Hur skulle du som vårdpersonal förhålla dig till en person som är manisk?
Heej på er!
Idag har jag varit nere på stan och fikat med två vänner. Jag har dessutom inhandlat en jätte söt klänning som jag inte skulle köpa men jag fick tillslut med mig den hem :) Jag fyller ju år snart så jag tänkte att den här ska jag få unna mig.
Dessutom är det så fint med klänningar och jag vill känna mig fin. Det är jag värd :)
Nu till en annan sak som har kommit upp som samtalsämne på jobbet men som jag inte har hunnit diskutera med er om. Många av mina läsare är själva bipolära så ni kanske skulle kunna komma med tips hur man på bäste sätt bemöter någon som har maniska/hypomaniska symtom.
Tillsammans kan vi nog få till något riktigt bra!
För VI vet ju hur vi absolut inte skulle vilja bli bemött i det tillståndet. Sen är det ju en annan sak om man har den självinsikten just då att veta vad som är bäst för oss.
Men det är ett intressant och viktigt ämne att diskutera för kunskap är viktigt. Det gäller även om alla andra psykiska sjukdomar och symtom
Hur skulle du som vårdpersonal/vän förhålla dig till en person som är manisk?
Hur önskar du att en anhörig eller vårdpersonal bemöter dig för att på bästa sätt "dämpa" upprymdheten?
Tyck till!
Ju mer samhället vet desto snabbare kan vi förbättra.
Idag har jag varit nere på stan och fikat med två vänner. Jag har dessutom inhandlat en jätte söt klänning som jag inte skulle köpa men jag fick tillslut med mig den hem :) Jag fyller ju år snart så jag tänkte att den här ska jag få unna mig.
Dessutom är det så fint med klänningar och jag vill känna mig fin. Det är jag värd :)
Nu till en annan sak som har kommit upp som samtalsämne på jobbet men som jag inte har hunnit diskutera med er om. Många av mina läsare är själva bipolära så ni kanske skulle kunna komma med tips hur man på bäste sätt bemöter någon som har maniska/hypomaniska symtom.
Tillsammans kan vi nog få till något riktigt bra!
För VI vet ju hur vi absolut inte skulle vilja bli bemött i det tillståndet. Sen är det ju en annan sak om man har den självinsikten just då att veta vad som är bäst för oss.
Men det är ett intressant och viktigt ämne att diskutera för kunskap är viktigt. Det gäller även om alla andra psykiska sjukdomar och symtom
Hur skulle du som vårdpersonal/vän förhålla dig till en person som är manisk?
Hur önskar du att en anhörig eller vårdpersonal bemöter dig för att på bästa sätt "dämpa" upprymdheten?
Tyck till!
Ju mer samhället vet desto snabbare kan vi förbättra.
En dag som alla andra, men ändå inte!
Shiiit vilken resfeber jag börjar få!
Om några dagar åker vi mot värmen!
Idag har vi varit ner på stan och växlat in pengar. Det känns som jag har tusen saker jag måste ordna innan resa och alldeles för lite tid. Hehe, ändå har man planerat den här resan i över 1 år. Men det är som vanligt att man sparar allt till sist ;)
Idag fick jag en liten lustig känsla när jag skulle till apoteket för att hämta ut medicin till en av våra vårdtagare.
Apotekaren som tog hand om mitt ärende var väl först okej i sitt bemötande, något kort i tonen men mer kan man väl inte begära efter en lång dag i närmare 20 år?
Jag skulle hämta ut lite psykofarmaka och det var väl inte mer än det. Visade vårdtagarens legg, mitt legg och sen började apotekaren knappa på sitt lilla tangentbord.
Jag passade på att slå två flugor i en smäll så jag påpeka att jag även skulle hämta medicin till mig.
När apotekaren såg mina mediciner kändes det som hon skulle ramla av stolen. Hon kollade på mig på ett hånfullt sätt. Jag fick verkligen känslan
"okej och det här är ett jobb som passar dig?" För hon visste vad jag jobbade med. Det hade hon redan frågat när jag skulle ta emot vårdtagarens medicin.
Ja, vem vet. Det kanske bara var min uppfattning, min tolkning av händelsen men jag såg hennes blick och jag brukar inte ha fel när det gäller sånt.
Kan man inte vara vårdare trots man äter psykofarmaka?
Imorgon ska jag jobba sista dagen. Känns skönt att äntligen åka på våran drömsemester men samtidigt kommer jag ju sakna alla där hemma! Men vilket äventyr det ska bli :)
Nu måste jag förbereda lite med packning!
Vi hörs en sväng senare ;)
Om några dagar åker vi mot värmen!
Idag har vi varit ner på stan och växlat in pengar. Det känns som jag har tusen saker jag måste ordna innan resa och alldeles för lite tid. Hehe, ändå har man planerat den här resan i över 1 år. Men det är som vanligt att man sparar allt till sist ;)
Idag fick jag en liten lustig känsla när jag skulle till apoteket för att hämta ut medicin till en av våra vårdtagare.
Apotekaren som tog hand om mitt ärende var väl först okej i sitt bemötande, något kort i tonen men mer kan man väl inte begära efter en lång dag i närmare 20 år?
Jag skulle hämta ut lite psykofarmaka och det var väl inte mer än det. Visade vårdtagarens legg, mitt legg och sen började apotekaren knappa på sitt lilla tangentbord.
Jag passade på att slå två flugor i en smäll så jag påpeka att jag även skulle hämta medicin till mig.
När apotekaren såg mina mediciner kändes det som hon skulle ramla av stolen. Hon kollade på mig på ett hånfullt sätt. Jag fick verkligen känslan
"okej och det här är ett jobb som passar dig?" För hon visste vad jag jobbade med. Det hade hon redan frågat när jag skulle ta emot vårdtagarens medicin.
Ja, vem vet. Det kanske bara var min uppfattning, min tolkning av händelsen men jag såg hennes blick och jag brukar inte ha fel när det gäller sånt.
Kan man inte vara vårdare trots man äter psykofarmaka?
Imorgon ska jag jobba sista dagen. Känns skönt att äntligen åka på våran drömsemester men samtidigt kommer jag ju sakna alla där hemma! Men vilket äventyr det ska bli :)
Nu måste jag förbereda lite med packning!
Vi hörs en sväng senare ;)
Oooops
Idag har vi varit på intresseföreningen för schizofreni. Jag har målat för första gången sen jag gick i högstadiet.
Det var jätte svårt att komma igång först men sen efter ett tag fick blyertspennan sitt egna lilla liv.
Jag var duktig en gång på att måla. Fick högsta betyg i nian. I gymnasiet ville jag satsa på musiken.
Men nu har jag inte satsat på något på flera år. Det är synd faktiskt för det är så oerhört befriande för sinnet och själen att syssla med något kreativt. Slippa tänka, slippa känna bara använda sina händer.
Det känns som att världen försvinner en kort stund och det måste man få känna ibland. Att man inte använder sin kreativitet oftare är ju egentligen bara vansinne!
Jag är så glad att intresseföreningar finns för de människor som har det behovet att träffa andra människor med liknande erfarenheter och upplevelser.
Men det är också en plats för anhöriga att ventilera och få avlastning.
Ni ska se hur glada alla är av att vara där tillsammans. Det är som en fristad för dem och även för mig som vårdare.
Jag kanske är betraktad som vårdare, för jag är där officiellt som en vårdare men det är inte så jag känner mig.
Jag känner mig varken bättre, sämre eller annorlundare än någon annan. Jag är där som en medmänniska för att hjälpa en annan medmänniska och sen vilken yrkesroll,diagnos eller samhällsklass jag än må tillhöra spelar egentligen ingen roll.
Men om ändå alla kunde tänka så.
Det var jätte svårt att komma igång först men sen efter ett tag fick blyertspennan sitt egna lilla liv.
Jag var duktig en gång på att måla. Fick högsta betyg i nian. I gymnasiet ville jag satsa på musiken.
Men nu har jag inte satsat på något på flera år. Det är synd faktiskt för det är så oerhört befriande för sinnet och själen att syssla med något kreativt. Slippa tänka, slippa känna bara använda sina händer.
Det känns som att världen försvinner en kort stund och det måste man få känna ibland. Att man inte använder sin kreativitet oftare är ju egentligen bara vansinne!
Jag är så glad att intresseföreningar finns för de människor som har det behovet att träffa andra människor med liknande erfarenheter och upplevelser.
Men det är också en plats för anhöriga att ventilera och få avlastning.
Ni ska se hur glada alla är av att vara där tillsammans. Det är som en fristad för dem och även för mig som vårdare.
Jag kanske är betraktad som vårdare, för jag är där officiellt som en vårdare men det är inte så jag känner mig.
Jag känner mig varken bättre, sämre eller annorlundare än någon annan. Jag är där som en medmänniska för att hjälpa en annan medmänniska och sen vilken yrkesroll,diagnos eller samhällsklass jag än må tillhöra spelar egentligen ingen roll.
Men om ändå alla kunde tänka så.
