Viktigt inlägg: Vart ska du vända dig om du behöver psykiatrisk vård och omsorg?
När behöver man psykiatrisk vård och omsorg?
Om självhjälp inte räcker. Om hjälp från de närstående inte heller räcker, då kan man vända sig till läkaren för att få en bedömning av vilken typ av vård man behöver. Kunskaper i psykiatri och psykoterapi finns i allt större utsträckning idag även hos läkare utan specialistkompetens inom psykiatri. Om problemen är av allvarligare art kan det dock vara nödvändigt att söka hjälp inom den psykiatriska vården.
Vad händer när man är så svårt sjuk att man inte förstår att man behöver söka hjälp?
Ibland blir man så svårt sjuk att man inte förstår att man behöver söka hjälp.Under sådan omständigheter kan det ibland bli nödvändigt att behandla den sjuke med hjälp av tvång, enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Om någon begår brott under inflytande av psykisk sjukdom kan det bli fråga om rättspsykiatris vård (LRV). Den senare vårdformen beslutas av domstol.
PSYKIATRISK VÅRD
Psykiatrisk vård ges på psykiatriska kliniker vid våra större sjukhus, på öppenvårdsmottagningarnaoch ibland även i hemmet. Om någon behöver dygnet runtvård under längre tid kan detta ibland erbjudas på psykiatriska behandlingshem där en individuellt anpassad vård kan erbjudas.
AKUTTEAM/MOBILA TEAM.
Dessa team ska kunna erbjuda akut omhändertagande i hemmet, vara åtkomligadygnet runt och remittera patienterna till den mest lämpliga vårdformen. De ersätter alltmer de psykiatriska akutmottagningarna.
ÖPPENVÅRD.
Den psykiatriska specialistvården sker huvudsakligen i öppen vård. Bara de svårast sjuka läggs in på psykiatrisk klinik.Den öppna psykiatriska vården finns inom den lokala hälso- och sjukvårdens psykiatriska sektorer.Den psykiatriska öppenvården ger rådgivning och behandling i form av psykoterapi, stödsamtal och mediciner. För barn och ungdomar finns särskilda psykiatriska öppenvårdsmottagningar.
DAGVÅRD.
Dagvård kan innebära ett alternativ till heldygnsvård även för personer som är svårt sjuka. Inom dagvården erbjuds olika former av gruppterapier eller mer intensiv öppenvård.
INTEGRERAD ÖPPEN –OCH SLUTENVÅRD.
Vissa enheter som vänder sig till personer med psykotiska sjukdomstillstånd erbjuder även så kallade sviktplatser för dem som tillfälligt mår så dåligt att de är i behov av dygnet-runt-vård
BOSTADEN.
I samband med kriser föredrar de flesta att få stöd och vård i den egna bostaden eller i öppenvård. Detta är inte alltid möjligt, i synnerhet om omständigheterna kring den sjuke är svåra eller om den sjuke löper risk att skada sig själv eller andra.
Betyder kommunens ökade ansvar för stöd och service till människor med psykiska funktionshinder att sjukhusvård inte längre är nödvändig?
Kommunernas ökade ansvar betyder att skyddsnätet för människor med psykiska funktionshinder har förstärkts till att mer överensstämma med den funktionshindrades behov och önskningar när det gäller stöd i boende och sysselsättning. Ambitionen är att möjligheterna att klara sig ute i samhället med ett funktionshinder förbättras.
Rehabilitering.
Rehabilitering består av medicinska, psykologiska, sociala och arbetslivsinriktade
åtgärder. Den genomförs i samarbete mellan försäkringskassan, psykiatrin, kommunens socialtjänst, arbetsförmedlingen, Ami och eventuell arbetsgivare.
STÖD OCH HJÄLP FRÅN KOMMUNEN.
För psykiskt funktionshindrade finns olika typer av stöd och service från kommunens sida som ska underlätta det dagliga livet och bidra till rehabilitering.
BOENDE.
För dem som behöver hjälp och stöd i sitt boende finns olika former av boende och boendestöd:
• gruppbostad, ett bostadsalternativ för dem som har ett så omfattande tillsynsoch omvårdnadsbehov att kontinuerlig närvaro av personal är nödvändig.
• enskilt eller kollektivt boende med lägre nivå på tillsyn och omvårdnad.
• hem för vård eller boende (HVB-hem) för dem som inte klarar att bo i egen bostad.
• stöd från hemtjänsten eller särskilda boendestödjare i den egna bostaden.
ARBETE, SYSSELSÄTTNING, DAGLIG VERKSAMHET.
Kommunerna har i olika omfattning verksamheter som syftar till att ge den funktionshindrade en meningssfull sysselsättning. Verksamheterna har olika namn som i viss mån uttrycker verksamhetens ambitionsnivå:
• Arbetscentrum där man kan få sysselsättning och arbetsträning.
• Dagverksamhet för sysselsättning, samvaro och personligt stöd.
• Träffpunkter där man kan titta in och få social kontakt och gemenskap med andra med liknande problem och delta i olika aktiviteter.
PERSONLIGT STÖD.
För att klara sin dagliga livsföring kan man behöva personligt stöd utöver det som erbjuds i de olika boendeformerna:
• Personlig assistent är ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stort och varaktigt funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä sig, kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter god kännedom om den funktionshindrades grundläggande behov. Insatsen kan beviljas enligt lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) eller lagenom assistansersättning (LASS).
• Ledsagarservice är hjälp åt dem som inte har personlig assistent, för att till exempel besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter, kulturlivet eller bara för en promenad. Insatsen kan beviljas både enligt LSS och SoL.
• Kontaktperson är en person som ställer sig till förfogande som medmänniska för en person med funktionshinder som behöver hjälp för att komma ut i samhället och få kontakt med andra människor.
• Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) gäller även personer med »psykiska funktionshinder, om dessa är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service«.
• Personer som tillhör personkretsen för LSS har rätt till insatser om behov av dessa finns: Bostad med särskild service, personlig assistent, ledsagarservice och kontaktperson m m.
• Enligt Socialtjänstlagen (SoL) har kommunen skyldighet att inrättabostäder med särskild service tilldem som till följd av psykiska svårigheterbehöver ett sådant boende.
• Varje kommun ska enligt Hälsooch sjukvårdslagen erbjuda god hälso- och sjukvård åt dem som bori sådan boendeform och ska också erbjuda rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Detta ansvar omfattar inte läkarvård, som är landstingets ansvar. Det är dock kommunens ansvar att se till att de som är i behov av sådan vård verkligen får det.
Källa: sverigesinre
Svar på viktig kommentar...
hej
Behöver hjälp och råd. Har en man som har bipolär sjukdom. Han svänger ganska snabbt i humör varje dag. Han vet att han är sjuk, men vägrar behandling. Han är farlig för sig själv och andra då han gör olika utfall i sömnen. Han vet inte det själv när han vaknar. Inatt höll han på att ge sig på mig. Han har varit och knackat på hos vår granne och var nära på att gå ut i balkongen. Vad gör jag om han dör i sin sömn, eller drömmer en mardröm om att döda mig. Imorse frågade jag honom om han visste vad han gjorde, men det visste han inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Han är i en manisk period nu och jag har sagt till honom det, men han säger att han vet att han inte är det. En fråga: Om man är i en manisk period, vet man det själv då? Jag har svårt att tro det. Är orolig för hans liv och mitt! hjälp
Hej, jag ber om ursäkt för att jag inte har svarat tidigare! Har tyvärr inte sett din kommentar förrän nu...
Jag vet inte hur det är nu med din man eftersom det är ett tag sen du skrev.. Jag är ingen läkare eller beteendevetare inom bipolär sjukdom utan det jag skriver om här är baserad på mina egna erfarenheter som bipolär. Det enda rikiga rådet jag kan ge är att du måste ta kontakt med läkare eller närmaste vårdcentral för rådgivning! Det låter inte alls som din man mår bra utifrån det du beskrivit. Är du rädd för ditt eget liv och/eller hans måste du omgående uppsöka en läkare! Är man väldigt manisk har man oftast ingen sjukdomsinsikt, vilket innebär att det finns större risk att man kan vara en fara för sig själv och andra!
Han vägrar behandling, men det kanske är för att han inbillar sig själv att han mår bra?Och det gör han ju absolut inte efter det du beskrivit. När man är manisk känner man sig på topp och oövervinnerlig och självklart vill man inte förlora den känslan. Man kan bli avtrubbad av medicin till en början..men man måste ha tålamod för det blir inte bättre av behandling direkt.
Det är lika viktigt att du får råd och stöd som anhörig och du ska inte behöva känna dig rädd i ditt eget hem eller av din egen man!
Vet inte om det var till någon hjälp..Om du läser detta berätta gärna hur det gick för er.Kramar Sara
Kära bloggläsare...
Hej på er!
Jag ber om ursäkt för så dålig uppdatering den senaste tiden. Jag har fått en del kommentarer på sistone som jag inte har svarat på. Jag har varit inaktiv på bloggen på sistone. Det verkar som det är många som uppskattar att man skriver om detta. Jag har haft personliga bekymmer det senaste tiden och har därför inte prioriterat bloggen. Det har ingenting med min bipolära sjukdom att göra, så ni behöver inte vara oroliga över det!
Ska försöka svara på era kommentarer... Stor kram till er!
Fråga angående litiumbehandling
Hej,
Kul att höra att du mår bra : )
Själv har jag oxå fått diagnosen typ II nyligen och medicinerar med Litium sedan fyra veckor.
Medicinen har minskat min ilska och ångest samtidigt som jag känner mig mindre uppskruvad och stabilare.
Men samtidigt känner jag mig ganska känslomässigt
avstängd och undrar om detta är övergående?
Mvh
Christian
Det kan tyvärr ta ett par månader innan litumet fått full effekt. Därför e det noga att du tar litiumet morgon och kväll så noga som möjligt med klockslaget. Det är inte konstigt att du känner dig känslomässigt avstängd som du nämner.Jag kände mig också avtrubbad i början, innan litumet började verka ordentligt. Slarvar du med litiumet kan det också ge den effekten..
Sen är det lite skillnad också att vara medicinerad och inte. För det som händer är ju att den så höga toppen och de så djupa dalarna försvinner och kvar börja det likna en normal berg och dalgång som i början kan kännas tråkig.
Men för mig och många bioplära vad jag vet är detta en naturlig övergång...
Jag är säker på att du komemr må bättre snart! Jag lever ett fullt normalt liv med litumbehandling. Det tog några månader innan jag började känna god effekt. Ibland kan det ta upp till 1 år.
Och om du känner dig osäker eller inte känner att litum hjälper efter flera månaders behandling måste du kontakta din doktor. Jag har tillexemepel ett extra skydd med antidepressiv medcin samt serequel ihop med litium.
I mitt fall så slarvade jag och glömde bort att ta mitt litum vid de exakta tidpunkterna så ett extra skydd var viktigt för mig.
Alla bipolära är inte menade att äta litim, det är vanligt att man får extra skydd med annan medicin också men litium överhuvudtaget är den mest vanliga behandlingen vid bipolär sjukdom.
Hoppas det svaret hjälpte dig något :)
Kram Sara
Hur jag fick min bipolära diagnos.
Det började med att min mamma gick bort. Jag var i en ganska känslig ålder (15år) Jag förträngde mycket av mina känslor kring det så mitt sorgarbete kom inte förrän nästan 1 år senare. Det var mycket saker som hände runt omkring hennes död. Stressrelaterade händelser som påskyndade eller påverkade min insjuknad.
Man föds inte bipolär. Man föds inte med någon psykisk sjukdom. Däremot så kan man ha genetiska förutsättningar att få en psykisk sjukdom om det finns i släkten. Men det är flera komponenter som ska samverka för detta ska ske. Miljöpåverkan, uppväxt, arv men även personlighet spelar in.
Jag hade redan manodepressiva drag i min personlighet långt innan jag fick min diagnos. Med det menar jag att jag har alltid varit en tjej som pendlat väldigt mycket i humörsvägningarna, men då på en rimlig nivå. Det är vanligast att "sjukdomen" bryter ut runt 15-30 år. Min mamma var också bipolär men det är inte bara arv som avgör utan att även uppfostran.Barn tar efter sina föräldrar. Jag och mamma var väldigt lika. Jag var precis som hon fast yngre och lite mindre erfaren ;)
Hur jag fick min diagnos.
Jag blev deprimerad ett tag efter att min mamma dog. En dag fick jag i stort sett bara för mig att jag inte skulle gå upp ur sängen. Jag tror alla känslor kom på en gång så jag helt plötsligt blev oförmögen att känna, jag var melankolisk. Det blev helt enkelt för mycket. Jag låg i sängen i 1 vecka har jag för mig. Åt inte, drack inte, pratade inte. Bara låg och stirrade i taket. Jag bodde i fosterfamilj då och även det var en svår omställning för mig. Tillslut var kroppen så utorkad att de var tvugna att lägga in mig. Så jag blev inlagd på barnsjukhuset för att få dropp. Inte pskyket. Fick inga mediciner eller något utan stöd och människor att prata med för att gå igenom sorgarbetet med mammas död. Efter 1 vecka tror jag att jag blev utskriven. Jag mådde bättre.
Men allt eftersom, bara någon månad efter detta insjuknade jag igen. Det var inte bara en vanlig depression utan jag sjönk så otroligt snabbt och jag blev djupt deprimerad, nästan apatisk. Mina släktingar och fosterfamilj tog hand om mig och kontaktade sjukvården. Denna gång skickades de vidare till att prata med barnpsyk eftersom jag inte kunde bli inskriven pga uttorkning på sjukhuset, problemet var ju egnetligen inte att jag var uttorkad utan det var psykiska besvär.
De hade kontakt med min familj i en eller två dagar innan de beslutade att jag behövde bli inlagd.
Så här började den riktiga utredningen.
De provade vanlig antidepressiva på mig först men de märkte att jag blev för uppåt istället.
De började spekulera kring om jag var manodepressiv,Så sjukvårdspersonal hörde sig för bland mina släktingar.
Och det visar sig snart att min mamma var bipolär utan att någon av oss i familjen visste om det. Hon hade hållt det hemligt i alla dessa år men det fanns misstanke om att hon var manodepressiv i hennes journaler. Jag tror inte att jag fick medicinering mot bipolär sjukdom denna gång utan jag har för mig att jag blev utskriven efter 2 veckor men att jag blev sjuk igen kort därefter och då började jag medicineras med litium.De ville vara säkra på sin sak och de ville vara säkra på att de inte var sorgarbete efter mammas död som gjorde mig så deprimerad.
Jag var runt 16-17år i alla fall när jag fick diagnosen bipolär typ 2 och började med litium men det tog en längre tid innan jag vart stabil. Det kan ta flera månade upp till 1 år innan litium får sin fulla effekt. Jag ag åkte ut och in från psyket både barnpsyket och vuxenpsykiatrin men levde emellanåt normalt. Det var långa perioder oftast på hösten och vintern som jag automatiskt blev sjuk. Men så snart jag började ta mitt litium ordentligt utan att slarva så började skoven slutligen att minskas.
Nu består mina upp och nergångar oftast av normala humörsvängar, precis som vem som helst. Mindre skov förekommer ibland men dom går att hantera utan att jag måste läggas in på psyket.
Jag lever helt enkelt ett fullt normalt liv och min diagnos hindrar inte mig att leva ett lyckligt liv =)
Alla frågor och funderingar är välkomna. Eller om ni vill dela med er något får ni gärna göra det =)
Kram på er
Hur ställer man en bipolär diagnos?
De här svaren är baserade på mina erfarenheter av bipolär sjukdom. Hoppas de kan vara till någon nytta för dig eller någon annan läsare =)
Hur går man tillväga om man starkt misstänker att man har bipolär sjukdom?
Är det i ett akut skede ska man såklart kontakta vård så fort som möjligt!
Om man starkt misstänker att man är bipolär så är det absolut en början att kontakta närmaste vårdcentral så de kan ge dig en remiss till psykiatrin. Har du haft kontakt med sjukvården tidigare? Annars se till att få träffa en läkare på vårdcentralen, säg som det är, att du misstänker att du är bipolär och berätta om dina besvär och hur det påverkar dig i din vardag. Därefter får han efter erat samtal ge en remiss till den enhet du tillhör på psykiatrin för vidare bedömning.Se till att de tar dig på allvar på vårdcentralen för de kan vara väldig långsamma. Finns det någon som har något mer råd hur man ska gå tillväga?
HUR går en utredning till?
Det är så olika beroende på hur sjukdomen upptäcks. Vissa har solklara regelbundna maniska eller depressiva episoder som kommer ofta och är ihållande vilket innebär att de är lättare att upptäcka och fastställa diagnos. Oftast bryter sjukdomen ut i form av någon svår stressrelaterad händelse tex någon nära dör, skilsmässa, utrbändhet, trubbel på jobbet etc etc.Men det är viktigt att skilja på sorgbearbetning och sjukdomstillstånd.
Annars brukar sjukdomsbilden med sina svängningar i stämningsläget vara så karaktäristisk att läkaren eller anhöriga sällan behöver tvivla på diagnosen.
Är man inlagt på sjukhus flera dar??
Man kan läggas in på observation om läkaren misstänker bipolär sjukdom eller annan psykisk sjukdom finns. Oftast har man en svår depression,är manisk eller har blandepisoder att man måste vara inlagd. Det är lättare att diagnostisera någon som i stunden är väldigt djupt deprimerad eller väldigt manisk.
Eller så har man varit inlagd under olika tillfällen, prövat olika medicineringar tex lyckopiller men inget fungerat. Då börjar man fundera vidare. Sen är ju läkare oftast väldigt duktiga att se tecken. Men ibland kan det vara jätte svårt vet jag att sätta en diagnos för sytomen är inte alltid lika tydliga, även fast man kanske är bipolär.
En utredning kan tyvärr ta tid, speciellt om man inte har skov ofta eller beroende på hur ihållande de är.
Viktigt att veta är hur skoven påverkar ditt dagliga liv. Hindrar skoven dig att leva ett normalt liv?
Många kan ju älska upprymdheten så mycket att man förblindas av dess uppslukande energiska kraft. Man skadar inte bara sig själv utan andra i dess närhet för man är helt uppe i det blå med alla roliga tankar och idéer man har och vill uträtta. Då måste man medicineras.
Man brukar även ta reda på om sjukdomen finns bland nära släktingar. Vet du det?
Då kan det vara lättare att fastställa diagnosen eftersom den är ärftlig.
Ni andra får jätte gärna ge exempel på dessa frågeställningar. Tillsammans blir vi nog lite klokare ;)
Bästa läsare!
Förlåt för att jag har varit så dålig på att uppdatera. Jag finns fortfarande kvar och har tänkt att fortsätta blogga men det har blivit att prioritera annat nu när hälsan inte varit på topp.
Det är så kul när ni skriver till mig. Ni är så goa allihopa som bryr er och som tycker det e intressant att följa mig.
Jag blir faktiskt peppad att skriva mer, så tack för att ni finns och det är jätte kul att ni gillar min blogg, ja när den väl uppdateras haha.
Till C. Tänkte skriva ett inlägg här någon dag som jag hoppas kan ge lite mer svar utöver det jag kommer publicera nu snart. Har så mycket i tankarna nu så jag vet inte när jag kommer kunna skicka ett mail. Men jag hoppas detta kan hjälpa dig lite.Kram
Dålig uppdatering
Förlåt för att jag har varit dålig på att uppdatera. Det har varit mycket på sistone så den här bloggen har hamnat efter ganska mycket...
Jag har haft det väldigt jobbigt på sistone med min huvudvärk. Smärtan har varit så stark att jag fått åka ambulans 3 gånger och varit mycket på vårdcentralen och hos sjukgýmnast. Jag mår ganska bra till och från...men perioder är smärtan så pass hög att jag ej kan kliva upp ur sängen. Då kan jag inte jobba eller socialisera mig... så vi får se hur det går nu under sommaren när jag ska jobba heltid.
Fick en kommentar av Joakim... som också haft problem med huvuvvärk...
Hur ställde tandläkaren den diagnosen? Jag har haft ont i nacken och huvudet på sistone...ínnan va det bara huvudet...konstigt..
Jag är inte döende iaf har de konstaterat och det e ju tur. Även fast det känns så ibland!
Nae, nu väntar jag på att en tjejkompis ska komma hit så blir det lite tjejsnack ikväll =)
-Missbrukare
Mitt fall är skor. Och den lasten kan bli väldigt dyr.
Idag har vart en bra dag. Vissligen har jag haft ont i skallen men det som har räddat dagen är min energi.
Har jag ont och är trött blir det lättare att man blir nedstämd men idag har jag verkligen sprudlat av energi och det gör dagen mycket enklare. Både för mig och min sambo. Stackarn som har fått utstå med en hel del dessa månader!!
Imorgon ska jag gå till en sjukgymnast har jag tänkt. Vi får se vad de säger.
Annars vet jag inte...
Jag borde bli bannlyst från stan i alla fall. Eller kanske att lämna kontokorten hemma!
Hur många skor tror ni jag köpt det här året?!?!
Det är ganska många om jag säger så.......
Skomissbrukare?Skomani?
Det går åt rätt håll
Hellre det än att behöva trycka i sig massa knarktabletter som läkaren ordinerat!!
Som dessutom inte hjälper!!
Idag har jag gjort mig iordning o ska ner på stan på en fika.
Hehe, det e vad jag klarar av nowadays, en fika på stan med tjejerna och shopping.
Det är galet, helt galet.
För två dagar sedan var jag också nere på stan men då vart jag svimfärdig och fick åka hem igen.
Jag tror alltid att jag är friskare än vad jag är.
Men seriöst, man kan inte ligga hemma och vila hela dagarna..
Jag måste socialisera mig och leva igen!!
Och idag har jag laddat med pasta carbonara till lunch så jag tror jag orkar en fika :)
Sorry för att jag e så dålig på att uppdatera. Ska försöka bli bättre...
Huvudvärken håller fortfarande i, men såklart i en mkt mildare version.. jag står ut med andra ord!
Men jag längtar verkligen tills jag blir helt frisk...fri från värken. Vet ej om det någonsin är möjligt.
Vad vet ni om besvärlig spänningshuvudvärk 24/7?
Jag lever, men det är knappt
Det går ej att beskriva med ord hur den senaste veckan har varit. Men den har varit smärtsam.
sjukhus,ambulans, dropp, nålar, smärtstillande, syrgas, säng, illamående,smärta, smärta, smärta.
Jag vet inte hur många klädstorlekar jag har gått ner eller när jag kommer bli bättre. OM jag någonsin kommer bli bättre.(JO, det ska jag visst!)
Jag har upplevt psykiskt helvete men nu vet jag även hur det är att genomgå ett fysiskt helvete och det är inte mycket bättre det.
Jag vet i sanningens namn inte vad som är värst om jag ska vara ärlig. Vet ni?!
10 minuter framför datorn och min rygg är knäckt.
Jag tror jag måste vila ännu mer mina vänner..
1 sak som är bra. Idag var jag utomhus första gången på 1 vecka. Blev påtvingad att släpas med till massage vilket va en positiv överraskning för min huvudvärk några timmar senare. Så jag mår bättre.. men rehabilitering är något nytt för mig.
När fysisk hälsa och psykisk hälsa inte går ihop
Jaa...vad kan man säga?!
Ni vet som har läst min blogg att jag har haft väldigt mycket ont i huvudet.
Igår fick jag åka med en ambulans upp för trycket ökade i huvudet. Jag kunde inte gå upp ur sängen och jag såg ingenting. De var rädda att jag fått en stroke eller svullnad i hjärnan.
De tog in mig på båren, in i ambulansen och på med blåljusen.
Jag fick dropp och syrgas. Jag kunde höra allt dom sa, jag hade svårt att prata pga trycket i huvudet men jag var klar i huvudet så att säga. Jag fick göra en akut datortomgografi.
Nu är jag hemma igen. De hittade ingenting vare sig blodprov eller DT:n.
Läkaren förklarade för mig att visar testerna ingenting när man har sån där smärta som jag har är det stor sannolikhet att det rör sig om en neurologisk sjukdom. Det har med nerver och muskler att göra och detta tillstånd är svårt att behandla. Men jag är naturligtvis bli remitterad till en neurolog, men väntetiden kan vara lång. Därför att det inte är någon livshotande sjukdom = jag kommer inte dö även om smärtan kan vara outhärdlig.
Både skönt att jobbigt att höra att jag inte ska dö av detta. Men samtidigt vet jag ju hur ont jag har haft det och hur ont det gjorde när jag fick åka ambulans.
En fysisk smäta i huvudet som övergår till psykisk smärta också då min livskvalité försämras. Jag har svårt att jobba och sköta dagliga sysslor när mitt mående inte är på topp fysiskt. Jag kan inte planera normalt för jag vet aldrig hur jag ska må. Och ovissheten drabbar psyket värst. När ska jag någonsin bli frisk igen?! Vad är det för fel på mig?!
Vi har i stort sett uteslutit tumörer och blödningar men det återstår fortfarande en problematik för mig som kommer kosta. Både i välmånde längre sikt och pengar, ekonomisk oro gör ingen gott.
Jag är inte lika rädd längre för jag vet att jag inte är döende. Som det ser ut.
Men självklart är jag orolig. Jag vet inte vad som väntar mig och det skrämmer mig......
Jag har känt mig off...
Smygläsare och inte smygläsare :)
Jag hoppas att allt är bra med er. Så bra det bara kan vara.
Själv har jag varit ganska off de senaste dagarna med att blogga. Jag har inte känt någon som helst med motivation att skriva och berätta hur jag har det.
Jag vet inte riktigt.. jag tycker det känns så svårt att få mitt budskap tydligare i och med att jag bloggar anonymt.
Det har inte med att göra att jag är anonym för det kan man vara. Men jag känner mig väldigt begränsad i det jag skriver.
Vill inte skriva vad som helst för jag vill inte att alla ska veta min identitet. Jag vill inte skriva för mycket om vad jag gör om dagarna så det dras paralleler till min privata blogg. Kanske känns konstigt för er. Men det är ett litet dilemma jag har. Vill man jobba inom psykiatrin som jag är det inte alltid attraktivt att själv ha en diagnos. Tyvärr. Jag vet med all säkerhet att hade en utav mina arbetsplatser vetat om min diagnos hade det inte anställt mig på timmar. De har utryckligen nämnt liknade fall. Diskriminering oh ja. Vill jag jobba med sådana människor? Nej! Men jag har inte råd att välja i detta läge. Jag behöver pengarna. Detta är något jag personligen vill förändra. Dvs ska förändra! Men det är svårt att bara ta ett kliv rätt ut utan att veta om någon kommer ta emot en.Hur att göra?!
Samtidigt är det skönt att inte alla vet. Herregud vad mycket tokbollar det finns där ute. Och då menar jag människor som verkligen inte förstår att en människa med tex schizofreni kan vara som vilken normal människa som helst!
OKUNSKAP!
Det har varit så varmt här så vi har legat utomhus och pressat i bara bikini! De ni ;)
Det handlar inte om att älta. Det handlar om att utbilda!!!!!
Nina Hemingsson tycker jag gör det så bra!
Always look on the bright side of life
Heej allihopa!
Det är jätte fint väder här, runt tjugo grader varmt!
Har vi hoppat över våren och gått till sommar direkt?
Idag är jag ledig. Har passat på att städa och plocka lite här hemma. Men det enda jag egentligen vill är att vara ute i det fina vädret! Så jag ska passa på att åka ner på stan och ta en fika men en kompis som är hemma från Norge lite senare.
Imorgon ska jag jobba på stödboendet igen. Ska bli kul. Jag tror att vi ska iväg och träna och simma på badhuset.
Det är alltid bra med motion och ibland behöver man motiveras för att orka. När man väl kommit för sig så mår man mycket bättre. Det brukar vara så :)
Jag älskar dig A. Tack för att du finns!
Jaaa... jag kanske ska ta tag i moppen och damsugaren innan jag åker ner.
Sätta på lite bra musik och dansa med?
Tänk positiva tankar och ha en så bra dag ni bara kan!
Helene, jag kan fortfarande inte kommentera i din blogg(?)
