Hur skulle du som vårdpersonal förhålla dig till en person som är manisk?
Idag har jag varit nere på stan och fikat med två vänner. Jag har dessutom inhandlat en jätte söt klänning som jag inte skulle köpa men jag fick tillslut med mig den hem :) Jag fyller ju år snart så jag tänkte att den här ska jag få unna mig.
Dessutom är det så fint med klänningar och jag vill känna mig fin. Det är jag värd :)
Nu till en annan sak som har kommit upp som samtalsämne på jobbet men som jag inte har hunnit diskutera med er om. Många av mina läsare är själva bipolära så ni kanske skulle kunna komma med tips hur man på bäste sätt bemöter någon som har maniska/hypomaniska symtom.
Tillsammans kan vi nog få till något riktigt bra!
För VI vet ju hur vi absolut inte skulle vilja bli bemött i det tillståndet. Sen är det ju en annan sak om man har den självinsikten just då att veta vad som är bäst för oss.
Men det är ett intressant och viktigt ämne att diskutera för kunskap är viktigt. Det gäller även om alla andra psykiska sjukdomar och symtom
Hur skulle du som vårdpersonal/vän förhålla dig till en person som är manisk?
Hur önskar du att en anhörig eller vårdpersonal bemöter dig för att på bästa sätt "dämpa" upprymdheten?
Tyck till!
Ju mer samhället vet desto snabbare kan vi förbättra.
Som nydiagnosticerad "tvåa" tycker jag frågan är jättesvår. Jag vill ju INTE bli dämpad alls, jag är fortfarande i förenekelse och tycker att depressionen är supertrist och jobbig men att man får ta den för att få njuta av hypomanin...
Vill man bli dämpad på sikt? Jag har så svårt att förstå att man skulle vilja dämpas.... Jag känner verkligen igen mig i serierutan ovan..
Hej Åsa!
Jag förstår att du inte vill bli "dämpad" De vill man oftast aldrig när man befinner sig där..
Det är skillnad att vara manisk och hypoman.
Hypomani är en mildare form av mani och beteendet är oftast inte så allvarligt att det påverkar det dagliga livet allt för mycket. Hypomani brukar leda antingen till en fullt utvecklad mani eller så faller man ner i en depression.
Vid maniska tillstånd kan man genom bristande omdöme och överaktivitet förstöra stora ekonomiska och sociala värden.Vid mani kan också psykos förekomma.
Så i längden är det nog viktigt att försöka återfå så "normal" humörsvägningar som möjligt för att i längden hålla sig psykiskt frisk.
Jag älskar tex vara hypoman. Att få det där glädjerusen är bland det härligaste som finns. Man behöver inte "dämpas" så länge man inte skadar sig själv eller sin omgivning.Men som bipolär är det svårt att hålla humörsvägningar i balans utan medicinering...
Förstår du vad jag menar?
Kram
Jag förstår precis hur du menar!!!! Och jag inser någonstans också att jag måste avstå hypomanin till förmån för att slippa så djupa dalar som jag åker ner i... Men jag VILL INTE :-)
Jag skadar nog mig själv på sikt trots allt genom hypomanin. Dels bokar jag upp saker som jag sen inte orkar genomföra men kanske framför allt så är priset väldigt högt efteråt med depression och massor med ångestattacker.
Det är "bara" så svårt att förhålla mig till att JAG har en psykisk diagnos... Jag vill inte bli normal men jag vill heller inte vara sjuk. Snacka förvirrat :)
Jag som person har ofta en väldig insikt i vilket tillstånd jag befinner mig i, vare sig det gäller mani eller depp. Har bara varit i kontakt med min psykolog när jag var uppe i en mani engång och det märkte han av med engång. Det han gjorde var att lyssna på mig, och nu såhär i efterhand så inser jag även att han ställde diskreta ledande frågor för att komma åt "kärnan" i vad som rörde sig i mitt huvud. Jag pratade konstant i 45 minuter och grät nog lika länge, men det kändes bra. Eftersom man tar mycket plats när man är manisk så tror jag att det är viktigt att ge känslan av att psykologen/läkaren finns där men inte konkurrerar med en. Låter lite knäppt men jag hoppas du förstår.
Min familj däremot har jag ju desto mer erfarenheter av. Är gift med en man som jag spenderat 7½ år tillsammans med och han om någon är expert på det där med att hantera mina svängningar. Vi har utvecklat ett öppet förhållande där jag helt enkelt talar om för honom hur jag mår (eller inte mår). Han respekterar när jag vill vara ensam, vilket mest händer när jag är påväg upp i mani och är väldigt irriterad. Är det fruktansvärt jobbigt en dag när jag t.ex. är påväg ner så talar jag om det för honom. Detta kanske låter lite underligt men vi brukar retas ganska mycket med varandra, vilket är helt okej men inte när man är extra känslig.
Vet inte om det sprider något ljus över det hela men det är i mycket grova drag hur min omgivning ger mig plats och drar fram mig när jag själv inte orkar.
Tack för att ni delar med er!!
Jag känner igen mig hos er båda.Tillslut rinner bägaren över och man hamnar oftast i en depression fylld av ångest.Eller så spinner det på åt andra hållet o man blir manisk. I mitt fall blir jag oftare deprimera eller får en blandepisod.
Åsa, är du nu medicinerad?Jag förstår verkligen vad du menar med att man inte vill ha en psykisk diagnos.Du är inte ensam att känna så om det kan få dig att känna dig lite lugnare. Jag lovar att det kommer kännas bättre, underbart!Bara du har tålamod, är positiv och inte ger upp trots att det gör ont i själen!!
Det är lite klurigt det här när man är på väg att bli manisk. Våra kära känner ju oss o har förhoppningsvis lärt sig på vägen.När vi är lätt irriterade vet de att de ska försöka hålla sig i bakrgunden så mkt som möjligt. Att trigga oss gör oss bara mer uppvarvade. Ibland är det bra att få prata av sig som du beskriver Beva. 45 min räcker då väl. För ger man oss lillfingret, tar vi hela handen. Oftast har man inte den insikten sj när man är manisk så 45 min kan likagärna vara 5 timmar för oss...
Kraam på er
Jepp, medicinerar med antidepp plus seroquel. Medicinen måste justeras för just nu har jag blandepisoder HELA tiden.... Läkaren tyckte inte det lät så bra så det ska justeras.
Hej, jag fick min diagnos i november typ. Dock fick jag den första gången när jag var 20...då ville jag INTE acceptera. Åt lithium ett tag då. Sedan har jag levt 20 år till utan mediciner. Det har väl gått så där när jag ser tillbaks på det. Jag äter Lamictal, cipralex o propavan till kvällen. Jag fick svårt att sova då gav min läkare mig seroquel...jag vill inte äta psykofarmaka! Så jag har inte börjat med den än men sömnen är bättre nu o jag har fler bra dagar än dåliga(depression nu...) så läkaren tycker det är ok så länge jag inte blir sämre. Seroquel har så otäcka biverkningar. Åsa, har du fått några??
Du har så rätt i din kommentar, vad vet jag egentligen om alla andra? Svar: ingenting. Det finns säkert många som kämpar mot smärtan som jag inte vet om, MEN det gör lika ont hos mig för det. Helvete. Och ingen finns där hos mig när jag behöver dem. jag vet jag låter bitter, men det enda jag är bitter mot är psykvården, ingenting annat...
Och ensamheten ja, den suger livet ur en. Att BEHÖVA andra gör ont.
Appropå dämpning av maniska; finns det något bra sätt egentligen? Det hela försvåras ju av o-sjukdomsinsikten. Kanske man helt enkelt måste låsas in och hållas fast eller dämpas av psykofarmaka för att inte förströra sitt liv ännu mer? Risken finns ju att man gör det annars. Det är ju det som sker på lång sikt som måste vara i fokus?!
Jag vet inte, bara en tanke. När jag är manisk kan jag göra vad som helst, saker jag ångrar när jag landar igen. Och jag önskar att jag kunde undgå att göra alla dom dumma sakerna när jag är hög, om jag så måste knytas fast i ett träd...
Många kramar
Cecilia; i början smakade det metall i munnen men nu har jag inga biverkningar alls. Möjligen att jag gått upp lite i vikt men inget annat.
Jag äter också seroquel, varje kväll men har inga biverkningar. Tror att det är individuellt hur man reagerar på medicinen.Vissa får biverkningar, andra inte, mer eller mindre! Men jag tycker om seroquel. Blir lite trött/dåsig utav den dessutom så den e perfekt "sömnmedel" för mig så jag somnar in lättare :) Va lustigt...du Cecilia verkar reagera precis tvärtom med den medicinen :S
Till Åsa:Det låter inte bra med blandepisoder hela tiden. Hoppas läkaren kan åtgärda detta utan att mixtra för mkt!!
Jag äter också seroquel, varje kväll men har inga biverkningar. Tror att det är individuellt hur man reagerar på medicinen.Vissa får biverkningar, andra inte, mer eller mindre! Men jag tycker om seroquel. Blir lite trött/dåsig utav den dessutom så den e perfekt "sömnmedel" för mig så jag somnar in lättare :) Va lustigt...du Cecilia verkar reagera precis tvärtom med den medicinen :S
Till Åsa:Det låter inte bra med blandepisoder hela tiden. Hoppas läkaren kan åtgärda detta utan att mixtra för mkt!!
jag var inte för längesen alls inne i en hypoman period efter några månader med "normalt" mående. Min psykolog frågade om jag kände att min upprymdhet hade känslan av hypomani. Jag blåljög och sa att det absolut inte var så och allt är bara superbra. Ämnet droppades och fick några dagar senare ett samtal från min läkare att det var bra att jag mådde bra och så nu. Jag vet att jag inte ska ljuga, men helt ärligt så orkar jag inte hålla på. Men psykologen borde nog ha gått in lite mer på det...
hittade precis bloggen, tycker den är bra!
får kanske tillägga att jag kände på mig att jag inte betedde mig normalt, men förståelsen för att det faktiskt var hypomani kom först när jag landade igen.
Min pappa är manodepressiv, vilket suger rejält för det har en sån stor påverkan på oss alla men det viktigaste är väl att bara försöka acceptera sjukdomen. Det är ju varken hans eller vårat fel att han fått den och trots att det har sina upp och nergångar så kan man inget annat än att försöka se framåt och hjälpa varandra igenom det. Btw! Älskar din blogg och jag hittade den för fem minuter sen haha :)
Ställ er frågan varför ni blir sjuka...varför finns inte våra moderna sjukdomar i andra delar av världen där man inte brukar våra spannmål..?
Säger alla "experter" och läkare den verkliga sanningen...eller vill dom och läkemedelsbolagen tjäna pengar på alla sjuka....
Vid diagnosen Bipolär sjukdom bör bakomliggande orsaker sökas och behandlas, svensk sjukvård vill bara behandla symptom.
Besök gärna denna nya intressanta sajt.
http://gluten-celiaki.blogspot.com/2011/03/neurologiska-problem-vid-celiaki.html
