Oooops
Idag har vi varit på intresseföreningen för schizofreni. Jag har målat för första gången sen jag gick i högstadiet.
Det var jätte svårt att komma igång först men sen efter ett tag fick blyertspennan sitt egna lilla liv.
Jag var duktig en gång på att måla. Fick högsta betyg i nian. I gymnasiet ville jag satsa på musiken.
Men nu har jag inte satsat på något på flera år. Det är synd faktiskt för det är så oerhört befriande för sinnet och själen att syssla med något kreativt. Slippa tänka, slippa känna bara använda sina händer.
Det känns som att världen försvinner en kort stund och det måste man få känna ibland. Att man inte använder sin kreativitet oftare är ju egentligen bara vansinne!
Jag är så glad att intresseföreningar finns för de människor som har det behovet att träffa andra människor med liknande erfarenheter och upplevelser.
Men det är också en plats för anhöriga att ventilera och få avlastning.
Ni ska se hur glada alla är av att vara där tillsammans. Det är som en fristad för dem och även för mig som vårdare.
Jag kanske är betraktad som vårdare, för jag är där officiellt som en vårdare men det är inte så jag känner mig.
Jag känner mig varken bättre, sämre eller annorlundare än någon annan. Jag är där som en medmänniska för att hjälpa en annan medmänniska och sen vilken yrkesroll,diagnos eller samhällsklass jag än må tillhöra spelar egentligen ingen roll.
Men om ändå alla kunde tänka så.
Det var jätte svårt att komma igång först men sen efter ett tag fick blyertspennan sitt egna lilla liv.
Jag var duktig en gång på att måla. Fick högsta betyg i nian. I gymnasiet ville jag satsa på musiken.
Men nu har jag inte satsat på något på flera år. Det är synd faktiskt för det är så oerhört befriande för sinnet och själen att syssla med något kreativt. Slippa tänka, slippa känna bara använda sina händer.
Det känns som att världen försvinner en kort stund och det måste man få känna ibland. Att man inte använder sin kreativitet oftare är ju egentligen bara vansinne!
Jag är så glad att intresseföreningar finns för de människor som har det behovet att träffa andra människor med liknande erfarenheter och upplevelser.
Men det är också en plats för anhöriga att ventilera och få avlastning.
Ni ska se hur glada alla är av att vara där tillsammans. Det är som en fristad för dem och även för mig som vårdare.
Jag kanske är betraktad som vårdare, för jag är där officiellt som en vårdare men det är inte så jag känner mig.
Jag känner mig varken bättre, sämre eller annorlundare än någon annan. Jag är där som en medmänniska för att hjälpa en annan medmänniska och sen vilken yrkesroll,diagnos eller samhällsklass jag än må tillhöra spelar egentligen ingen roll.
Men om ändå alla kunde tänka så.
Kommentarer
Postat av: Kimmi
Ja, tänk om alla kunde känna så.
Det låter ändå underbart med en sådan fristad. ta vara på det.
Trackback
