Lite av min sjukdomshistoria
Från och med att jag var 15 till och med 18 år åkte jag ofta in på psyket som det så fint kallas.
Jag började medicineras med litium redan som 16 åring men jag ville inte förstå eller acceptera
att jag skulle behöva få äta psykofarmaka hela livet. Ibörjan var det skönt att äntligen få reda på
vad det var för fel på mig. Att få en diagnos var som en bekräftelse att det fanns en orsak.
Fanns det en orsak. Fanns det även ett hopp om att bli frisk.
Men, eftersom jag var så emot medicinerna började jag sakta men säkert avsky min diagos som litiumet var förknippat med. Jag vägrade att äta litum detta gjorde att mina symtom förvärrades. Perioden när jag var 15-18 var mycket ostabil just för att jag inte åt medicinerna regelbundet.
Efter 18 år, blev jag utskriven från behandlingshem. Jag hade även bott i familjehem i 2 år och skulle nu slussas vidare till en egen lägenhet. Jag åt medicinerna bättre, men hade innerst inne fortf inte accepterat att jag var tvungen att svälja äckliga tabletter morgon och kväll. Komma ihåg var bland det svåraste. Spec på morgonen.
Mellan 18- 20 år åkte jag kanske in på psyket 3 gånger.
Nu har jag inte varit inlagd på 3 år.
Under 3 år har jag haft skov, en del mest fjuttiga skov men också en del jobbigare.
Men jag har inte behövt att åka in för jag har varit så pass medveten och inte så pass sjuk att jag behövt läggas in.
Idag äter jag litium 2+0+2
samt zoloft och serequel som back up!
Det funkar jätte bra för mig.
Vi ser dom. Inte deras bipolära diagnos!
Det kan ta långt tid att acceptera att man har en större sårbarhet än genomsnittet. Att man kanske måste äta medicin för att få sina humörsvägningar i balans eller av annan orsak äta psykofarmaka. Stämpeln att ha en diagnos. Diagnosen är bara en liten del av hela dig. Du är inte diagnosen. Diagnosen är endast en liten liten del av dig. Det viktiga är att fokusera på dig och vad du behöver för att må bra. Vi är alla olika men av samma värde. Diagnos eller inte diagnos!
Låter skönt att ha kommit så långt...som du. Med insikt o allt. Jag har fått remiss till Affektivt Centrum i Stockholm, hoppas att de kan hjälpa mig mer. De ska tydligen var "experter" i området. Har dock inte mkt förtroende till experter...min bror hade en expert, han uttalade sig att vara en sådan...han kunde ändå INTE hjälpa min bror. Min lillebror dog i suicid förra våren...
Tack för att vi får ta del av din historia. Håller med om att det är svårt att acceptera det där med medicinerna, att man ska ta dem för resten av livet. Jag har cipralex, voxra, lamotrigin och abilify. Det är ett himla medicinknaprande...
Just nu är jag sjukskriven och väldigt rädd för vägen tillbaka till livet. Det började med att min bror dog i suicid aug 2007 sen fick jag en depression och sen kom diagnosen bipolär efter ett tag när de rotat lite i huvudet på mig. Diagnosen är skön att ha ibland och ibland är den bara skit.
Sköt om dig.
Vad klokt du skriver! Det är sannerligen en process. Samtidigt måste man vara försiktig med lättvindiga diagnoser som jag upplever att BUP lämnar ut ibland...
Underbart skrivet! står upp och applåderar
Många kramar
Hej! Gillar din blogg.. kan jg länka till dig? Kom gärna in och kolla runt lite.. kram P
Bra skrivet!
Kram o hälsningar,
EmmaW
"Jag vägrade att äta litum detta gjorde att mina symtom förvärrades" Jag är lite nyfiken på dina symtom, skulle du kunna/vilja/orka beskriva dem lite utförligare? vad jag förstått är det olika från individ till individ! lycka till med allt.
Hej Elin...bättre svara sent än aldrg ;)
Om jag inte äter litium eller den medicinen som läkaren ordinerat så blir jag lättare deprimerad samt/och/eller manisk/hypoman. Det är olika från individ men vi alla bipolära får ju skov som antingen ger tecken på depression eller mani -mer eller mindre. Jag fick svårt att sova, mer humörsvägningar, ibland va dessa humörsvägningar så radikala att från att vara jätte upp¨åt kunde det svänga så pass att jag var nästan melankolisk = djup deprimerad. Hoppas det gav lite svar på din fråga! Annars är det bara att fråga på!
