Manodepressiv med handen på hjärtat

Hej,

Jag har fått äran att skriva ett litet inlägg här för att på nått litet sätt försöka beskriva hur det är att leva ihop med en manodepressiv flickvän. Jag börjar från början: För lite mer än 4 år sedan träffade jag den mest underbara tjejen men mycket hann hända fram tills vi blev ett stabilt par för 3 år sedan. Under det första året fick jag reda att hon legat på sjukhus ett par gånger men visste aldrig riktigt varför. Men vart efter så började hon berätta för mig hur det låg till och hur det fungerade med hennes sjukdom. Jag hade aldrig hört talas om manodepressiv sjukdom men har själv haft personer i släkten som har varit djupt deprimerade så helt främmande var det inte för mig. Men jag tog det nog väldigt bra när hon väl berättade det för mig, jag kände inte att det var något som var direkt jobbigt att ens flickvän var sjuk och var antagligen tvungen att äta medicin hela sitt liv. Jag tog det nog med ro och kände att älskar man någon så spelar det ingen roll att den personen kan insjukna. Och att man har en manodepressiv sjukdom betyder ju inte att man är sjuk hela tiden som tyvärr många verkar tro. Det är inte många gånger under dessa 4 år som jag ens har märkt av att jag tyckt att det varit speciellt jobbigt. Min tjej är precis som vilken tjej som helst. Hon är glad, sprallig och världens mest omtänksamma person och som är ute o reser o festar precis som alla friska människor.

Men så kommer även de dagar då hennes sjukdom gör sig påmind. Jag brukar märka det under ett par dagar innan det bryter ut genom att hon blir lite mer lätt irriterad och har väldigt dåligt tålamod med saker o ting,
hon kan även börja gråta för små saker som en annan bara skulle vifta bort. (Att det här sker beror på vad jag tror iaf att hon slarvar med sin medicin ibland vilket ger dessa så kallade skov). Ofta brukar det här ske när det händer något nära henne, allt från att det har hänt något med hennes nära vänner eller att det är något inom familjen.

När det sedan bryter ut helt kan hon få dålig matlust och många gånger så gråter hon väldigt mycket, det händer oxå att hon får panikattacker som ibörjan var svåra att förstå sig på och i samband med dessa så gråter hon oxå mycket, många gånger har man legat o tröstat henne och närhet och förtroende tror jag är det viktigaste för att få henne lugn igen. 

Hon kan även få små utbrott och skrika saker till en över små saker som hon egentligen inte menar. Men man har lärt sig att ta lätt på dessa saker och istället för att bli förbannad själv försöka lugna henne. Visst det är inte alltid jag kan hålla mitt humör heller när de här sakerna händer men det viktiga är att man inte är långsint och att man sedan kan prata ut om varför det händer. Jag har även lärt mig att om man kan prata om allt så är en sådan här sjukdom inte något problem, det kommer jobbiga tider men ihop löser man allt. 

Och med tanke på jobbigt, vilka par har det inte jobbigt emellanåt??? Jag tror många andra par har andra saker som gör det jobbigt i ett förhållande som vi kanske inte ens märker av på grund av att vi har lärt oss att prata om saker när de blir jobbiga istället för att vi ska stänga oss inne med dessa oftast små saker som andra går o gnager på.   

Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med att man ska komma ihåg att under de 4 år som jag levt ihop med henne så har det här inträffat väldigt få gånger och varje gång har gjort oss starkare! 

//A