Hur jag fick min bipolära diagnos.


Det började med att min mamma gick bort. Jag var i en ganska känslig ålder (15år) Jag förträngde mycket av mina känslor kring det så mitt sorgarbete kom inte förrän nästan 1 år senare. Det var mycket saker som hände runt omkring hennes död. Stressrelaterade händelser som påskyndade eller påverkade min insjuknad.

Man föds inte bipolär. Man föds inte med någon psykisk sjukdom. Däremot så kan man ha genetiska förutsättningar att få en psykisk sjukdom om det finns i släkten. Men det är flera komponenter som ska samverka för detta ska ske. Miljöpåverkan, uppväxt, arv men även personlighet spelar in.

Jag hade redan manodepressiva drag i min personlighet långt innan jag fick min diagnos. Med det menar jag att jag har alltid varit en tjej som pendlat väldigt mycket i humörsvägningarna, men då på en rimlig nivå. Det är vanligast att "sjukdomen" bryter ut runt 15-30 år. Min mamma var också bipolär men det är inte bara arv som avgör utan att även uppfostran.Barn tar efter sina föräldrar. Jag och mamma var väldigt lika. Jag var precis som hon fast yngre och lite mindre erfaren ;)

Hur jag fick min diagnos.
Jag blev deprimerad ett tag efter att min mamma dog. En dag fick jag i stort sett bara för mig att jag inte skulle gå upp ur sängen. Jag tror alla känslor kom på en gång så jag helt plötsligt blev oförmögen att känna, jag var melankolisk. Det blev helt enkelt för mycket. Jag låg i sängen i 1 vecka har jag för mig. Åt inte, drack inte, pratade inte. Bara låg och stirrade i taket. Jag bodde i fosterfamilj då och även det var en svår omställning för mig. Tillslut var kroppen så utorkad att de var tvugna att lägga in mig. Så jag blev inlagd på barnsjukhuset för att få dropp. Inte pskyket. Fick inga mediciner eller något utan stöd och människor att prata med för att gå igenom sorgarbetet med mammas död. Efter 1 vecka tror jag att jag blev utskriven. Jag mådde bättre.

Men allt eftersom, bara någon månad efter detta insjuknade jag igen. Det var inte bara en vanlig depression utan jag sjönk så otroligt snabbt och jag blev djupt deprimerad, nästan apatisk. Mina släktingar och fosterfamilj tog hand om mig och kontaktade sjukvården. Denna gång skickades de vidare till att prata med barnpsyk eftersom jag inte kunde bli inskriven pga uttorkning på sjukhuset, problemet var ju egnetligen inte att jag var uttorkad utan det var psykiska besvär.
De hade kontakt med min familj i en eller två dagar innan de beslutade att jag behövde bli inlagd.
Så här började den riktiga utredningen.
De provade vanlig antidepressiva på mig först men de märkte att jag blev för uppåt istället.
De började spekulera kring om jag var manodepressiv,Så sjukvårdspersonal hörde sig för bland mina släktingar.
Och det visar sig snart att min mamma var bipolär utan att någon av oss i familjen visste om det. Hon hade hållt det hemligt i alla dessa år men det fanns misstanke om att hon var manodepressiv i hennes journaler. Jag tror inte att jag fick medicinering mot bipolär sjukdom denna gång utan jag har för mig att jag blev utskriven efter 2 veckor men att jag blev sjuk igen kort därefter och då började jag medicineras med litium.De ville vara säkra på sin sak och de ville vara säkra på att de inte var sorgarbete efter mammas död som gjorde mig så deprimerad.

 Jag var runt 16-17år i alla fall när jag fick diagnosen bipolär typ 2 och började med litium men det tog en längre tid innan jag vart stabil. Det kan ta flera månade upp till 1 år innan litium får sin fulla effekt. Jag ag åkte ut och in från psyket både barnpsyket och vuxenpsykiatrin men levde emellanåt normalt. Det var långa perioder oftast på hösten och vintern som jag automatiskt blev sjuk. Men så snart jag började ta mitt litium ordentligt utan att slarva så började skoven slutligen att minskas.

Nu består mina upp och nergångar oftast av normala humörsvängar, precis som vem som helst. Mindre skov förekommer ibland men dom går att hantera utan att jag måste läggas in på psyket.
Jag lever helt enkelt ett fullt normalt liv och min diagnos hindrar inte mig att leva ett lyckligt liv =)

Alla frågor och funderingar är välkomna. Eller om ni vill dela med er något får ni gärna göra det =)
Kram på er


Kommentarer
Postat av: syster

Tack för att jag fick ta del av din historia. Själv fick jag min diagnos för ett halvår sedan. Biolär (hypomani och depressioner). Mest depressioner.

2009-06-29 @ 19:36:57
URL: http://alskadsaknad.blogspot.com/
Postat av: Christian

Hej,



Kul att höra att du mår bra : )



Själv har jag oxå fått diagnosen typ II nyligen och medicinerar med Litium sedan fyra veckor.



Medicinen har minskat min ilska och ångest samtidigt som jag känner mig mindre uppskruvad och stabilare.

Men samtidigt känner jag mig ganska känslomässigt

avstängd och undrar om detta är övergående?



Mvh



Christian

2009-07-13 @ 00:08:41
Postat av: Therese

Hej! Vad härligt att höra att du kan hantera det nu!



Jag har depression och borderline personlighetsstörning som ju också präglas av extrema svängningar i stämningsläget (bland många andra problem), fast på ett annat sätt. För mig är någonting antingen jättebra eller jättedåligt, det finns inga gråzoner och synen på det kan ändras väldigt fort, utan någon som helst anledning. Men jag vet inte om den svart-vita synen på olika saker och livet i stort kanske liknar varandra lite? Jag känner många som är bipolära och försöker förstå men det är inte helt lätt, precis som jag vet att ingen som inte har borderline kan förstå hur det är att ha det. Jag tycker att du skriver om det på ett sätt som gör att man lättare kan förstå, så jag vill tacka dig för det :)!

2009-08-11 @ 16:07:24
URL: http://hoursofdeepthoughts.blogg.se/
Postat av: Kokuzo

Det låter som om du har kontroll över ditt liv nu. Har du prövat några andra stabiliserande mediciner?

Jag har cyklotymi med spektra av Bipolär II, om man nu skall sätta någon passande etikett på det hela ;-)

Typisk årstidsbunden som jag är så vet jag när skoven brukar sätta in. Att ha humörsvängningar som "alla andra" är ju en blygsam önskan som man gärna välkomnar :-)



ha det finfint

2009-08-26 @ 12:26:48
URL: http://kokuzo.wordpress.com/
Postat av: Sara

Kika gärna in på min nystartade blogg och lämna ett litet avtryck :)

2009-10-17 @ 11:41:38
URL: http://allalivetssidor.blogspot.com
Postat av: Michaela

jag lever själv med bipolär sjukdom, är 17 år och har nog en lång bit kvar, försöker hitta rätt mediciner just nu, jag ser framemot att få ett jämnare humör och förhoppningsvis slippa mina allvarliga depressioner, därför är det rent ut sagt jävligt underbart att läsa din historia och sedan hur du avslutar med att du lever ett fullt normalt liv och är lycklig trots diagnos. Läs gärna om sjukdomen ur mitt perspektiv på min blogg, hälsningar Michaela

2009-12-11 @ 19:02:44
URL: http://bupare.blogg.se/
Postat av: Linda

Jag sökte lite om diagnoser på internet och kom fram till din blogg.

Jag har en fråga, innan när du inte fick medicin och dina humörsvägningar tog fart, brukade du då få ångest sen när du blev glad och kände dig urlöjlig som var så nere ?

För mig käns det som svagt att söka hjälp och jag har nekat att gå till skoluratorn tre gånger fast de beställde tid till mig. Jag vill inte känna mig konstig eller annorlunda. Men vill endå få hjälp.

Mitt humör går från att jag är riktigt nere, så att jag helstvill dö, sen extremt glad, sen ångest, sen nere igen.

Svara gärna i bloggen så tittar jag in då o då.

2010-01-27 @ 22:10:18
Postat av: vinterblomma

Tack för att du delar med dig! Det är alltid så intressant att höra någon annans historia. :)



Själv fick jag min diagnos fastställd för 5 år sedan (är 25 nu) men det tog tid innan jag kunde acceptera den. Tror det är ganska vanligt.



Nu äter jag lamictal och det har gett mig mycket bättre förutsättningar till att skapa det liv jag alltid har velat ha. Det är jag otroligt tacksam för! :)



Ta hand om dig!

2010-09-28 @ 12:16:44
URL: http://vinterblomma.wordpress.com
Postat av: Vanlig

Hur långa / korta kan svängningarna vara?

Hur snabbt kan växlingarna ske?

Och hur kan man veta var gränsen går mellan vanlig deppighet och depression?

Jag har det i släkten och livet är oftast svart för mig, men har samtidigt en stark positiv och livsglad sida - men dessa sidor existerar hela tiden parallellt och inte i skov.

Kanske har jag lärt mig att leva med "svartheten" eller kanske har jag bara vanliga humörsvängningar och är inte drabbad av min förälders sjukdom?

2010-09-29 @ 23:27:56
Postat av: Carro

Hittade hit genom goggle, är själv bipolär men har väl just börjat lägga korten på bordet ... Jätte bra blogg!!



2011-01-17 @ 21:35:09
URL: http://birribam.blogg.se/
Postat av: Micke Skribent

här finner ni svaren som läkemedelsbolag och läkarelit inte vill att ni ska veta...det handlar om pengar..



http://gluten-celiaki.blogspot.com/2011/03/neurologiska-problem-vid-celiaki.html

2011-04-03 @ 19:01:10
URL: http://gluten-celiaki.blogspot.com
Postat av: sanna

Hej



Jag fick "diagnosen" när jag var 15 år och precis hade försökt begå självmord, (dock misslyckades jag). I alla fall har jag liksom trängt undan min "sjukdom", låtsas att allt är frid och fröjd (lurade de inne på psyket), men jag fick aldrig några mediciner. Jag har levt i 3 år nu, med humör svängningar utan dess like, oftast mår jag skit och vill bara ta livet av mig (har tvångstankar), men jag tänker på min familj och om jag tar livet av mig kommer jag aldrig få känna något igen. Det var mitt x som fick mig att tänka igenom, för han insåg att jag inte var frisk och behövde hjälp. Han testade mig och försökte se hur jag tog kritik, å jag failade ganska rejält om man säger så. Dvs jag har ingen självrespekt för 5 öre, tar åt mig allt negativt men inget positivt. Han ställde mig en fråga som fick mig verkligen att började tänka: Vad har du att erbjuda mig? Då insåg jag att jag inte vet. Hur kan jag begära att någon är tsm med mig om jag inte kan svara på en sådan enkel fråga?

Men i grund och botten så vet jag inte vet vad min sjukdom kommer ifrån. Jag har alltid tenderat i humör. Kan man ha lite autism och vara manodeppressiv? För jag är extremt tillbakadragen, blyg, tycker ganska mycket om att inte vara allt för många, blir extremt upprörd om något inte går som jag vill, när jag blir irriterad kan det typ svartna framför ögonen, aggressiv (verbalt).



Mina dagar består mestadels av ångest, panik, viljan att lägga mig ner att dö, sedan har jag några få sek eller minuter om dagen då jag kan få extrem självkänsla, vara glad, ungefär som jag tagit något, typ speedad till hundra. Jag kan inte minnas en enda dag jag mått "bra".



Snälla ni som vet, hjälp mig!

2011-04-10 @ 09:18:03
Postat av: Thinner

Hej, hittade nyss hit, är själv bipolär. Ska fortsätta läsa här, det är intressant!

2011-08-15 @ 10:26:26
URL: http://metrobloggen.se/thinner1
Postat av: Ellen

Hej, jag går tredje året på gymnasiet och läser psykologi A. Jag ska skriva en uppsats om biopolär sjukdom och skulle verkligen uppskatta att få en personlig åsikt om vad sjukdomen innebär. Kanske ställa några frågor.

2011-10-18 @ 15:32:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0