Manodepressiv med handen på hjärtat

Medicinsk granskning som avser körkort behövs för mig.

Jag har alltså fått tillfälligt avslag på mitt körkortstillstånd och måste ha ett läkarintyg som så fint intygar att jag är kapabel till att övningsköra, eller lämplig som förare.

Jag känner mig så normal just nu. Visst förstår att de måste vara noga men va faaaan jag är väl inte dum nog att sätta mig i en sketen bil om jag nu mot all förmodan exempelvis skulle få en psykos en dag.

Självinsikt kallas det.

Jag menar, jag är friskförklarad nu och medicinbehandlad och det kommer även mitt läkarintyg bevisa men vad säger det läkarintyget om 8 år om jag då råkar få ett skov?

För skov kommer kanske inträffa oavsett hur bra jag är på att sköta min medicin. Allt beror sig på hur starkt jag låter mig påverkas av yttre miljöfaktorer.

Jag kommer säkerligen få några skov under min livstid men inte fan kommer jag vara så dum att sätta mig i en bil o utsätta mig själv o andra för fara om jag känner mig starkt ångestfylld. Herregud jag skulle dö redan innan jag hann sätta mig i bilen...

DU kan alltid ta kontroll över ditt egna liv. Det gäller även ångest.

Idag, fick jag en oväntad ångestattack som resultera i att jag vart oerhört nedstämd under våran fika.
Detta är inte vanligt att det förekommer när jag varit stabil under en längre period. Men med tanke på att jag nyss tillfriskna från ett (inte så allvarligt)skov är det inte konstigt att kroppen kan vara lite i obalans.

För det första. En viktigt anledning till min sjukdom är såklart mina genetiska förutsättningar. Men en stor anledning till att jag får ångest och att jag tar lätt illa vid mig är på grund av min sårbarhet.

Jag brukar säga och det stämmer faktiskt väldigt väl att min styrka många gånger är min känslighet, men den är också min svaghet!

På grund av de erfarenheter livet gett mig,både genom min sjukdom men också på grund av händelser jag varit med om har gjort mig till den jag är. Jag älskar min känslighet, det är den som gör mig till den ödmjuka och förstående människan jag idag faktiskt är. Utan dessa erfareheter jag har fått. Hade jag inte varit jag. Men, jag kan också sakna den sårbarhet jag inte hade innan min sjukdom bröt ut och innan min mamma gick bort i cancer.

Dagen på stan blev väldigt tuff för mig. Det som gjorde att min sinnesstämmning skönk var att först fick jag ett sms av min kompis att vi inte kunde ses senare som vi hade bestämt.
Känsla 1: Besvikelse
Sen skulle jag och min andra tjejkompis bestämma oss vart vi skulle fika, men ingen kunde bestämma oss vart även fast vi gick omkring till varje ställe i stan.
Känsla 2: Beslutsångest

Tillslut tog ångestkänslan över, jag blev jätte off. Inte grinigt men om ni kan tänka er bara avslagen. Samtidigt tyckte jag så synd om min tjejkompis som verkligen försökte att det skulle bli bra. Det var ju ingen stor grej som hände egentligen men jag tror att på grund av att kroppen fortfarande är i lite obalans av skovet så kan min sinnestämmning påverkas lättare. Så här brukar jag normalt sätt inte fungera. Med mina mediciner fungerar jag som precis vilken annan person som helst. Det är ingen av mina arbetskamrater som vet om min sjukdom. Varför ska de behöva veta när allt fungerar som de ska?

Vi satt där på Lindahls och så kom händelse nr 3 som påverkade mitt humör/min ångest inte vart nge bättre.
Tjejen i kassan kunde inte ta emot min 50krs sedel på grund av att den blivit missfärgad.
Känsla 3:Uppgivenhet.

Så nu kände jag mig alltså måttligt irriterad, men mest av allt hade jag sån oerhört ångest som inte ville avta.

När jag får ångest så känns det som att hela kroppen blir paralyzerad. Det känns inuti(fast hjärnan lurar så klart dig)som om dina muskler håller på att förtvina, du är oförmögen att röra dig på grund av den smärta du känner(ångest) i magen.
Är ångesten tillräckligt stark, går den ut ända ut i armar och även ben. Det känns som en slags träningsvärk. Det värker av smärta i hela kroppen.

Som person blir jag helt personlighetsförändrad enligt mig själv men inte medicinskt utttryckligen.
Jag känner mig jätte osäker. Det blir jobbigt med stora folkmassor.
Det blir jätte jobbigt med för mycket intryck runt omkring.
Självkänslan är väldigt låg om man säger så.

Eftersom jag känner min kropp så väl och hur jag fungerar i olika sammanhang, som tex. när jag får en rejäl ångestattack har jag lärt mig hur jag ska göra för att på bästa sätt dämpa ångesten samt i bästa fall bli av med den helt!

Som jag sa tidigare. Allt handlar om självkontroll. DU måste övertala din hjärna att du klarar den här motgången innan ångesten övertalar DIG att den här situationen är ohållbar. Tar ångesten över ännu mer kan det leda till en panikattack. Och då pågår inte ångesten längre bara inombords utan du reagerar utåt. Man kan börja gråta,skrika, få panik över att man inte kan kontrollera sin ångest,sina känslor, sitt beteende. Man blir överväldigad av alla känslor.

Så det jag gjorde va att be min kompis prata, prata,prata. Inte om ångesten eller hur jag kände. Utan börja prata om andra saker.Gärna roliga saker som får dig att skratta. Kan du inte skratta, så be henne/honom säga något som får dig intresserad av annat än smärtan i din själ.

Tillslut började jag koppla av. Ångesten sitter fortfarande i lite grann efter fikan på stan men den är molande och inte lika ihärdig. Jag tror inte att jag behöver ta någon lugnande för jag tror att ångesten kommer ge med sig under kvällen.

Jag hoppas de här ger er någon slags förståelse i hur det kan vara att ha ångest.

Fy helvete vad jag hatar ordet, känslan ska vi inte tala om ngt mer!

Ps. andledningen till att jag inte uppdaterar så ofta är för att jag inte har så många läsare och har en privat blogg vid sidan av men säg gärna till om det är ngt ni undrar över.