Mitt första skov på flera månader...
Det var länge sedan jag skrev. Jag har mått bra och inte haft några skov(=tillfällig försämring av sjukdomsförloppet)
Men i lördags blev det ändring på det.
Det är dessa skov som gör att jag inser att jag inte är som alla andra. Jag kan börja må dåligt, få sjuk stark ångest och anledningen är egentligen ingen alls. Jag vet inte varifrån ångesten kommer ifrån, men det gör ont och smärtan är outhärdlig. Den påverkar mig så jag känner mig konstig, osocial, okoncentrerad, rubbad. Min självkänsla är så pass sänkt att det blir lite som en personlighetsförändring = jag är inte samma glada utåtriktade Sara som jag vanligtvis är, istället är jag osäker och jag har jätte svårt för att slappna av. Det är också svårt att vara ensam och jag får lätt panikångest.
Jag vet. Jag vet att det är för att jag har slarvat med min medicin.
Varför slarvar jag för? När resultatet blir att jag mår så jävla dåligt.
Jag vill inte sluta med mitt litium men det är sååå svårt att komma ihåg tabletterna varje morgon. På kvällen glömmer jag aldrig den.
Jag vill inte fungera så här.
Jag vet att jag är normal, men dessa skov påminner mig om att jag faktiskt har en manodepressiv sjukdom. Utan tabletterna kan jag inte leva som alla andra. Jag kan inte!
Följ min blogg med bloggkoll
Men i lördags blev det ändring på det.
Det är dessa skov som gör att jag inser att jag inte är som alla andra. Jag kan börja må dåligt, få sjuk stark ångest och anledningen är egentligen ingen alls. Jag vet inte varifrån ångesten kommer ifrån, men det gör ont och smärtan är outhärdlig. Den påverkar mig så jag känner mig konstig, osocial, okoncentrerad, rubbad. Min självkänsla är så pass sänkt att det blir lite som en personlighetsförändring = jag är inte samma glada utåtriktade Sara som jag vanligtvis är, istället är jag osäker och jag har jätte svårt för att slappna av. Det är också svårt att vara ensam och jag får lätt panikångest.
Jag vet. Jag vet att det är för att jag har slarvat med min medicin.
Varför slarvar jag för? När resultatet blir att jag mår så jävla dåligt.
Jag vill inte sluta med mitt litium men det är sååå svårt att komma ihåg tabletterna varje morgon. På kvällen glömmer jag aldrig den.
Jag vill inte fungera så här.
Jag vet att jag är normal, men dessa skov påminner mig om att jag faktiskt har en manodepressiv sjukdom. Utan tabletterna kan jag inte leva som alla andra. Jag kan inte!
Följ min blogg med bloggkoll
Kommentarer
Trackback
