Han överraskade mig
A har funnits i mitt liv i 4 år. Han älskar mig precis som jag är och jag vet inte bara det.
Jag känner det. Han är min stöttepelare. Jag är hans. Vi kan gråta och trösta varandra men vi kan även skratta så det gör ont i magen. En livskamrat. En bästa vän.
Jag är otroligt lycklig för det.
Jaaa vad kan man säga...
Jag är ju en känslo människa men som skulle behöva sätta tydligare gränser i det egna jaget. Jag tar tyvärr åt mig för mycket av vad andra tycker och tänker( beroende på vilken sinnestämmning man är i) Många ser mig som en tuff tjej med väldigt bra attityd och inställning till livet och människor. Men jag är också sårbar. Jag är inte alltid den där glada tjejen(tro det eller ej)som de flesta människor i min omgivning verkar tro! De skulle bara veta mina lik i garderoben...
Men hade de vetat. Så, nej.. det hade inte bemött mig på samma sätt. Alla är berättigad ett privatliv, även jag.
Men frågorna skulle finnas där och alla vågar inte frågar så det undrar bakom ens rygg istället. Nu finns det ju faktiskt många förstående människor i världen men det är bitterfittorna man lär märka av.
Jag är så glad att mina arbetskamrater inte vet om att jag är bipolär. Med tänke på att jag jobbar inom psykiatrin skulle jag bli SÖNDER ANALYSERAD. Skulle jag tex ringa mig in sjuk en dag skulle de nog börja undra;ja hon verka lite nedstämd sist eller oj såg ni så uppvarvad hon var etc etc. Tillslut skulle de fråga sig själv(om inte redan från början) Är hon verkligen lämlig för det här jobbet?!
Vet ni vad en av mina chefer sa till mig idag ?!
-"Vi vill verkligen ha dig här i sommar och jag ska göra allt för att hjälpa dig!
Hade du ringt tidigare så hade du varit en av de första att få sommarjobb!
Sara stum
Du gör ett så himla bra jobb med vårdtagarna"
Sara rörd
Kunde man bli mer rörd?
Tack du gjorde min dag!
Som jag sagt förut, stabila och trygga relationer i ens sociala nätvärk är A och O.
För vi är sårbara och påverkbara.
Men det viktigaste är att man hittar tryggheten i sig själv. För i slut ändan är man ändå sin egen bästa vän.
Vad tycker ni som läser min blogg? Är det olämpligt rent allmänt sett att jobba inom vården, psykiatrin om man nu har en psykiatrisk diagnos?
Hm.. det var en bra fråga det där. Har själv arbetat som personlig assistent i 2½ år innan jag återvände till skolbänken och för mig personligen så var det i slutet absolut inget bra för mig att jobba så nära en annan sjuk människa som krävde såpass mycket av mig. Men jag tror det är en individuell grej om man passar till vårdyrket eller inte, känner man att man får något ut av sitt arbete och trivs med det man gör så kan det väll bara komma bra saker ur det?
Så länge man mår bra och kan jobba ser jgainget fel i det, men är man väldigt dålig, så tycker jag inte. Så svaret blir, i ditt fall, jobba du på! Jag tror att alla vi som jobar i vården är mer o mindre knäppa på ngt vis
Haha jag håller med dig om det. Vi är alla knäppa mer eller mindre ;) Jag tycker inte heller man ska jobba om man mår dåligt och det påverkar ens arbete. Men tar vi hand om oss själva så gott det går så kommer nog inte det bli ett problem :) Kram Sara
Nej, dom visste inte det då och mest för att jag själv inte visste om det vid den tidpunkten. Men jag har alltid varit expert på att dölja sådant som är "onormalt" beteende och trycka undan det till någon annan tidpunkt. Har dock berättat det för min brukare och en av mina gamla arbetskamrater och dom blev förvånade minst sagt. Nu dock när jag läser på högskolan så kom det fram för det kändes så olustigt att bara inte kunna komma ibland under vissa tillfällen (blodprov, läkarbesök osv) och visst blev det lite spänt i början sådär men efter bara någon vecka så var allt tillbaka till sitt vanliga så att säja. Om jag har det jobbigt under någon dag så förstår dom om jag inte orkar eller kan bidra lika mycket som jag vanligen gör och det är ju skönt.
Det finns väl både fördelar och nackdelar med att jobba inom psykiatrin om man själv har fått en diagnos. Men den största fördelen är att man nog har lättare att sätta sig in i hur patienterna känner och varför de beter sig som de gör.
Med fler empatiska människor inom psykiatrin skulle den nog inte se ut som den gör. Stora kramar till dig.
