Manodepressiv med handen på hjärtat

DU kan alltid ta kontroll över ditt egna liv. Det gäller även ångest.

Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.

För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.

Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!

På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.

Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan.
Känsla 2: Beslutsångest

Tillslut tog ångestkänslan över, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?

Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad.
Känsla 3:Uppgivenhet.

Så nu kände jag mig alltså måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.

När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.

Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.

Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!

Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.

Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.

Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.

Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.

Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!

Ps. andledningen till att jag inte uppdaterar så ofta är för att jag inte har så många läsare och har en privat blogg vid sidan av men säg gärna till om det är ngt ni undrar över.

Jag har haft diagnosen bipolär sjukdom sedan jag var 16 år gammal. Mina tankar och funderingar kring ämnet är därför ganska bred. Idag finns det inte lika mycket frågeställningar kring sjukdomen som det fanns för 6 år sedan när jag fick diagnosen fastställd. Men det kan fortfarande dyka upp frågetecken och det finns inte alltid svar på alla frågor. Även om jag nu finner svar kommer jag nöja mig med dem?

Jag tror faktiskt att jag alltid haft de maniska och depressiva tendenserna i min personlighet men att svängarna inte var lika växlande. Att sjukdomen fanns i släkten påverkade nog starkt, samt att jag växt upp med mamma och även en mormor som uppfyllde kriterierna. Jag var väldigt lik både mamma och mormor i deras humörsvängningar.

Jag tror även att det gäller andra människor som drabbas av sjukdomen. Frågorna om varför är många.

Men med tanke på att den fanns i mina arvsanlag och att jag var väldigt sårbar överhuvudtaget gjorde nog sjukdomen lättare att bryta ut.
Hade inte inte allt det som hände hänt kanske något annat senare i livet kunnat utlösa sjukdomen, eftersom den ändå fanns i mina gener?

Spontant när jag tänker tillbaka på mina depressioner så kommer jag ihåg att varje depression inte var den andra lik. Det var ofta en känsla av ensamhet, tomhet och svår smärta. 
Jag vet att jag bruka beskriva smärtan och depressionen som att man är i ett stort svart hål och medan man kämpar med att klättra upp är det något håller en kvar.
Har depressionen gått för långt har man inte ens ork att försöka. Man ligger nere i det där svarta hålet, önskar att någon kunde ta bort smärtan i själen men det gör för ont för att be om hjälp" 

Precis som det står beskrivet utvecklades min sjukdomsepisod med ganska milda symtom men ju längre tiden gick vart symtomen bara värre.

Mina första depressioner hade en mening men medan åren som gick uppstod mina depressioner och maniska skov egentligen utan anledning. Fast man kan också se det som att jag hela tiden fann anledningar och det tror jag berodde på att jag var så fruktansvärt skör och sårbar.
Är det vanligt att människor med bipolär sjukdom är väldigt sårbara?

 En annan anledning till att depressionerna kunde kännas så olika berodde på om de bestod av svår depression eller nedstämdhet eller om det var blandepisoder så man snabbt växlade upp och ner.

I början av min sjukdomsperiod var jag mest väldigt låg och deprimerad men på slutet innan jag började sköta mina mediciner rätt hade jag både hypomana och depressiva episoder blandat.

Jag uttryckte det själv som jag både kunde känna mig manisk glad och manisk ledsen.
Nu när jag är frisk är det inte lika lätt att relatera till tankarna jag hade då men jag kommer ihåg smärtan.
 Jag förde väldigt mycket dagbok under den tiden och de bra stunderna tyckte jag när jag var glad och uppåt, jag kunde göra "tiotusen saker på en gång" flacka runt och hälsa på folk, jag var pratglad och folk i allmänhet kunde tycka att man var rolig. Hypomani som det kallas, dessa glädjerus (enligt mig ännu mildrare form av hypomani) kan jag sakna även idag för jag eller någon annan tog ju inte skada av dem.

Men jag kunde också känna den här oron och klumpen i magen som gav uttryck över hur dåligt man egentligen mådde. Så även om jag kunde ha hypomani behövde det inte betyda att det kändes bra i själen.
 Jag hade så mycket tankar och känslor så jag hann inte riktigt känna efter hur jag mådde förrän det hade övergått till en depression.

Som utomstående måste det vara svårt att se sin anhöriga lida så mycket medan man de själva också får utså en hel del speciellt under de maniska faserna. Men jag vet hur ont det gjorde när bland annat min bror besökte mig på sjukhuset. Jag tror nästan att mina depressioner var svårare för mina anhöriga att handskas med än mina maniska eller hypomana skov som oftast inte var lika ihållande.

Jag tror att det är lätt att känna maktlöshet när man ser någon nära fara så illa. Vad man ska göra? Hur man ska förhålla sig till den sjuke? Jag tycker det är jätte viktigt att anhöriga får stöd de också. Det är viktigt med kunskap för att kunna förstå. Det finns säkert många frågor man behöver ha svar på. Det kan säkert hjälpa en att älska och uppskatta personen bakom sjukdomen ännu mer.

Jag tycker att min familj fick dålig information och det var inte någon som föreslog en anhörigcirkel för människor med bipolär sjukdom. Jag kan tänka mig att min bror kunde känna sig åsidosatt då all uppmärksamhet riktade sig mot mig, den sjuka. Han var också ensam och sörjde men det var jag som fick mest hjälp. Precis lika jobbigt som det kan vara för mig att be om hjälp kan det även vara för den som står som utomstående och tittar på.

Jag har även haft psykotiska föreställningar som är väldigt vanligt när man har en blandepisod( där mani och depression förekommer samtidigt) och jag var övertygad att min verklighet var allas verklighet.
 Det är lätt att se tillbaka och förstå att jag var jätte sjuk men medan det pågick hade jag ingen som helst sjukdomsinsikt.
När människor omkring mig påstod att jag hade hallucinationer vart jag bara ännu mer frustrerad.
För även om mitt förnuft sa att mina tankar och funderingar inte var logiska så sa min känsla en helt annan sanning. Den sanningen var starkare och intensivare än någon annan.
 
Det spelade ingen roll vad vårdpersonalen sa för känslan övertalade förnuftet att de ljög. De var ute efter mig. De ville mig illa. Jag vart bara ännu mer upprörd, paranoid och frustrerad så var ingen idé att tala mig till rätta. Det fanns inget sådant i min värld. Man behöver mötas av lugn. Vid svår mani är det bättre att försöka lugna ner personen genom att inte prata. Försöka hitta något som får en avslappnad och som inte triggar upp. Jag vet att jag pratade konstant i 13 timmar med min kontaktperson som inte var så erfaren just då och det vart tyvärr inte bättre av att jag fick prata av mig. Även om jag behövde få ur mig mycket så var det bara värre och lugnande medicin eller sömntablett hjälpte tillslut inte. 

Något som är väldigt viktigt att veta är att vi alla är olika även om vi har samma diagnos.
Bemöt mig precis som du skulle bemöta någon annan människa, med respekt.
 Det gäller oavsett vem man är eller vad man har för diagnos. Man kan faktiskt leva ett fullt friskt liv även om man drabbats av en svår psykisk störning.

Jag är i alla fall glad att jag har tagit till vara på de erfarenheter som livet har inneburit och försökt lära mig något av dem. Många av depressionerna och även mina blandepisoder har gett mig mycket kunskap och förståelse, inte bara för mig själv utan också för andra.
Jag tror inte jag skulle vilja vara utan min bipolära sjukdom.
För utan den hade jag inte nog inte varit där jag är idag.