon ville dessutom bli mormor till mina barn. Lovade att hon skulle finnas där föralltid. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma, hon älskade mig sa hon.
Igår när vi gick förbi varandra hälsade vi inte ens på varandra. Vi såg varandra in i ögonen men så fort våra ögon möttes vände vi båda på huvudet.
Vi har aldrig varit osams över något.
Men efter att jag kände att jag var tvungen att lämna henne och familjen för att bo på behandlingshem tappade vi sakta men säkert kontakten. Vi gled ifrån varandra.
Men jag förstår inte hur man kan säga att man älskar någon så mycket och sedan inte längre bry sig för man har inte det ansvaret på pappret?
Om hon bara förstod att jag lämnde dem för deras egen skull. Jag ville inte att de skulle se mig hamna i depression efter depression hela tiden. De led också utav det. Därför beslöt jag mig för att flytta. Det var för bådas skull.
Jag kan inte rå för att jag är besviken, samtidigt som jag förstår henne också. Men hon var en vuxen människa.
Hon borde inte lovat saker, som hon ändå inte kunde hålla oavsett om hon inte gjorde det med flit.
Nej, nu ska jag inte deppa över detta längre.
En vitaminkur borde få mig bli lite piggare.
Kram Sara
Men det lär jag väl inte få reda på för jag tror jag har många smygläsare... eller har jag fel? ;)
Jag är fortfarande inte helt frisk men jag orkar inte ligga hemma i soffan längre, det tar också på krafterna!
Igår såg jag min familjehems mamma på stan och det gjorde mig ganska ont. Jag bodde hos henne i 2 år. Från och med att jag var 15 år till och med 17. Hon sa att hon älskade mig, att jag var en av hennes egna. Hon ville dessutom bli mormor till mina barn. Lovade att hon skulle finnas där föralltid. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma, hon älskade mig sa hon.
Igår när vi gick förbi varandra hälsade vi inte ens på varandra. Vi såg varandra in i ögonen men så fort våra ögon möttes vände vi båda på huvudet.
Vi har aldrig varit osams över något.
Men efter att jag kände att jag var tvungen att lämna henne och familjen för att bo på behandlingshem tappade vi sakta men säkert kontakten. Vi gled ifrån varandra.
Men jag förstår inte hur man kan säga att man älskar någon så mycket och sedan inte längre bry sig för man har inte det ansvaret på pappret?
Om hon bara förstod att jag lämnde dem för deras egen skull. Jag ville inte att de skulle se mig hamna i depression efter depression hela tiden. De led också utav det. Därför beslöt jag mig för att flytta. Det var för bådas skull.
Jag kan inte rå för att jag är besviken, samtidigt som jag förstår henne också. Men hon var en vuxen människa.
Hon borde inte lovat saker, som hon ändå inte kunde hålla oavsett om hon inte gjorde det med flit.
Nej, nu ska jag inte deppa över detta längre.
En vitaminkur borde få mig bli lite piggare.
Kram Sara
Veteran
Jag vet hur ont det gör att känna smärta.
Den sortens smärta när man känner sig olycklig i själen.
Jag kan relatera till många även om vi inte varit med om samma
saker så är det ändå smärtan som mer eller mindre för oss samman, som ger oss förståelse.
Oavsett vilken diagnos vi än har så har vi alla varit där, vi har känt smärtan i själen.
Vi har gått igenom saker som ingen ska behöva gå igenom.
Livet har varit orättvist mot oss, men vi har även haft våra genetiska förutsättningar emot oss.
Ett av mina värsta sjukdomsförlopp började med en depression följd av hypomana inslag.
Jag var 17 år, skulle snart fylla 18. Blev inlagd på barnpsyk i Uppsala, frivilligt.
Jag var så fruktansvärt medveten om min sjukdomsbild eftersom jag insjuknat så många gånger tidigare, så jag hade lärt mig känna igen tecken. Men jag mådde, enligt mig själv för bra för att vara instängd. Vilket faktiskt var sant. Jag hade inte behövt vara instängd, för jag var där frivilligt. Jag ville få hjälp. Jag var villig, men de behandlade mig som jag vore ett psykfall som var farlig för mig själv.
Och därför slog jag revolt, jag trotsade dem och vägrade därför äta min medicin, litium.
Med facit på hand, vet jag ju att jag bara grävde min grav djupare. Men då handlade så mycket mer.
Mina rättigheter, jag kände mig kränkt. Jag hade ju samarbetat om de bara behandlat mig värdigt.
Jag vägrade samarbeta o ville bli skickad till barnspyk på min hemmaort där jag var folkbokförd.
Där kände de igen mig, de visste vem jag var iaf eftersom jag varit inlagd där 2ggr tidigare o de såg inte mig bara som en
patient med en diagnos.
Jag blev förflyttad till barnpsyk på min hemmaort. Där behandlades jag i 2 veckor.
Jag började äta litum( mycket för att de verkligen lyssnade och bemötte mig med respekt)
så jag var jag tillbaka på mitt behandlingshem sen efter 2 veckor.
Men händelsen på barnpsyk i Uppsala hade gjort mig paranoid. Jag hade fått för mig att jag var övervakad där.
Jag kanske var frisk i 1 månad. Sen började jag insjukna igen och tankarna kring Uppsala kom tillbaka. Jag blev psykotisk.
Trodde jag var övervakad, först bara buggad, men sen även kameror. Tillslut mådde jag så dåligt att min paranoia gick över från prylar/teknik till människor. Människor jag inte litade på eller kände, trodde jag var ute efter mig.
Min verklighet var så verklig.
Det måste vara mitt värsta sjukdomsförlopp någonsin. Jag var inte mig själv någonstans.
Jag kunde inte ens lita på mina egna tankar.
Jag försöker idag se den erfarenheten som positiv och ta tillvara på vad mina skov och sjukdomsförlopp har gett mig. Men det gör alltid lite ont att tänka tillbaka. Jag är så glad att jag inte är där längre. Men jag vet ju att så många andra är det :(
Idag jobbar jag med människor med som har mer eller mindre funktsionshinder pga av deras psykiska besvär.
Oavsett om vi är bipolära, schizofrena, har boderline eller har någon form av paniksymdrom eller psykisk sjukdom
så tror jag vi känner liknande smärta i själen även fast symtomen är olika.
Men det är viktigt att poängtera att man inte alltid ska utgå ifrån sina egna känslor och upplevelser.
Även om du är veteran inom ett visst område, måste du kunna hantera den kunskapen.
Man måste kunna ha distans till sina egna känslor annars kan man nog inte jobba med människor utan att bli utbränd eller projicera sina egna tankar och känslor på andra och då blir ju ingen hjälpt eller hur?
Den sortens smärta när man känner sig olycklig i själen.
Jag kan relatera till många även om vi inte varit med om samma
saker så är det ändå smärtan som mer eller mindre för oss samman, som ger oss förståelse.
Oavsett vilken diagnos vi än har så har vi alla varit där, vi har känt smärtan i själen.
Vi har gått igenom saker som ingen ska behöva gå igenom.
Livet har varit orättvist mot oss, men vi har även haft våra genetiska förutsättningar emot oss.
Ett av mina värsta sjukdomsförlopp började med en depression följd av hypomana inslag.
Jag var 17 år, skulle snart fylla 18. Blev inlagd på barnpsyk i Uppsala, frivilligt.
Jag var så fruktansvärt medveten om min sjukdomsbild eftersom jag insjuknat så många gånger tidigare, så jag hade lärt mig känna igen tecken. Men jag mådde, enligt mig själv för bra för att vara instängd. Vilket faktiskt var sant. Jag hade inte behövt vara instängd, för jag var där frivilligt. Jag ville få hjälp. Jag var villig, men de behandlade mig som jag vore ett psykfall som var farlig för mig själv.
Och därför slog jag revolt, jag trotsade dem och vägrade därför äta min medicin, litium.
Med facit på hand, vet jag ju att jag bara grävde min grav djupare. Men då handlade så mycket mer.
Mina rättigheter, jag kände mig kränkt. Jag hade ju samarbetat om de bara behandlat mig värdigt.
Jag vägrade samarbeta o ville bli skickad till barnspyk på min hemmaort där jag var folkbokförd.
Där kände de igen mig, de visste vem jag var iaf eftersom jag varit inlagd där 2ggr tidigare o de såg inte mig bara som en
patient med en diagnos.
Jag blev förflyttad till barnpsyk på min hemmaort. Där behandlades jag i 2 veckor.
Jag började äta litum( mycket för att de verkligen lyssnade och bemötte mig med respekt)
så jag var jag tillbaka på mitt behandlingshem sen efter 2 veckor.
Men händelsen på barnpsyk i Uppsala hade gjort mig paranoid. Jag hade fått för mig att jag var övervakad där.
Jag kanske var frisk i 1 månad. Sen började jag insjukna igen och tankarna kring Uppsala kom tillbaka. Jag blev psykotisk.
Trodde jag var övervakad, först bara buggad, men sen även kameror. Tillslut mådde jag så dåligt att min paranoia gick över från prylar/teknik till människor. Människor jag inte litade på eller kände, trodde jag var ute efter mig.
Min verklighet var så verklig.
Det måste vara mitt värsta sjukdomsförlopp någonsin. Jag var inte mig själv någonstans.
Jag kunde inte ens lita på mina egna tankar.
Jag försöker idag se den erfarenheten som positiv och ta tillvara på vad mina skov och sjukdomsförlopp har gett mig. Men det gör alltid lite ont att tänka tillbaka. Jag är så glad att jag inte är där längre. Men jag vet ju att så många andra är det :(
Idag jobbar jag med människor med som har mer eller mindre funktsionshinder pga av deras psykiska besvär.
Oavsett om vi är bipolära, schizofrena, har boderline eller har någon form av paniksymdrom eller psykisk sjukdom
så tror jag vi känner liknande smärta i själen även fast symtomen är olika.
Men det är viktigt att poängtera att man inte alltid ska utgå ifrån sina egna känslor och upplevelser.
Även om du är veteran inom ett visst område, måste du kunna hantera den kunskapen.
Man måste kunna ha distans till sina egna känslor annars kan man nog inte jobba med människor utan att bli utbränd eller projicera sina egna tankar och känslor på andra och då blir ju ingen hjälpt eller hur?
Surt
Ahhh, bara att bita i det stora äpplet å börja om från början!
Min bloggdesign försvann. Eller försvann o försvann.. jag råka trycka på helt fel knapp och vips så va den borta!
Finns det något mer irriterande?!
Tur att jag kunde göra något åt mitt lilla problem :)
Det är inte många som har någon aning om att jag är Manodepressiv förutom mina närmsta.
Ibland undrar jag hur människor skulle reagera om de visste?
Jag vill ju att de ska se på mig med precis samma ögon som de gjort innan. De som älskar mig, ja de gör ju det.
Men hur skulle människor runt omkring mig reagera?
De senaste månaderna har jag funderat på om jag vill "kliva ut i garderoben"
Just för att man visst kan leva ett normalt liv vare sig man är psykisk frisk,psykisk sjuk eller frisk som en nötkärna!
Men det är svårt det där. Det finns alltid någon som hittar en anledning att döma en.....
Just to know the truth
God dag...
eller kanske rättare sagt God kväll?
Hoppas ni haft en lika skön och lugn helg som jag.
Jag börjar känna det nu, krogen är inte lika lockande varje helg längre.
Man tröttnar.
Dessutom är söndagar underbara utan huvudvärk!
Jag må fortfarande vara en partyprinsessa, men av lugnare inslag =)
Jahopp...
vad ska jag berätta för er mer?
Känslomässigt mår jag bra!
Är lite sur på mig själv för att jag slarvat med mitt Litium 3 dagar i rad. INTE BRA!
Jag har jätte svårt att ta min medicin på morgonen. Tenderar att glömma den i all hets!
Jag vet ju hur bra medicinen gör mig, ändå glömmer jag!
En sak jag funderat lite över.
Min ångest. Visst den blir bättre i och med att jag äter litiumet men ångesten har inte försvunnit helt även om den inte uppstår lika ofta. Jag är ganska känslig tror jag. Vill alla så väl.
Har alla bipolära människor mycket ångest generellt?
eller beror ångesten på min personlighet och min sårbarhet?
eller kanske rättare sagt God kväll?
Hoppas ni haft en lika skön och lugn helg som jag.
Jag börjar känna det nu, krogen är inte lika lockande varje helg längre.
Man tröttnar.
Dessutom är söndagar underbara utan huvudvärk!
Jag må fortfarande vara en partyprinsessa, men av lugnare inslag =)
Jahopp...
vad ska jag berätta för er mer?
Känslomässigt mår jag bra!
Är lite sur på mig själv för att jag slarvat med mitt Litium 3 dagar i rad. INTE BRA!
Jag har jätte svårt att ta min medicin på morgonen. Tenderar att glömma den i all hets!
Jag vet ju hur bra medicinen gör mig, ändå glömmer jag!
En sak jag funderat lite över.
Min ångest. Visst den blir bättre i och med att jag äter litiumet men ångesten har inte försvunnit helt även om den inte uppstår lika ofta. Jag är ganska känslig tror jag. Vill alla så väl.
Har alla bipolära människor mycket ångest generellt?
eller beror ångesten på min personlighet och min sårbarhet?
Här har ni mig!
Jag lovade mig själv att stänga av datorn för 1 timma sen. Ändå sitter jag kvar, hmmm.
När jag scrollar igenom min blogg ser jag bara så destruktiva inlägg och det är ju egentligen helt fel budskap för destruktiv är det sista som beskriver mig som person och min bipolära sjukdom är bara en liten del av mig i stora hela.
Meningen med den här bloggen var ju faktiskt att försöka få människor att öppna ögonen och vidga
eran negativa syn mot människor som har psykiska besvär och störningar.
Men för att ni ska kunna öppna era ögon krävs det ju att jag bjuder in er i min verkliga värld och skriver mer om mig själv och hur jag lever idag, inte bara om hur det är att vara bipolär.
Min blogg känns alltför negativ och "sjuk"
Jag må vara manodepressiv, men jag är så jävla mycket mer än det.
Jag är vacker. Hehe. Ja, de säger det men deras ögon avslöjar dem om de verkligen menar det eller inte ;)
Jag är 22 år
Är utbildad till undersköterska/mentalskötare.
Jobbar som skötare, på två psykiatriska boenden i stan.
Har bara 6 månaders erfarenhet av arbetslivet som msk, men mina år på andra sidan inom sjukvården har gjort gett mig betydligt mera kött på benen än många andra skötare som varit inom samma yrke i 30 år.
Jag är lång
Har ljusbrunt hår
Jag anses nog vara en partybrud, men jag är också den perfekta unga hemmafrun till min sambo :)
Jag är väldigt vuxen för min ålder, men det bor en riktig barnunge i mig också.
Är duktig på att laga mat
Jag är busig
VILJESTARK
envis
och rättvis
Så nu vet ni lite mer om mig.
De få besökarna jag har, får gärna fråga något om det är något ni undrar över =)
