Manodepressiv med handen på hjärtat

Jag har haft diagnosen bipolär sjukdom sedan jag var 16 år gammal. Mina tankar och funderingar kring ämnet är därför ganska bred. Idag finns det inte lika mycket frågeställningar kring sjukdomen som det fanns för 6 år sedan när jag fick diagnosen fastställd. Men det kan fortfarande dyka upp frågetecken och det finns inte alltid svar på alla frågor. Även om jag nu finner svar kommer jag nöja mig med dem?

Jag tror faktiskt att jag alltid haft de maniska och depressiva tendenserna i min personlighet men att svängarna inte var lika växlande. Att sjukdomen fanns i släkten påverkade nog starkt, samt att jag växt upp med mamma och även en mormor som uppfyllde kriterierna. Jag var väldigt lik både mamma och mormor i deras humörsvängningar.

 Det är vanligt att ett dödsfall utlöser sjukdomen vilket det var även i mitt fall. I början hade man svårt att avgöra vad som var min sjukdom och vad som var sorgbearbetning. Därför tog det lite längre tid att fastställa diagnosen.
 
Jag sörjde inte ordentligt, jag levde i förnekelse och förändringarna som kom med mammas död vart en stor psykisk påfrestning för mig. Jag tror man kan spekulera ganska mycket kring sig själv och om man fått sjukdomen om mamma inte hade dött och allt annat som hände i följd inte hade hänt.

Jag tror även att det gäller andra människor som drabbas av sjukdomen. Frågorna om varför är många.

Men med tanke på att den fanns i mina arvsanlag och att jag var väldigt sårbar överhuvudtaget gjorde nog sjukdomen lättare att bryta ut.
Hade inte inte allt det som hände hänt kanske något annat senare i livet kunnat utlösa sjukdomen, eftersom den ändå fanns i mina gener?

Spontant när jag tänker tillbaka på mina depressioner så kommer jag ihåg att varje depression inte var den andra lik. Det var ofta en känsla av ensamhet, tomhet och svår smärta. 
Jag vet att jag bruka beskriva smärtan och depressionen som att man är i ett stort svart hål och medan man kämpar med att klättra upp är det något håller en kvar.
Har depressionen gått för långt har man inte ens ork att försöka. Man ligger nere i det där svarta hålet, önskar att någon kunde ta bort smärtan i själen men det gör för ont för att be om hjälp" 

Precis som det står beskrivet utvecklades min sjukdomsepisod med ganska milda symtom men ju längre tiden gick vart symtomen bara värre.

Mina första depressioner hade en mening men medan åren som gick uppstod mina depressioner och maniska skov egentligen utan anledning. Fast man kan också se det som att jag hela tiden fann anledningar och det tror jag berodde på att jag var så fruktansvärt skör och sårbar.
Är det vanligt att människor med bipolär sjukdom är väldigt sårbara?

 En annan anledning till att depressionerna kunde kännas så olika berodde på om de bestod av svår depression eller nedstämdhet eller om det var blandepisoder så man snabbt växlade upp och ner.

I början av min sjukdomsperiod var jag mest väldigt låg och deprimerad men på slutet innan jag började sköta mina mediciner rätt hade jag både hypomana och depressiva episoder blandat.

Jag uttryckte det själv som jag både kunde känna mig manisk glad och manisk ledsen.
Nu när jag är frisk är det inte lika lätt att relatera till tankarna jag hade då men jag kommer ihåg smärtan.
 Jag förde väldigt mycket dagbok under den tiden och de bra stunderna tyckte jag när jag var glad och uppåt, jag kunde göra "tiotusen saker på en gång" flacka runt och hälsa på folk, jag var pratglad och folk i allmänhet kunde tycka att man var rolig. Hypomani som det kallas, dessa glädjerus (enligt mig ännu mildrare form av hypomani) kan jag sakna även idag för jag eller någon annan tog ju inte skada av dem.

Men jag kunde också känna den här oron och klumpen i magen som gav uttryck över hur dåligt man egentligen mådde. Så även om jag kunde ha hypomani behövde det inte betyda att det kändes bra i själen.
 Jag hade så mycket tankar och känslor så jag hann inte riktigt känna efter hur jag mådde förrän det hade övergått till en depression.

Som utomstående måste det vara svårt att se sin anhöriga lida så mycket medan man de själva också får utså en hel del speciellt under de maniska faserna. Men jag vet hur ont det gjorde när bland annat min bror besökte mig på sjukhuset. Jag tror nästan att mina depressioner var svårare för mina anhöriga att handskas med än mina maniska eller hypomana skov som oftast inte var lika ihållande.

Jag tror att det är lätt att känna maktlöshet när man ser någon nära fara så illa. Vad man ska göra? Hur man ska förhålla sig till den sjuke? Jag tycker det är jätte viktigt att anhöriga får stöd de också. Det är viktigt med kunskap för att kunna förstå. Det finns säkert många frågor man behöver ha svar på. Det kan säkert hjälpa en att älska och uppskatta personen bakom sjukdomen ännu mer.

Jag tycker att min familj fick dålig information och det var inte någon som föreslog en anhörigcirkel för människor med bipolär sjukdom. Jag kan tänka mig att min bror kunde känna sig åsidosatt då all uppmärksamhet riktade sig mot mig, den sjuka. Han var också ensam och sörjde men det var jag som fick mest hjälp. Precis lika jobbigt som det kan vara för mig att be om hjälp kan det även vara för den som står som utomstående och tittar på.

Jag har även haft psykotiska föreställningar som är väldigt vanligt när man har en blandepisod( där mani och depression förekommer samtidigt) och jag var övertygad att min verklighet var allas verklighet.
 Det är lätt att se tillbaka och förstå att jag var jätte sjuk men medan det pågick hade jag ingen som helst sjukdomsinsikt.
När människor omkring mig påstod att jag hade hallucinationer vart jag bara ännu mer frustrerad.
För även om mitt förnuft sa att mina tankar och funderingar inte var logiska så sa min känsla en helt annan sanning. Den sanningen var starkare och intensivare än någon annan.
 
Det spelade ingen roll vad vårdpersonalen sa för känslan övertalade förnuftet att de ljög. De var ute efter mig. De ville mig illa. Jag vart bara ännu mer upprörd, paranoid och frustrerad så var ingen idé att tala mig till rätta. Det fanns inget sådant i min värld. Man behöver mötas av lugn. Vid svår mani är det bättre att försöka lugna ner personen genom att inte prata. Försöka hitta något som får en avslappnad och som inte triggar upp. Jag vet att jag pratade konstant i 13 timmar med min kontaktperson som inte var så erfaren just då och det vart tyvärr inte bättre av att jag fick prata av mig. Även om jag behövde få ur mig mycket så var det bara värre och lugnande medicin eller sömntablett hjälpte tillslut inte. 

Något som är väldigt viktigt att veta är att vi alla är olika även om vi har samma diagnos.
Bemöt mig precis som du skulle bemöta någon annan människa, med respekt.
 Det gäller oavsett vem man är eller vad man har för diagnos. Man kan faktiskt leva ett fullt friskt liv även om man drabbats av en svår psykisk störning.

Jag är i alla fall glad att jag har tagit till vara på de erfarenheter som livet har inneburit och försökt lära mig något av dem. Många av depressionerna och även mina blandepisoder har gett mig mycket kunskap och förståelse, inte bara för mig själv utan också för andra.
Jag tror inte jag skulle vilja vara utan min bipolära sjukdom.
För utan den hade jag inte nog inte varit där jag är idag.