Det handlar inte om att älta. Det handlar om att utbilda!!!!!
Gärna med glimten i ögat!
Nina Hemingsson tycker jag gör det så bra!
Nina Hemingsson tycker jag gör det så bra!
Always look on the bright side of life
*sjunger och visslar*
Heej allihopa!
Det är jätte fint väder här, runt tjugo grader varmt!
Har vi hoppat över våren och gått till sommar direkt?
Idag är jag ledig. Har passat på att städa och plocka lite här hemma. Men det enda jag egentligen vill är att vara ute i det fina vädret! Så jag ska passa på att åka ner på stan och ta en fika men en kompis som är hemma från Norge lite senare.
Imorgon ska jag jobba på stödboendet igen. Ska bli kul. Jag tror att vi ska iväg och träna och simma på badhuset.
Det är alltid bra med motion och ibland behöver man motiveras för att orka. När man väl kommit för sig så mår man mycket bättre. Det brukar vara så :)
Jag älskar dig A. Tack för att du finns!
Jaaa... jag kanske ska ta tag i moppen och damsugaren innan jag åker ner.
Sätta på lite bra musik och dansa med?
Tänk positiva tankar och ha en så bra dag ni bara kan!
Helene, jag kan fortfarande inte kommentera i din blogg(?)
Heej allihopa!
Det är jätte fint väder här, runt tjugo grader varmt!
Har vi hoppat över våren och gått till sommar direkt?
Idag är jag ledig. Har passat på att städa och plocka lite här hemma. Men det enda jag egentligen vill är att vara ute i det fina vädret! Så jag ska passa på att åka ner på stan och ta en fika men en kompis som är hemma från Norge lite senare.
Imorgon ska jag jobba på stödboendet igen. Ska bli kul. Jag tror att vi ska iväg och träna och simma på badhuset.
Det är alltid bra med motion och ibland behöver man motiveras för att orka. När man väl kommit för sig så mår man mycket bättre. Det brukar vara så :)
Jag älskar dig A. Tack för att du finns!
Jaaa... jag kanske ska ta tag i moppen och damsugaren innan jag åker ner.
Sätta på lite bra musik och dansa med?
Tänk positiva tankar och ha en så bra dag ni bara kan!
Helene, jag kan fortfarande inte kommentera i din blogg(?)
Har ni förstått mitt budskap?
Ni som läser min blogg har ni förstått mitt budskap på denna blogg?
Är det någon ny läsare som kikat in får ni jätte gärna berätta vad erat första intryck är om bloggen.
Jag fick bara en kommentar som fick mig att undra lite....
Jag menar alla uppfattar ju inte saker och ting på samma sätt som jag ;)
Jag fick en kommentar imorse av Jocke som skriver;
Det låter mer som att du fäster dig för mycket vid din diagnos. Har ögnat igenom första sidan av denna blogg, aldrig varit inne här förut och inte läst exakt allt som står ens här på första sidan. Du skriver själv om att man inte är sin sjukdom och så vidare. Men varför etsar du fast vid sjukdomen så pass mycket? Jag anser att det finns allt för många som får en diagnos på helt felaktiga grunder och sedan lever personen "upp" till diagnosen, förr eller senare. Alla kan ha det struligt och jävligt kärvt. Miljö spelar in. Och inte enbart hjärna.
Testa med en promenad i skogen och sänk ned medicinerna! Så slipper du lura dig själv allt för många gånger på grund av en fjuttig diagnos.
Min första tanke var när jag börja läsa kommentaren, kul att få lite kritik!Sen nu när jag läst igenom Jockes kommentar känns det kanske inte lika kul. För det känns verkligen inte som han har förstått budskapet med min blogg!
Hej Jocke!
Jag förstår vad du menar till en viss del, men jag håller inte med.
Min manodepressiva blogg handlar just om det du skriver att jag borde ägna mig mindre tid åt. Min bipolära diagnos. Det är min nisch,mitt huvudämne.
Precis som du säger och som jag påpekat i tidigare texter är vi så mycket mer än en diagnos. Men för att jag ska kunna få er utomstående att förstå måste jag ju självklart skriva om diagnosen. Det förstår du väl?
Det är mina tankar och känslor som förhoppningsvis på något sett ska påverka mina läsare till det positiva om psykisk ohälsa. Jag hoppas att finna liksinnande människor genom min blogg men också att kunna nå ut till människor som du som kanske inte har så mycket kunskap om människor med psykiska sjukdomar.
I min manodepressiva blogg skriver jag alltså om ämnen som berör sjukdomen. Jag berättar också för mina läsare hur det att arbeta inom psykiatrin som mentalskötare, som även har tidigare erfarenheter som patient, vilka fördomar som finns i samhället, hur vi kan förbättra sjukvården speciellt sjukvården inom psykiatrin med förhållningsätt osv.
Jag har valt att skriva denna blogg anonymt som jag förklarat varför i tidigare inlägg.
Visst hade jag valt att inte vara anonym hade det varit enklare att visa er min värld men jag vill ju inte ha det så ;)
Jag lever absolut inte upp till min diagnos om du undrar Jocke. Vilket jag tror att många av mina läsare redan har förstått. Jag är en tjej med mycket på agendan. Jag älskar att blogga på min manodepressiva blogg men jag lovar jag har ett liv vid sidan av ;)
Men fråga gärna om det är något mer ni undrar över!
Jag lever!
Hej alla läsare
Jag har varit riktigt dålig på att uppdatera nu de senaste dagarna. Fy skam!
Jag har haft fullt upp. Fyllde år förra veckan så nu är jag 23 hela år. Wow!
Annars rullar dagarna på. Jag jobbar väldigt lite vilket är synd. Jag måste ha mer struktur annars blir min dygnsrytm helt förstörd. Jag är beroende av väckarklockan annars sover jag bort hela dagarna.
Hur har ni haft det?
Jag hoppas allt är bra med er.
Jag har varit riktigt dålig på att uppdatera nu de senaste dagarna. Fy skam!
Jag har haft fullt upp. Fyllde år förra veckan så nu är jag 23 hela år. Wow!
Annars rullar dagarna på. Jag jobbar väldigt lite vilket är synd. Jag måste ha mer struktur annars blir min dygnsrytm helt förstörd. Jag är beroende av väckarklockan annars sover jag bort hela dagarna.
Hur har ni haft det?
Jag hoppas allt är bra med er.
Ta över ångesten innan den tar över dig!
DU kan alltid ta kontroll över ditt egna liv. Det gäller även ångest.
För några månader sedan skrev jag detta inlägg. Då hade jag inte lika många besökare som jag har idag så jag tänkte att jag skulle skriva detta inlägg igen. Det kanske kan vara till hjälp för andra som också lider av ångest eller för närstående som har någon som lider av svår ångest!
Jag tror verkligen att om man är medveten med sina problem så kan man lättare och snabbare göra någonting åt dem.
Att skriva är ett jätte bra sätt att bli mer medveten över ens tankar och känslor och varför vi reagerar som vi gör.
Det har i alla fall varit terapi för mig :)
Tänkte beskriva om en gång för 6 månader sedan som jag fick en stark ångestattack på stan:
Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.
För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.
Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!
På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.
Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan. Jag hade ännu inte fått stark ångest utan var bara lätt besviken men nu kom känsla 2 när vi inte kunde hitta någonstans att sitta. Det blev för rörigt.
Känsla 2: Beslutsångest
Tillslut tog ångestkänslan över allt mer, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?
Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad och pengarna på kortet var slut.
Känsla 3:Uppgivenhet.
Så nu kände jag mig också måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.
När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.
Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.
Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!
Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.
Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.
Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.
Man behöver inte alltid ta medicin för att bli av med ångest! Ibland är det svårt och då är det jätte bra att ångestdämpande medicin finns. Men ofta kan vi själva vara med och påverka/hjälpa så ångesten dämpas. Jag tror vi måste bearbeta våra tankar. Vad är det som egentligen får oss att känna ångest! Om vi vet orsaken kan vi göra någonting åt det.
Men är detta ett återkommande problem ska du själv klart ta kontakt med din läkare!
Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.
Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!
Ni kanske känner igen er i det jag beskrev ovan?
För några månader sedan skrev jag detta inlägg. Då hade jag inte lika många besökare som jag har idag så jag tänkte att jag skulle skriva detta inlägg igen. Det kanske kan vara till hjälp för andra som också lider av ångest eller för närstående som har någon som lider av svår ångest!
Jag tror verkligen att om man är medveten med sina problem så kan man lättare och snabbare göra någonting åt dem.
Att skriva är ett jätte bra sätt att bli mer medveten över ens tankar och känslor och varför vi reagerar som vi gör.
Det har i alla fall varit terapi för mig :)
Tänkte beskriva om en gång för 6 månader sedan som jag fick en stark ångestattack på stan:
Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.
För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.
Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!
På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.
Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan. Jag hade ännu inte fått stark ångest utan var bara lätt besviken men nu kom känsla 2 när vi inte kunde hitta någonstans att sitta. Det blev för rörigt.
Känsla 2: Beslutsångest
Tillslut tog ångestkänslan över allt mer, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?
Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad och pengarna på kortet var slut.
Känsla 3:Uppgivenhet.
Så nu kände jag mig också måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.
När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.
Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.
Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!
Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.
Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.
Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.
Man behöver inte alltid ta medicin för att bli av med ångest! Ibland är det svårt och då är det jätte bra att ångestdämpande medicin finns. Men ofta kan vi själva vara med och påverka/hjälpa så ångesten dämpas. Jag tror vi måste bearbeta våra tankar. Vad är det som egentligen får oss att känna ångest! Om vi vet orsaken kan vi göra någonting åt det.
Men är detta ett återkommande problem ska du själv klart ta kontakt med din läkare!
Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.
Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!
Ni kanske känner igen er i det jag beskrev ovan?
Så har min dag sett ut
Heeej!
Jätte kul att det är fler som hittat hit, välkomna :)
Idag har jag varit ledig och det är sååååå tråkigt att vara "ledig" när man är det hela tiden!
Jag jobbar ju som vikarie och detta innebär att ibland får jag jobba arslet av mig och
sen kommer det perioder där jag inte får något jobb alls! Detta gör mig gaaalen!
Alltså känner jag mig ganska galen just nu. Det suger rent sagt att vara vikarie när det är så här.
Jag blev färdig med min mentalskötare examen i sommras och sedan dess har jag haft hur mycket jobb som
helst. Men nu är det torrare på den fronten än vad det är i Saharaöknen. Riktigt illa med andra ord!
Detta gör att jag sitter och rullar tummarna om dagarna. Jag gillar inte att rulla tummarna. Så förutom att göra hussysslor blir det väldigt många fikaturer på stan och en hel del onödigt impuls shopping! För vilka pengar då?!
Ja okej, så illa som det låter är det inte men faktum är att man spenderar mer pengar när man är arbetslös eller låt oss säga sysslolös än när man jobbar! För då har man ju alla fall inte tid att spendera pengar på fika och shopping! Neeej just det.. frustrerande mina kära läsare!!
Så det jag har gjort nu idag förutom att ha fikat och shoppat en jävligt snygg kjol är att jag har ansökt till Socionomprogrammet. Jag ska alltså göra allt jag kan för att få min dröm i uppfyllelse! Kurator är ett yrke som lockar... så nu får ni hålla tummarna för mig för i juli kommer svaret!!
Kram på er!
Jätte kul att det är fler som hittat hit, välkomna :)
Idag har jag varit ledig och det är sååååå tråkigt att vara "ledig" när man är det hela tiden!
Jag jobbar ju som vikarie och detta innebär att ibland får jag jobba arslet av mig och
sen kommer det perioder där jag inte får något jobb alls! Detta gör mig gaaalen!
Alltså känner jag mig ganska galen just nu. Det suger rent sagt att vara vikarie när det är så här.
Jag blev färdig med min mentalskötare examen i sommras och sedan dess har jag haft hur mycket jobb som
helst. Men nu är det torrare på den fronten än vad det är i Saharaöknen. Riktigt illa med andra ord!
Detta gör att jag sitter och rullar tummarna om dagarna. Jag gillar inte att rulla tummarna. Så förutom att göra hussysslor blir det väldigt många fikaturer på stan och en hel del onödigt impuls shopping! För vilka pengar då?!
Ja okej, så illa som det låter är det inte men faktum är att man spenderar mer pengar när man är arbetslös eller låt oss säga sysslolös än när man jobbar! För då har man ju alla fall inte tid att spendera pengar på fika och shopping! Neeej just det.. frustrerande mina kära läsare!!
Så det jag har gjort nu idag förutom att ha fikat och shoppat en jävligt snygg kjol är att jag har ansökt till Socionomprogrammet. Jag ska alltså göra allt jag kan för att få min dröm i uppfyllelse! Kurator är ett yrke som lockar... så nu får ni hålla tummarna för mig för i juli kommer svaret!!
Kram på er!
Lite av min sjukdomshistoria
Jag fick min diagnos när jag var 16 år ungefär. Min mamma gick bort när jag fyllt 15 år och efter ett par månader utbröt min första depression.
Från och med att jag var 15 till och med 18 år åkte jag ofta in på psyket som det så fint kallas.
Jag började medicineras med litium redan som 16 åring men jag ville inte förstå eller acceptera
att jag skulle behöva få äta psykofarmaka hela livet. Ibörjan var det skönt att äntligen få reda på
vad det var för fel på mig. Att få en diagnos var som en bekräftelse att det fanns en orsak.
Fanns det en orsak. Fanns det även ett hopp om att bli frisk.
Men, eftersom jag var så emot medicinerna började jag sakta men säkert avsky min diagos som litiumet var förknippat med. Jag vägrade att äta litum detta gjorde att mina symtom förvärrades. Perioden när jag var 15-18 var mycket ostabil just för att jag inte åt medicinerna regelbundet.
Efter 18 år, blev jag utskriven från behandlingshem. Jag hade även bott i familjehem i 2 år och skulle nu slussas vidare till en egen lägenhet. Jag åt medicinerna bättre, men hade innerst inne fortf inte accepterat att jag var tvungen att svälja äckliga tabletter morgon och kväll. Komma ihåg var bland det svåraste. Spec på morgonen.
Mellan 18- 20 år åkte jag kanske in på psyket 3 gånger.
Nu har jag inte varit inlagd på 3 år.
Under 3 år har jag haft skov, en del mest fjuttiga skov men också en del jobbigare.
Men jag har inte behövt att åka in för jag har varit så pass medveten och inte så pass sjuk att jag behövt läggas in.
Idag äter jag litium 2+0+2
samt zoloft och serequel som back up!
Det funkar jätte bra för mig.
Vi ser dom. Inte deras bipolära diagnos!
Det kan ta långt tid att acceptera att man har en större sårbarhet än genomsnittet. Att man kanske måste äta medicin för att få sina humörsvägningar i balans eller av annan orsak äta psykofarmaka. Stämpeln att ha en diagnos. Diagnosen är bara en liten del av hela dig. Du är inte diagnosen. Diagnosen är endast en liten liten del av dig. Det viktiga är att fokusera på dig och vad du behöver för att må bra. Vi är alla olika men av samma värde. Diagnos eller inte diagnos!
Från och med att jag var 15 till och med 18 år åkte jag ofta in på psyket som det så fint kallas.
Jag började medicineras med litium redan som 16 åring men jag ville inte förstå eller acceptera
att jag skulle behöva få äta psykofarmaka hela livet. Ibörjan var det skönt att äntligen få reda på
vad det var för fel på mig. Att få en diagnos var som en bekräftelse att det fanns en orsak.
Fanns det en orsak. Fanns det även ett hopp om att bli frisk.
Men, eftersom jag var så emot medicinerna började jag sakta men säkert avsky min diagos som litiumet var förknippat med. Jag vägrade att äta litum detta gjorde att mina symtom förvärrades. Perioden när jag var 15-18 var mycket ostabil just för att jag inte åt medicinerna regelbundet.
Efter 18 år, blev jag utskriven från behandlingshem. Jag hade även bott i familjehem i 2 år och skulle nu slussas vidare till en egen lägenhet. Jag åt medicinerna bättre, men hade innerst inne fortf inte accepterat att jag var tvungen att svälja äckliga tabletter morgon och kväll. Komma ihåg var bland det svåraste. Spec på morgonen.
Mellan 18- 20 år åkte jag kanske in på psyket 3 gånger.
Nu har jag inte varit inlagd på 3 år.
Under 3 år har jag haft skov, en del mest fjuttiga skov men också en del jobbigare.
Men jag har inte behövt att åka in för jag har varit så pass medveten och inte så pass sjuk att jag behövt läggas in.
Idag äter jag litium 2+0+2
samt zoloft och serequel som back up!
Det funkar jätte bra för mig.
Vi ser dom. Inte deras bipolära diagnos!
Det kan ta långt tid att acceptera att man har en större sårbarhet än genomsnittet. Att man kanske måste äta medicin för att få sina humörsvägningar i balans eller av annan orsak äta psykofarmaka. Stämpeln att ha en diagnos. Diagnosen är bara en liten del av hela dig. Du är inte diagnosen. Diagnosen är endast en liten liten del av dig. Det viktiga är att fokusera på dig och vad du behöver för att må bra. Vi är alla olika men av samma värde. Diagnos eller inte diagnos!
Hur skulle du som vårdpersonal förhålla dig till en person som är manisk?
Heej på er!
Idag har jag varit nere på stan och fikat med två vänner. Jag har dessutom inhandlat en jätte söt klänning som jag inte skulle köpa men jag fick tillslut med mig den hem :) Jag fyller ju år snart så jag tänkte att den här ska jag få unna mig.
Dessutom är det så fint med klänningar och jag vill känna mig fin. Det är jag värd :)
Nu till en annan sak som har kommit upp som samtalsämne på jobbet men som jag inte har hunnit diskutera med er om. Många av mina läsare är själva bipolära så ni kanske skulle kunna komma med tips hur man på bäste sätt bemöter någon som har maniska/hypomaniska symtom.
Tillsammans kan vi nog få till något riktigt bra!
För VI vet ju hur vi absolut inte skulle vilja bli bemött i det tillståndet. Sen är det ju en annan sak om man har den självinsikten just då att veta vad som är bäst för oss.
Men det är ett intressant och viktigt ämne att diskutera för kunskap är viktigt. Det gäller även om alla andra psykiska sjukdomar och symtom
Hur skulle du som vårdpersonal/vän förhålla dig till en person som är manisk?
Hur önskar du att en anhörig eller vårdpersonal bemöter dig för att på bästa sätt "dämpa" upprymdheten?
Tyck till!
Ju mer samhället vet desto snabbare kan vi förbättra.
Idag har jag varit nere på stan och fikat med två vänner. Jag har dessutom inhandlat en jätte söt klänning som jag inte skulle köpa men jag fick tillslut med mig den hem :) Jag fyller ju år snart så jag tänkte att den här ska jag få unna mig.
Dessutom är det så fint med klänningar och jag vill känna mig fin. Det är jag värd :)
Nu till en annan sak som har kommit upp som samtalsämne på jobbet men som jag inte har hunnit diskutera med er om. Många av mina läsare är själva bipolära så ni kanske skulle kunna komma med tips hur man på bäste sätt bemöter någon som har maniska/hypomaniska symtom.
Tillsammans kan vi nog få till något riktigt bra!
För VI vet ju hur vi absolut inte skulle vilja bli bemött i det tillståndet. Sen är det ju en annan sak om man har den självinsikten just då att veta vad som är bäst för oss.
Men det är ett intressant och viktigt ämne att diskutera för kunskap är viktigt. Det gäller även om alla andra psykiska sjukdomar och symtom
Hur skulle du som vårdpersonal/vän förhålla dig till en person som är manisk?
Hur önskar du att en anhörig eller vårdpersonal bemöter dig för att på bästa sätt "dämpa" upprymdheten?
Tyck till!
Ju mer samhället vet desto snabbare kan vi förbättra.
Jag saknar min familj
Heej!
Har ni haft en bra påskhelg?
Jag hoppas det!
Vi har haft mycket att göra men det är alltid välkommet, speciellt när det är roliga saker!
Men vid sånna här högtider börjar man påminnas om familjen ganska mycket.
Och jag saknar min familj.Det känns tomt att inte ha dem i närheten.
Jag har mina två äldre syskon. Vi bildar väl en egen udda liten union.
Pappa bor ju utomlands så vi träffas inte allt för ofta. Jag har en halv lillebror också och honom saknar jag något obeskrivligt mycket. Det är ganska tufft att inte få se honom växa upp :(
Och mamma har ju inte funnits på många år.
Ibland känner man sig ensammast i hela världen.
Men det är dom gångerna A håller om mig tätt intill hans famn och säger att allt kommer bli bra.
Jag känner mig älskad.
Det är lika viktigt att ge som att få.
Ikväll ska vi nog se på Harry Potter. Vad ska ni göra?
Jag skickar massor av kramar till er!
Till Helene!http://alskadsaknad.blogspot.com/
Jag kan inte kommentera på din blogg. Ändra på inställningar om du vill för det är bara blogspot bloggar och de som har google konto som kan kommentera på din! kram
Har ni haft en bra påskhelg?
Jag hoppas det!
Vi har haft mycket att göra men det är alltid välkommet, speciellt när det är roliga saker!
Men vid sånna här högtider börjar man påminnas om familjen ganska mycket.
Och jag saknar min familj.Det känns tomt att inte ha dem i närheten.
Jag har mina två äldre syskon. Vi bildar väl en egen udda liten union.
Pappa bor ju utomlands så vi träffas inte allt för ofta. Jag har en halv lillebror också och honom saknar jag något obeskrivligt mycket. Det är ganska tufft att inte få se honom växa upp :(
Och mamma har ju inte funnits på många år.
Ibland känner man sig ensammast i hela världen.
Men det är dom gångerna A håller om mig tätt intill hans famn och säger att allt kommer bli bra.
Jag känner mig älskad.
Det är lika viktigt att ge som att få.
Ikväll ska vi nog se på Harry Potter. Vad ska ni göra?
Jag skickar massor av kramar till er!
Till Helene!http://alskadsaknad.blogspot.com/
Jag kan inte kommentera på din blogg. Ändra på inställningar om du vill för det är bara blogspot bloggar och de som har google konto som kan kommentera på din! kram
Mitt hjärta ska le inifrån
Det finns inget vackrare än ett äkta leende.
När hjärtat ler inifrån- ut.
Idag är det påskafton, solen skiner, själen skiner väl lagom. Kunde be om en bättre fysisk hälsa men man kan aldrig bli tillräckligt nöjd verkar det som. Jag får vara glad för det jag har. Jag har en sambo som älskar mig som ingen annan.
Vänner som ställer upp och ett jobb som kallar. Men det finns delar i mitt liv där inte ens solen kan stråla.
Men jag kämpar. Jag gör allt vad jag kan för att kravla upp till ytan för att göra min röst hörd.
När hjärtat ler inifrån- ut.
Idag är det påskafton, solen skiner, själen skiner väl lagom. Kunde be om en bättre fysisk hälsa men man kan aldrig bli tillräckligt nöjd verkar det som. Jag får vara glad för det jag har. Jag har en sambo som älskar mig som ingen annan.
Vänner som ställer upp och ett jobb som kallar. Men det finns delar i mitt liv där inte ens solen kan stråla.
Men jag kämpar. Jag gör allt vad jag kan för att kravla upp till ytan för att göra min röst hörd.
Ännu inget körkortstillstånd efter 6 månader
Hej på er och tack för era tips!!
Jag har varit lite seg på att uppdatera och det beror på att jag legat magsjuk ett par dagar!
Innan dess var jag genom förkyld så man kan säga att min fysiska hälsa inte varit på topp!
Ni som har följt min blogg vet ju om att jag under snart 6 månader ansökt om ett körkortstillstånd men
inte fått något ännu(!!!!!!!!!!)
I början av veckan ringde jag till den psykiatriska enheten för att ÄNNU en gång trycka på!
Den här gången var jag inte lika "klent trevlig" i tonen snarare och envis och bestämd!
Jag fick inte prata med läkaren såklart utan med receptionisten men det märktes att hon verkligen lyssnade på vad jag sa. För nu fick det fanemej vara nog! Jag förstår att de har mycket att göra, så är det ju! MEN det förklarar INTE och det är INTE okej att det ska ta 6 månader för en underskrift! Jag behöver inte utredas, jag har varit frisk och psykisk stabil länge! Jag har förlorat pengar och jobb pga att jag inte fått börja mitt körkort efter såå lång tid! Det var planerat att vara färdigt i sommar! Men nej jag har inte ens börjat! För nej jag har inte fått tillåtelse att övningsköra!!
Dagen efter ringde en läkare upp till mig personligen!
Han förklarade, som jag egentligen redan visste, att han inte kunde skriva under remissen eftersom han inte hade det yttersta ansvaret som överläkaren som nu tydligen var bortrest denna vecka! Men han skulle lämna ännu ett medlenade och trycka på, han beklagade över att fortfarande inget hade skett! Jag förstår inte denna överläkare som efter 6 månader har fått höra påtryckningar från mig, andra läkare och min sjuksjökerska men ändå inte hjälpt mig?! Sen åker jävlen på semester och kan inte ens göra det innan?! Det är bråttom idiot!
Jag är så trött på dem. Dessutom så känner jag mig helt omotiverad att börja övningsköra nu. All min energi har gått till det här. Jag känner mig ledsen och kränkt! Bara för att jag har en diagnos gör inte mig till en olämplig förare!!!!!
Ska kolla in era bloggar senare. Måste försöka få i mig något så jag blir frisk snart!
Till Cecilia jag är inte så duktig på blogspot men gå till inställningar som du säkert ser när du loggat in på ditt konto.
Det är bara de med blogspot och googel konto som kan kommentera på din blogg så vitt jag förstår?
Ha en underbar dag nu allihop!
Jag har varit lite seg på att uppdatera och det beror på att jag legat magsjuk ett par dagar!
Innan dess var jag genom förkyld så man kan säga att min fysiska hälsa inte varit på topp!
Ni som har följt min blogg vet ju om att jag under snart 6 månader ansökt om ett körkortstillstånd men
inte fått något ännu(!!!!!!!!!!)
I början av veckan ringde jag till den psykiatriska enheten för att ÄNNU en gång trycka på!
Den här gången var jag inte lika "klent trevlig" i tonen snarare och envis och bestämd!
Jag fick inte prata med läkaren såklart utan med receptionisten men det märktes att hon verkligen lyssnade på vad jag sa. För nu fick det fanemej vara nog! Jag förstår att de har mycket att göra, så är det ju! MEN det förklarar INTE och det är INTE okej att det ska ta 6 månader för en underskrift! Jag behöver inte utredas, jag har varit frisk och psykisk stabil länge! Jag har förlorat pengar och jobb pga att jag inte fått börja mitt körkort efter såå lång tid! Det var planerat att vara färdigt i sommar! Men nej jag har inte ens börjat! För nej jag har inte fått tillåtelse att övningsköra!!
Dagen efter ringde en läkare upp till mig personligen!
Han förklarade, som jag egentligen redan visste, att han inte kunde skriva under remissen eftersom han inte hade det yttersta ansvaret som överläkaren som nu tydligen var bortrest denna vecka! Men han skulle lämna ännu ett medlenade och trycka på, han beklagade över att fortfarande inget hade skett! Jag förstår inte denna överläkare som efter 6 månader har fått höra påtryckningar från mig, andra läkare och min sjuksjökerska men ändå inte hjälpt mig?! Sen åker jävlen på semester och kan inte ens göra det innan?! Det är bråttom idiot!
Jag är så trött på dem. Dessutom så känner jag mig helt omotiverad att börja övningsköra nu. All min energi har gått till det här. Jag känner mig ledsen och kränkt! Bara för att jag har en diagnos gör inte mig till en olämplig förare!!!!!
Ska kolla in era bloggar senare. Måste försöka få i mig något så jag blir frisk snart!
Till Cecilia jag är inte så duktig på blogspot men gå till inställningar som du säkert ser när du loggat in på ditt konto.
Det är bara de med blogspot och googel konto som kan kommentera på din blogg så vitt jag förstår?
Ha en underbar dag nu allihop!
Tips på bra bloggar
Heeej!
Hoppas ni haft en trevlig helg. Det har jag, men nu har fått världens hosta och ont i halsen.
Annars har det varit en lyckad helg. Jag har varit ledig, vilket jag iof inte hoppats på då jag har lite ont
om pengar nu efter att man kommit hem från Asienresan.
Det verkar som att det flesta påverkas av vädret och så är det ju mer eller mindre. Men visst är det lite lustigt att vissa som tex jag har depressioner på hösten eller vintern medan andra har tex alltid vårdepressioner.
Jo, jag skulle vilja hitta lite nya intressanta bloggar att läsa och undra om ni kunde ge mig lite tips?
Vore guld att ha lite fler bloggar att läsa på söndagskvällarna ;)
Till Cecila(http://www.systerobror.blogspot.com/ ) Jag försökte kommentera till dig men tydligen kan man bara kommentera om man har ett google konto eller en blogspot?! Det går att ändra det på inställningar, om du vill.
Kommer kika in där fler ggr.
Hoppas ni haft en trevlig helg. Det har jag, men nu har fått världens hosta och ont i halsen.
Annars har det varit en lyckad helg. Jag har varit ledig, vilket jag iof inte hoppats på då jag har lite ont
om pengar nu efter att man kommit hem från Asienresan.
Det verkar som att det flesta påverkas av vädret och så är det ju mer eller mindre. Men visst är det lite lustigt att vissa som tex jag har depressioner på hösten eller vintern medan andra har tex alltid vårdepressioner.
Jo, jag skulle vilja hitta lite nya intressanta bloggar att läsa och undra om ni kunde ge mig lite tips?
Vore guld att ha lite fler bloggar att läsa på söndagskvällarna ;)
Till Cecila(http://www.systerobror.blogspot.com/ ) Jag försökte kommentera till dig men tydligen kan man bara kommentera om man har ett google konto eller en blogspot?! Det går att ändra det på inställningar, om du vill.
Kommer kika in där fler ggr.
Solen skiner, själen skiner
Påverkas eran psykiska hälsa också beroende på vad det är för väder?
Jag kan dra många paraleller till att jag påverkas mest på hösten och vintern. Om jag inte tar mina mediciner
regelbundet eller inte alls, är det som en förinställd knapp inom mig som under hösten eller vintern ger mitt ett skov.
Skovet kan vara bara en liten svacka med mer ångest än vanligt och oro eller gå till djup depression eller en bland episod med hypomana och depressiva faser.
Är inte det lustigt hur ljuskänsliga vi ändå kan vara?
Jag har aldrig under mina 23 år upplevt en djup depression/bland episod under sommaren.
Däremot har jag känt av att ett skov lr haft någon liten svacka men skovet har inte utbrutit förrän tidigast i september.
Nu är det i alla fall våååååår och jag känner mig redan trygg.
Påverkas eran psykiska hälsa av vädret?
Mycket, lite eller inte alls?
Jag kanske borde ta mig en liten promenad i det fina vårvädret.
Trevlig lördag!
Vi hörs sen!
Han överraskade mig
...med sina vackra fina ord.
A har funnits i mitt liv i 4 år. Han älskar mig precis som jag är och jag vet inte bara det.
Jag känner det. Han är min stöttepelare. Jag är hans. Vi kan gråta och trösta varandra men vi kan även skratta så det gör ont i magen. En livskamrat. En bästa vän.
Jag är otroligt lycklig för det.
Jaaa vad kan man säga...
Jag är ju en känslo människa men som skulle behöva sätta tydligare gränser i det egna jaget. Jag tar tyvärr åt mig för mycket av vad andra tycker och tänker( beroende på vilken sinnestämmning man är i) Många ser mig som en tuff tjej med väldigt bra attityd och inställning till livet och människor. Men jag är också sårbar. Jag är inte alltid den där glada tjejen(tro det eller ej)som de flesta människor i min omgivning verkar tro! De skulle bara veta mina lik i garderoben...
Men hade de vetat. Så, nej.. det hade inte bemött mig på samma sätt. Alla är berättigad ett privatliv, även jag.
Men frågorna skulle finnas där och alla vågar inte frågar så det undrar bakom ens rygg istället. Nu finns det ju faktiskt många förstående människor i världen men det är bitterfittorna man lär märka av.
Jag är så glad att mina arbetskamrater inte vet om att jag är bipolär. Med tänke på att jag jobbar inom psykiatrin skulle jag bli SÖNDER ANALYSERAD. Skulle jag tex ringa mig in sjuk en dag skulle de nog börja undra;ja hon verka lite nedstämd sist eller oj såg ni så uppvarvad hon var etc etc. Tillslut skulle de fråga sig själv(om inte redan från början) Är hon verkligen lämlig för det här jobbet?!
Vet ni vad en av mina chefer sa till mig idag ?!
-"Vi vill verkligen ha dig här i sommar och jag ska göra allt för att hjälpa dig!
Hade du ringt tidigare så hade du varit en av de första att få sommarjobb!
Sara stum
Du gör ett så himla bra jobb med vårdtagarna"
Sara rörd
Kunde man bli mer rörd?
Tack du gjorde min dag!
Som jag sagt förut, stabila och trygga relationer i ens sociala nätvärk är A och O.
För vi är sårbara och påverkbara.
Men det viktigaste är att man hittar tryggheten i sig själv. För i slut ändan är man ändå sin egen bästa vän.
Vad tycker ni som läser min blogg? Är det olämpligt rent allmänt sett att jobba inom vården, psykiatrin om man nu har en psykiatrisk diagnos?
A har funnits i mitt liv i 4 år. Han älskar mig precis som jag är och jag vet inte bara det.
Jag känner det. Han är min stöttepelare. Jag är hans. Vi kan gråta och trösta varandra men vi kan även skratta så det gör ont i magen. En livskamrat. En bästa vän.
Jag är otroligt lycklig för det.
Jaaa vad kan man säga...
Jag är ju en känslo människa men som skulle behöva sätta tydligare gränser i det egna jaget. Jag tar tyvärr åt mig för mycket av vad andra tycker och tänker( beroende på vilken sinnestämmning man är i) Många ser mig som en tuff tjej med väldigt bra attityd och inställning till livet och människor. Men jag är också sårbar. Jag är inte alltid den där glada tjejen(tro det eller ej)som de flesta människor i min omgivning verkar tro! De skulle bara veta mina lik i garderoben...
Men hade de vetat. Så, nej.. det hade inte bemött mig på samma sätt. Alla är berättigad ett privatliv, även jag.
Men frågorna skulle finnas där och alla vågar inte frågar så det undrar bakom ens rygg istället. Nu finns det ju faktiskt många förstående människor i världen men det är bitterfittorna man lär märka av.
Jag är så glad att mina arbetskamrater inte vet om att jag är bipolär. Med tänke på att jag jobbar inom psykiatrin skulle jag bli SÖNDER ANALYSERAD. Skulle jag tex ringa mig in sjuk en dag skulle de nog börja undra;ja hon verka lite nedstämd sist eller oj såg ni så uppvarvad hon var etc etc. Tillslut skulle de fråga sig själv(om inte redan från början) Är hon verkligen lämlig för det här jobbet?!
Vet ni vad en av mina chefer sa till mig idag ?!
-"Vi vill verkligen ha dig här i sommar och jag ska göra allt för att hjälpa dig!
Hade du ringt tidigare så hade du varit en av de första att få sommarjobb!
Sara stum
Du gör ett så himla bra jobb med vårdtagarna"
Sara rörd
Kunde man bli mer rörd?
Tack du gjorde min dag!
Som jag sagt förut, stabila och trygga relationer i ens sociala nätvärk är A och O.
För vi är sårbara och påverkbara.
Men det viktigaste är att man hittar tryggheten i sig själv. För i slut ändan är man ändå sin egen bästa vän.
Vad tycker ni som läser min blogg? Är det olämpligt rent allmänt sett att jobba inom vården, psykiatrin om man nu har en psykiatrisk diagnos?
