Manodepressiv med handen på hjärtat

Orsaker

Man vet inte den exakta orsaken till att människor drabbas av bipolär sjukdom trots att forskare hela tiden upptäcker nya fakta om sjukdomen

De flesta experterna är eniga om att:

• det inte finns bara en orsak
• och att det är kombinationen av flera faktorer som är viktig.

Dessa faktorer omfattar, ärftliga faktorer och påfrestande händelser i livet, kemisk obalans i hjärnan

Stressande livshändelser kan vanligtvis utlösa sjukdomen t.ex. traumatiska upplevelser.  Oftast i sjukdomens tidigaste skede som orsakar ny sjukdomsepisod. Yttre påfrestningar drabbar vanligast depression men också mani. Vart efter så får den yttre påverkan allt mindre betydelse och sjukdomsepisoderna återkommer utan någon synbar orsak.

Personlighet, stress och omgivningen kan påverka sjukdomen på lång sikt.

Arv och miljö är viktiga orsaker till varför man drabbas av bipolär sjukdom.

Arv har här mer betydelse än vid de flesta psykiska sjukdomar. Enligt en undersökning av enäggstvillingar som växer upp i olika miljöer visar det att ärftlighet har ett avgörande betydelse om man själv kommer drabbas eller inte.

När det gäller kemisk obalans i hjärnan är det små förändringar i geners uttryck som gör att vissa nervceller i hjärnan inte kan fungera som det ska och istället blir det obalans. Hjärnan innehåller många hjärnceller, eller neuroner som innehåller viktiga kemiska ämnen som kallas signalsubstans, dopamin och serotonin. Man kan förklara det som så att dopamin och serotonin bär budskap från en hjärncell till en annan och för att hjärnan ska fungera på rätt sätt måste dessa budskap transporteras på rätt sätt. Annars påverkas tillverkningen och omsättningen i hjärncellen vilket gör att kommunikationen mellan hjärncellerna störs vilket kan leda till att tankar, stämningsläge, minne och inlärningsförmåga påverkas. Vid ökad känslighet vid dessa system löper man större risk att insjukna i bipolär sjukdom vid yttre stress samt om individen är sårbar. Man att bipolär sjukdom delvis orsakas av obalans i hjärnan och att antingen finns det för mycket eller för lite av några av dessa kemiska ämnen i hjärnan.

Här har jag tagit fram lite siffror angående människor med en bipolär affektiv sjukdom som det också kallas.
Men tänk på att siffrorna inte är exakta så det kan röra sig om många mörkerantal.

Visste du att......
Det rör sig om minst 100 000 personer som har bipolär sjukdom i Sverige.

Ungefär 3-5 % av Sveriges befolkning anses i vuxen ålder uppfylla kriterier för bipolär sjukdom och den drabbar lika mycket män som kvinnor men män har vanligast maniska perioder medan kvinnor vanligast drabbas av depression.

Det vanligaste är att sjukdomen bryter ut mellan tonåren och i 30 års ålder och den är oftast obotlig.

Nästan hälften av alla med bipolär sjukdom har regelbundna episoder och 90 % har flera sjukdomsskov under en längre period.

Man uppskattar att man under ens livstid har i snitt 9 stycken skov och de flesta med bipolär sjukdom utvecklar oftast sin sjukdom gradvis som till en början är lättare men som sedan försvåras efter varje sjukdomsepisod.

Risken att någon gång i livet insjukna i bipolär sjukdom med kraftfulla manier är 1-2 %.

Skulle man räkna lindrigare sjukdom med lindrigare symtom av sjukdomen är siffran 5 % eller mer
( det finns faktiskt människor som har lite tendenser av manodepressivitet i deras personlighet men de behöver inte insjukna för det och är heller inte diagnostiserade.
Jag tror att jag uppfyllde dessa kriterier ända sedan jag var liten fast så klart en väldigt väldigt mild form av manodepressiva symtom, jag hade den här upprymdheten, glädjerusen,allt skulle gå i 180 o helt plötsligt kunde allt vända, o stämningsläget sjönk.
På grund av vissa omständigheter tex. att min mamma gick bort när jag var 15, gjorde mig skörare för stress och sårbarhet och då bröt sjukdomen ut som alltid hade funnits i mitt blod, mina gener( även mamma hade diagnosen och mormor samt ev moster har tendenserna i deras personlighet men man behöver som sagt inte medicineras för symtomen är så milda och man klarar av att leva ett fullt normalt liv. Man är alltså frisk bara att humörsvägningarna tenderar att förhöjas och sänkas lite normalare än genomsnittet)Men hade hon inte dött.. då hade jag inte insjuknat.. iaf inte just då kanske senare i livet eftersom det fortfarande fanns anlag och tendenserna i min personlighet gjorde det lättare för sjukdomen att bryta ut men man kan fortfarande ha sjukdomen i nära släkt utan att få den själv. Jag tror mycket beror på hur hög stress och sårbarhet man har. Ju känsligare du är desto lättare kan du påverkas och därefter insjukna...men så tror jag det är med många psykiska sjukdomar )

2/3 delar av dem som drabbas har bipolär sjukdom i släkten.

Om en förälder har sjukdomen så är det ungefär 5 % risk att den går i arv men risken ökar om släktingar har anlag och ökar uppåt 30 % om båda föräldrarna har sjukdomen.

Bipolär sjukdom är lika vanlig runt om i världen och kan förekomma hos människor i alla socialgrupper.

http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=18525&PreView=

http://www.psykiatriinfo.se/

Som sagt bipolär sjukdom kommer från namnet Bi pol som betyder två poler.
Bipolär sjukdom innebär alltså att man drabbas av två återkommande perioder av mani och depression.

Den är också en av de tidigaste beskrivna sjukdomarna och beskrevs redan 400år före Kristus av filosofen Hippokrates.

Ordet mani betyder egentligen raseri eller besatthet.
Drabbas man av en svår mani är stämningsläget så pass förhöjt att man kan bli så upprymd att man är en fara för sig själv och omgivningen kan uppleva en som besvärande. Man kan förlora omdömet helt och kan få minskat behov av sömn, ökad aktivitet, förhöjd självkänsla som kan leda till försämrad relation för ekonomi och relationer i ren allmänhet.

Det är inte helt ovanligt att manin börjar med sömnlöshet vilket är typiskt under en manisk period.

De depressiva tillstånden kännetecknas tvärtom istället för nedstämdhet.

Depressionerna kan bli så djupa att det finns risk att man drabbas av melankoli vilket är den djupaste formen av depression. Självmordstankar är vanligt förekommande men självmord kan förekomma speciellt vid tillstånd som melankoli.

Vid svåra upprymda tillstånd och vid svår depression behöver man ofta vård på sjukhus men emellan dessa sjukdomsperioder är man vanligtvis helt frisk och man kan leva ett normalt liv med medicinering.
Men det är väldigt individuellt hur sjukdomen artar sig. En del kan vara helt utan symtom mellan sjukdomsepisoderna medan andra ständigt har varierande humörsvängningar av depressiva, maniska eller hypomana symtom som är en lindrigare form av mani. Det förekommer också blandepisoder där det variera med både maniska och depressiva episoder samtidigt. Överhuvudtaget när det gäller bipolär sjukdom kan skoven kan variera väldigt mycket alltifrån flera dagar, veckor uppåt flera år.


Visste du också  att.......

Mel Gibson är Manodepressiv.

Här berättar han i en intervju från Aftonbladet....

Mel Gibson " Jag är manodepressiv"

Berättar om sjukdomen i dokumentär.
Å ena sidan kung över hela världen.

Å andra sidan nere i de mörkaste djup.

I en dokumentär berättar Mel Gibson om kampen mot de tvära kasten i hans humör.

- Jag upptäckte nyligen att jag är manodepressiv, säger skådespelaren i dokumentärfilmen.

Humörsvängningar.

Skarpa kast mellan de högsta höjder och djupaste avgrunder.

I en dokumentärfilm berättar Mel Gibson om sin manodepressivitet.

- Jag hade riktigt höga toppar, men också några riktigt djupa svackor. Jag upptäckte nyligen att jag är manodepressiv, berättar Gibson själv i filmen.

Intervjun gjordes 2002 som en del av en dokumentär om Gibsons avgångsklass från Australias National Institute of Dramatic Arts. Mel Gibson tog examen 1977 och filmen är gjord av hans klasskamrat Sally McKenzie.
Dokumentären får premiär på australiensisk tv nästa vecka.

Gibsons talesperson har inte kommenterat uppgifterna.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article2484280.ab
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article2484280.ab
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article2484280.ab

Jag har haft diagnosen bipolär sjukdom sedan jag var 16 år gammal. Mina tankar och funderingar kring ämnet är därför ganska bred. Idag finns det inte lika mycket frågeställningar kring sjukdomen som det fanns för 6 år sedan när jag fick diagnosen fastställd. Men det kan fortfarande dyka upp frågetecken och det finns inte alltid svar på alla frågor. Även om jag nu finner svar kommer jag nöja mig med dem?

Jag tror faktiskt att jag alltid haft de maniska och depressiva tendenserna i min personlighet men att svängarna inte var lika växlande. Att sjukdomen fanns i släkten påverkade nog starkt, samt att jag växt upp med mamma och även en mormor som uppfyllde kriterierna. Jag var väldigt lik både mamma och mormor i deras humörsvängningar.

Jag tror även att det gäller andra människor som drabbas av sjukdomen. Frågorna om varför är många.

Men med tanke på att den fanns i mina arvsanlag och att jag var väldigt sårbar överhuvudtaget gjorde nog sjukdomen lättare att bryta ut.
Hade inte inte allt det som hände hänt kanske något annat senare i livet kunnat utlösa sjukdomen, eftersom den ändå fanns i mina gener?

Spontant när jag tänker tillbaka på mina depressioner så kommer jag ihåg att varje depression inte var den andra lik. Det var ofta en känsla av ensamhet, tomhet och svår smärta. 
Jag vet att jag bruka beskriva smärtan och depressionen som att man är i ett stort svart hål och medan man kämpar med att klättra upp är det något håller en kvar.
Har depressionen gått för långt har man inte ens ork att försöka. Man ligger nere i det där svarta hålet, önskar att någon kunde ta bort smärtan i själen men det gör för ont för att be om hjälp" 

Precis som det står beskrivet utvecklades min sjukdomsepisod med ganska milda symtom men ju längre tiden gick vart symtomen bara värre.

Mina första depressioner hade en mening men medan åren som gick uppstod mina depressioner och maniska skov egentligen utan anledning. Fast man kan också se det som att jag hela tiden fann anledningar och det tror jag berodde på att jag var så fruktansvärt skör och sårbar.
Är det vanligt att människor med bipolär sjukdom är väldigt sårbara?

 En annan anledning till att depressionerna kunde kännas så olika berodde på om de bestod av svår depression eller nedstämdhet eller om det var blandepisoder så man snabbt växlade upp och ner.

I början av min sjukdomsperiod var jag mest väldigt låg och deprimerad men på slutet innan jag började sköta mina mediciner rätt hade jag både hypomana och depressiva episoder blandat.

Jag uttryckte det själv som jag både kunde känna mig manisk glad och manisk ledsen.
Nu när jag är frisk är det inte lika lätt att relatera till tankarna jag hade då men jag kommer ihåg smärtan.
 Jag förde väldigt mycket dagbok under den tiden och de bra stunderna tyckte jag när jag var glad och uppåt, jag kunde göra "tiotusen saker på en gång" flacka runt och hälsa på folk, jag var pratglad och folk i allmänhet kunde tycka att man var rolig. Hypomani som det kallas, dessa glädjerus (enligt mig ännu mildrare form av hypomani) kan jag sakna även idag för jag eller någon annan tog ju inte skada av dem.

Men jag kunde också känna den här oron och klumpen i magen som gav uttryck över hur dåligt man egentligen mådde. Så även om jag kunde ha hypomani behövde det inte betyda att det kändes bra i själen.
 Jag hade så mycket tankar och känslor så jag hann inte riktigt känna efter hur jag mådde förrän det hade övergått till en depression.

Som utomstående måste det vara svårt att se sin anhöriga lida så mycket medan man de själva också får utså en hel del speciellt under de maniska faserna. Men jag vet hur ont det gjorde när bland annat min bror besökte mig på sjukhuset. Jag tror nästan att mina depressioner var svårare för mina anhöriga att handskas med än mina maniska eller hypomana skov som oftast inte var lika ihållande.

Jag tror att det är lätt att känna maktlöshet när man ser någon nära fara så illa. Vad man ska göra? Hur man ska förhålla sig till den sjuke? Jag tycker det är jätte viktigt att anhöriga får stöd de också. Det är viktigt med kunskap för att kunna förstå. Det finns säkert många frågor man behöver ha svar på. Det kan säkert hjälpa en att älska och uppskatta personen bakom sjukdomen ännu mer.

Jag tycker att min familj fick dålig information och det var inte någon som föreslog en anhörigcirkel för människor med bipolär sjukdom. Jag kan tänka mig att min bror kunde känna sig åsidosatt då all uppmärksamhet riktade sig mot mig, den sjuka. Han var också ensam och sörjde men det var jag som fick mest hjälp. Precis lika jobbigt som det kan vara för mig att be om hjälp kan det även vara för den som står som utomstående och tittar på.

Jag har även haft psykotiska föreställningar som är väldigt vanligt när man har en blandepisod( där mani och depression förekommer samtidigt) och jag var övertygad att min verklighet var allas verklighet.
 Det är lätt att se tillbaka och förstå att jag var jätte sjuk men medan det pågick hade jag ingen som helst sjukdomsinsikt.
När människor omkring mig påstod att jag hade hallucinationer vart jag bara ännu mer frustrerad.
För även om mitt förnuft sa att mina tankar och funderingar inte var logiska så sa min känsla en helt annan sanning. Den sanningen var starkare och intensivare än någon annan.
 
Det spelade ingen roll vad vårdpersonalen sa för känslan övertalade förnuftet att de ljög. De var ute efter mig. De ville mig illa. Jag vart bara ännu mer upprörd, paranoid och frustrerad så var ingen idé att tala mig till rätta. Det fanns inget sådant i min värld. Man behöver mötas av lugn. Vid svår mani är det bättre att försöka lugna ner personen genom att inte prata. Försöka hitta något som får en avslappnad och som inte triggar upp. Jag vet att jag pratade konstant i 13 timmar med min kontaktperson som inte var så erfaren just då och det vart tyvärr inte bättre av att jag fick prata av mig. Även om jag behövde få ur mig mycket så var det bara värre och lugnande medicin eller sömntablett hjälpte tillslut inte. 

Något som är väldigt viktigt att veta är att vi alla är olika även om vi har samma diagnos.
Bemöt mig precis som du skulle bemöta någon annan människa, med respekt.
 Det gäller oavsett vem man är eller vad man har för diagnos. Man kan faktiskt leva ett fullt friskt liv även om man drabbats av en svår psykisk störning.

Jag är i alla fall glad att jag har tagit till vara på de erfarenheter som livet har inneburit och försökt lära mig något av dem. Många av depressionerna och även mina blandepisoder har gett mig mycket kunskap och förståelse, inte bara för mig själv utan också för andra.
Jag tror inte jag skulle vilja vara utan min bipolära sjukdom.
För utan den hade jag inte nog inte varit där jag är idag.