Hur jag fick min bipolära diagnos.
Det började med att min mamma gick bort. Jag var i en ganska känslig ålder (15år) Jag förträngde mycket av mina känslor kring det så mitt sorgarbete kom inte förrän nästan 1 år senare. Det var mycket saker som hände runt omkring hennes död. Stressrelaterade händelser som påskyndade eller påverkade min insjuknad.
Man föds inte bipolär. Man föds inte med någon psykisk sjukdom. Däremot så kan man ha genetiska förutsättningar att få en psykisk sjukdom om det finns i släkten. Men det är flera komponenter som ska samverka för detta ska ske. Miljöpåverkan, uppväxt, arv men även personlighet spelar in.
Jag hade redan manodepressiva drag i min personlighet långt innan jag fick min diagnos. Med det menar jag att jag har alltid varit en tjej som pendlat väldigt mycket i humörsvägningarna, men då på en rimlig nivå. Det är vanligast att "sjukdomen" bryter ut runt 15-30 år. Min mamma var också bipolär men det är inte bara arv som avgör utan att även uppfostran.Barn tar efter sina föräldrar. Jag och mamma var väldigt lika. Jag var precis som hon fast yngre och lite mindre erfaren ;)
Hur jag fick min diagnos.
Jag blev deprimerad ett tag efter att min mamma dog. En dag fick jag i stort sett bara för mig att jag inte skulle gå upp ur sängen. Jag tror alla känslor kom på en gång så jag helt plötsligt blev oförmögen att känna, jag var melankolisk. Det blev helt enkelt för mycket. Jag låg i sängen i 1 vecka har jag för mig. Åt inte, drack inte, pratade inte. Bara låg och stirrade i taket. Jag bodde i fosterfamilj då och även det var en svår omställning för mig. Tillslut var kroppen så utorkad att de var tvugna att lägga in mig. Så jag blev inlagd på barnsjukhuset för att få dropp. Inte pskyket. Fick inga mediciner eller något utan stöd och människor att prata med för att gå igenom sorgarbetet med mammas död. Efter 1 vecka tror jag att jag blev utskriven. Jag mådde bättre.
Men allt eftersom, bara någon månad efter detta insjuknade jag igen. Det var inte bara en vanlig depression utan jag sjönk så otroligt snabbt och jag blev djupt deprimerad, nästan apatisk. Mina släktingar och fosterfamilj tog hand om mig och kontaktade sjukvården. Denna gång skickades de vidare till att prata med barnpsyk eftersom jag inte kunde bli inskriven pga uttorkning på sjukhuset, problemet var ju egnetligen inte att jag var uttorkad utan det var psykiska besvär.
De hade kontakt med min familj i en eller två dagar innan de beslutade att jag behövde bli inlagd.
Så här började den riktiga utredningen.
De provade vanlig antidepressiva på mig först men de märkte att jag blev för uppåt istället.
De började spekulera kring om jag var manodepressiv,Så sjukvårdspersonal hörde sig för bland mina släktingar.
Och det visar sig snart att min mamma var bipolär utan att någon av oss i familjen visste om det. Hon hade hållt det hemligt i alla dessa år men det fanns misstanke om att hon var manodepressiv i hennes journaler. Jag tror inte att jag fick medicinering mot bipolär sjukdom denna gång utan jag har för mig att jag blev utskriven efter 2 veckor men att jag blev sjuk igen kort därefter och då började jag medicineras med litium.De ville vara säkra på sin sak och de ville vara säkra på att de inte var sorgarbete efter mammas död som gjorde mig så deprimerad.
Jag var runt 16-17år i alla fall när jag fick diagnosen bipolär typ 2 och började med litium men det tog en längre tid innan jag vart stabil. Det kan ta flera månade upp till 1 år innan litium får sin fulla effekt. Jag ag åkte ut och in från psyket både barnpsyket och vuxenpsykiatrin men levde emellanåt normalt. Det var långa perioder oftast på hösten och vintern som jag automatiskt blev sjuk. Men så snart jag började ta mitt litium ordentligt utan att slarva så började skoven slutligen att minskas.
Nu består mina upp och nergångar oftast av normala humörsvängar, precis som vem som helst. Mindre skov förekommer ibland men dom går att hantera utan att jag måste läggas in på psyket.
Jag lever helt enkelt ett fullt normalt liv och min diagnos hindrar inte mig att leva ett lyckligt liv =)
Alla frågor och funderingar är välkomna. Eller om ni vill dela med er något får ni gärna göra det =)
Kram på er
Hur ställer man en bipolär diagnos?
De här svaren är baserade på mina erfarenheter av bipolär sjukdom. Hoppas de kan vara till någon nytta för dig eller någon annan läsare =)
Hur går man tillväga om man starkt misstänker att man har bipolär sjukdom?
Är det i ett akut skede ska man såklart kontakta vård så fort som möjligt!
Om man starkt misstänker att man är bipolär så är det absolut en början att kontakta närmaste vårdcentral så de kan ge dig en remiss till psykiatrin. Har du haft kontakt med sjukvården tidigare? Annars se till att få träffa en läkare på vårdcentralen, säg som det är, att du misstänker att du är bipolär och berätta om dina besvär och hur det påverkar dig i din vardag. Därefter får han efter erat samtal ge en remiss till den enhet du tillhör på psykiatrin för vidare bedömning.Se till att de tar dig på allvar på vårdcentralen för de kan vara väldig långsamma. Finns det någon som har något mer råd hur man ska gå tillväga?
HUR går en utredning till?
Det är så olika beroende på hur sjukdomen upptäcks. Vissa har solklara regelbundna maniska eller depressiva episoder som kommer ofta och är ihållande vilket innebär att de är lättare att upptäcka och fastställa diagnos. Oftast bryter sjukdomen ut i form av någon svår stressrelaterad händelse tex någon nära dör, skilsmässa, utrbändhet, trubbel på jobbet etc etc.Men det är viktigt att skilja på sorgbearbetning och sjukdomstillstånd.
Annars brukar sjukdomsbilden med sina svängningar i stämningsläget vara så karaktäristisk att läkaren eller anhöriga sällan behöver tvivla på diagnosen.
Är man inlagt på sjukhus flera dar??
Man kan läggas in på observation om läkaren misstänker bipolär sjukdom eller annan psykisk sjukdom finns. Oftast har man en svår depression,är manisk eller har blandepisoder att man måste vara inlagd. Det är lättare att diagnostisera någon som i stunden är väldigt djupt deprimerad eller väldigt manisk.
Eller så har man varit inlagd under olika tillfällen, prövat olika medicineringar tex lyckopiller men inget fungerat. Då börjar man fundera vidare. Sen är ju läkare oftast väldigt duktiga att se tecken. Men ibland kan det vara jätte svårt vet jag att sätta en diagnos för sytomen är inte alltid lika tydliga, även fast man kanske är bipolär.
En utredning kan tyvärr ta tid, speciellt om man inte har skov ofta eller beroende på hur ihållande de är.
Viktigt att veta är hur skoven påverkar ditt dagliga liv. Hindrar skoven dig att leva ett normalt liv?
Många kan ju älska upprymdheten så mycket att man förblindas av dess uppslukande energiska kraft. Man skadar inte bara sig själv utan andra i dess närhet för man är helt uppe i det blå med alla roliga tankar och idéer man har och vill uträtta. Då måste man medicineras.
Man brukar även ta reda på om sjukdomen finns bland nära släktingar. Vet du det?
Då kan det vara lättare att fastställa diagnosen eftersom den är ärftlig.
Ni andra får jätte gärna ge exempel på dessa frågeställningar. Tillsammans blir vi nog lite klokare ;)
Gäst inlägg: Att leva ihop med en manodepressiv
Hej,
Jag har fått äran att skriva ett litet inlägg här för att på nått litet sätt försöka beskriva hur det är att leva ihop med en manodepressiv flickvän. Jag börjar från början: För lite mer än 4 år sedan träffade jag den mest underbara tjejen men mycket hann hända fram tills vi blev ett stabilt par för 3 år sedan. Under det första året fick jag reda att hon legat på sjukhus ett par gånger men visste aldrig riktigt varför. Men vart efter så började hon berätta för mig hur det låg till och hur det fungerade med hennes sjukdom. Jag hade aldrig hört talas om manodepressiv sjukdom men har själv haft personer i släkten som har varit djupt deprimerade så helt främmande var det inte för mig. Men jag tog det nog väldigt bra när hon väl berättade det för mig, jag kände inte att det var något som var direkt jobbigt att ens flickvän var sjuk och var antagligen tvungen att äta medicin hela sitt liv. Jag tog det nog med ro och kände att älskar man någon så spelar det ingen roll att den personen kan insjukna. Och att man har en manodepressiv sjukdom betyder ju inte att man är sjuk hela tiden som tyvärr många verkar tro. Det är inte många gånger under dessa 4 år som jag ens har märkt av att jag tyckt att det varit speciellt jobbigt. Min tjej är precis som vilken tjej som helst. Hon är glad, sprallig och världens mest omtänksamma person och som är ute o reser o festar precis som alla friska människor.
Men så kommer även de dagar då hennes sjukdom gör sig påmind. Jag brukar märka det under ett par dagar innan det bryter ut genom att hon blir lite mer lätt irriterad och har väldigt dåligt tålamod med saker o ting,
hon kan även börja gråta för små saker som en annan bara skulle vifta bort. (Att det här sker beror på vad jag tror iaf att hon slarvar med sin medicin ibland vilket ger dessa så kallade skov). Ofta brukar det här ske när det händer något nära henne, allt från att det har hänt något med hennes nära vänner eller att det är något inom familjen.
När det sedan bryter ut helt kan hon få dålig matlust och många gånger så gråter hon väldigt mycket, det händer oxå att hon får panikattacker som ibörjan var svåra att förstå sig på och i samband med dessa så gråter hon oxå mycket, många gånger har man legat o tröstat henne och närhet och förtroende tror jag är det viktigaste för att få henne lugn igen.
Hon kan även få små utbrott och skrika saker till en över små saker som hon egentligen inte menar. Men man har lärt sig att ta lätt på dessa saker och istället för att bli förbannad själv försöka lugna henne. Visst det är inte alltid jag kan hålla mitt humör heller när de här sakerna händer men det viktiga är att man inte är långsint och att man sedan kan prata ut om varför det händer. Jag har även lärt mig att om man kan prata om allt så är en sådan här sjukdom inte något problem, det kommer jobbiga tider men ihop löser man allt.
Och med tanke på jobbigt, vilka par har det inte jobbigt emellanåt??? Jag tror många andra par har andra saker som gör det jobbigt i ett förhållande som vi kanske inte ens märker av på grund av att vi har lärt oss att prata om saker när de blir jobbiga istället för att vi ska stänga oss inne med dessa oftast små saker som andra går o gnager på.
Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med att man ska komma ihåg att under de 4 år som jag levt ihop med henne så har det här inträffat väldigt få gånger och varje gång har gjort oss starkare!
//A
Det finns olika typer av bipolär sjukdom
olika sjukdomstillstånd som kännetecknas beroende hur länge symtomen håller i.
Bipolär sjukdom 1
Som innefattar att man blandade maniska episoder, ofta med inslag av psykos (hallucinationer och vanföreställningar) och även episoder av depressioner.
Bipolär sjukdom 2
Här domineras främst av långdragna depressiva episoder i kombination med hypomana perioder. Människor med bipolär sjukdom 2 har oftast inte fullt utvecklade maniska skov eller blandepisoder.
Cyklotymi
Som även kallas "rapid-cycling" vilket betyder snabbt växlande och ger minst fyra episoder på en tolvmånaders period i olika kombinationer av maniska, hypomana, blandade eller depressiva skov. Den här formen av bipolär sjukdom är mest svårbehandlad och drabbar ungefär 13-20 % av patienterna.
Jag är bipolär sjukdom typ 2.
Jag får oftast depressioner eller i samband med depressionerna blandepissoder.
Blandepissoderna är jätte luriga och väldigt påfrestande för själen. Samtidigt som man är "glad"
kan man ha så fruktansvärt ont i själen. I de lägena kan man bli såå desperat att få slut på smärtan
att det är lättare att göra illa sig själv. Jag har även haft blandepissod under en så lång tid att jag utvecklade en psykos.
Eftersom jag är skötare och jobbar inom psykiatrin har jag även stött på människor som är bipolära olika typer som nämns ovan. Cyklotymi är den svåraste formen av bipolär psykos eller bipoläs sjukdom.
Den kvinna jag har jobbat mycket med, på henne biter inte några mediciner eller behandlingar och hon insjuknar alltid efter 5 veckors mellanrum.
Statistik om Manodepressiva
Här har jag tagit fram lite siffror angående människor med en bipolär affektiv sjukdom som det också kallas.
Men tänk på att siffrorna inte är exakta så det kan röra sig om många mörkerantal.
Visste du att......
Det rör sig om minst 100 000 personer som har bipolär sjukdom i Sverige.
Ungefär 3-5 % av Sveriges befolkning anses i vuxen ålder uppfylla kriterier för bipolär sjukdom och den drabbar lika mycket män som kvinnor men män har vanligast maniska perioder medan kvinnor vanligast drabbas av depression.
Det vanligaste är att sjukdomen bryter ut mellan tonåren och i 30 års ålder och den är oftast obotlig.
Nästan hälften av alla med bipolär sjukdom har regelbundna episoder och 90 % har flera sjukdomsskov under en längre period.
Man uppskattar att man under ens livstid har i snitt 9 stycken skov och de flesta med bipolär sjukdom utvecklar oftast sin sjukdom gradvis som till en början är lättare men som sedan försvåras efter varje sjukdomsepisod.
Risken att någon gång i livet insjukna i bipolär sjukdom med kraftfulla manier är 1-2 %.
Skulle man räkna lindrigare sjukdom med lindrigare symtom av sjukdomen är siffran 5 % eller mer
( det finns faktiskt människor som har lite tendenser av manodepressivitet i deras personlighet men de behöver inte insjukna för det och är heller inte diagnostiserade.
Jag tror att jag uppfyllde dessa kriterier ända sedan jag var liten fast så klart en väldigt väldigt mild form av manodepressiva symtom, jag hade den här upprymdheten, glädjerusen,allt skulle gå i 180 o helt plötsligt kunde allt vända, o stämningsläget sjönk.
På grund av vissa omständigheter tex. att min mamma gick bort när jag var 15, gjorde mig skörare för stress och sårbarhet och då bröt sjukdomen ut som alltid hade funnits i mitt blod, mina gener( även mamma hade diagnosen och mormor samt ev moster har tendenserna i deras personlighet men man behöver som sagt inte medicineras för symtomen är så milda och man klarar av att leva ett fullt normalt liv. Man är alltså frisk bara att humörsvägningarna tenderar att förhöjas och sänkas lite normalare än genomsnittet)Men hade hon inte dött.. då hade jag inte insjuknat.. iaf inte just då kanske senare i livet eftersom det fortfarande fanns anlag och tendenserna i min personlighet gjorde det lättare för sjukdomen att bryta ut men man kan fortfarande ha sjukdomen i nära släkt utan att få den själv. Jag tror mycket beror på hur hög stress och sårbarhet man har. Ju känsligare du är desto lättare kan du påverkas och därefter insjukna...men så tror jag det är med många psykiska sjukdomar )
2/3 delar av dem som drabbas har bipolär sjukdom i släkten.
Om en förälder har sjukdomen så är det ungefär 5 % risk att den går i arv men risken ökar om släktingar har anlag och ökar uppåt 30 % om båda föräldrarna har sjukdomen.
Bipolär sjukdom är lika vanlig runt om i världen och kan förekomma hos människor i alla socialgrupper.
Källor:
http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=18525&PreView=
Lite fakta om Manodepressiv sjukdom....
Som sagt bipolär sjukdom kommer från namnet Bi pol som betyder två poler.
Bipolär sjukdom innebär alltså att man drabbas av två återkommande perioder av mani och depression.
Den är också en av de tidigaste beskrivna sjukdomarna och beskrevs redan 400år före Kristus av filosofen Hippokrates.
Ordet mani betyder egentligen raseri eller besatthet.
Drabbas man av en svår mani är stämningsläget så pass förhöjt att man kan bli så upprymd att man är en fara för sig själv och omgivningen kan uppleva en som besvärande. Man kan förlora omdömet helt och kan få minskat behov av sömn, ökad aktivitet, förhöjd självkänsla som kan leda till försämrad relation för ekonomi och relationer i ren allmänhet.
Det är inte helt ovanligt att manin börjar med sömnlöshet vilket är typiskt under en manisk period.
De depressiva tillstånden kännetecknas tvärtom istället för nedstämdhet.
Depressionerna kan bli så djupa att det finns risk att man drabbas av melankoli vilket är den djupaste formen av depression. Självmordstankar är vanligt förekommande men självmord kan förekomma speciellt vid tillstånd som melankoli.
Vid svåra upprymda tillstånd och vid svår depression behöver man ofta vård på sjukhus men emellan dessa sjukdomsperioder är man vanligtvis helt frisk och man kan leva ett normalt liv med medicinering.
Men det är väldigt individuellt hur sjukdomen artar sig. En del kan vara helt utan symtom mellan sjukdomsepisoderna medan andra ständigt har varierande humörsvängningar av depressiva, maniska eller hypomana symtom som är en lindrigare form av mani. Det förekommer också blandepisoder där det variera med både maniska och depressiva episoder samtidigt. Överhuvudtaget när det gäller bipolär sjukdom kan skoven kan variera väldigt mycket alltifrån flera dagar, veckor uppåt flera år. 
Visste du också att.......
Mel Gibson är Manodepressiv.
Här berättar han i en intervju från Aftonbladet....
Mel Gibson " Jag är manodepressiv"
Berättar om sjukdomen i dokumentär.
Å ena sidan kung över hela världen.
Å andra sidan nere i de mörkaste djup.
I en dokumentär berättar Mel Gibson om kampen mot de tvära kasten i hans humör.
- Jag upptäckte nyligen att jag är manodepressiv, säger skådespelaren i dokumentärfilmen.
Humörsvängningar.
Skarpa kast mellan de högsta höjder och djupaste avgrunder.
I en dokumentärfilm berättar Mel Gibson om sin manodepressivitet.
- Jag hade riktigt höga toppar, men också några riktigt djupa svackor. Jag upptäckte nyligen att jag är manodepressiv, berättar Gibson själv i filmen.
Intervjun gjordes 2002 som en del av en dokumentär om Gibsons avgångsklass från Australias National Institute of Dramatic Arts. Mel Gibson tog examen 1977 och filmen är gjord av hans klasskamrat Sally McKenzie.
Dokumentären får premiär på australiensisk tv nästa vecka.
Gibsons talesperson har inte kommenterat uppgifterna.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article2484280.ab
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article2484280.ab
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article2484280.ab
Det var länge sen....
har haft så mycket på gång så jag har inte hunnit skriva i bloggen.
Just nu rullar det på... jag mår faktiskt bra eller det är egentligen inte så konstigt för man kan må bra även fast man har en psykisk sjukdom. Man måste tänka ett steg längre, äter jag mina mediciner kan jag leva ett normalt liv precis som vem som helst. Den där psykiska sjukdomen är egentligen inte min personlighet...utan den är som vilken annan sjukdom som helst... diabetikerna producerar för lite insulin och blir sjuka om de inte får sin injektion med insulin...
det är samma sak för den manodepressiva lr den bipolära.... vi saknar ett salt i kroppen som gör att vi får hormonförändringar, våran sinnestämming förändras och därför hamnar i oblans.... vi behöver vårat litium(som är ett naturligt salt) för att hamna i jämn kurva....(finns även andra mediciner än litium för den bipolära men det vanligaste är att behandla med litium)
Ibland kan jag inte låta bli att undra,tänk om alla visste... tänk om alla mina vänner och bekanta visste att jag var bipolär, att jag hade ett psykiskt funktionshinder, att jag legat på inlagd psyket 7ggr, att jag bott på behandlingshem 1år... hade de fortfarande varit mina vänner?
Jag vet vilka jag kan lita på... de vet, de älskar mig oavsett... men de som inte vet...de som kanske inte kommer förstå,
för att de inte har någon aning om vad det innebär att bli riktigt manisk... ha en melankolisk depression... få starka panikattacker... få en psykos.... deras okunskap kanske skrämmer men jag hoppas jag ska kunna ändra på dessa fördomar genom min blogg......
