Jag har känt mig off...
Smygläsare och inte smygläsare :)
Jag hoppas att allt är bra med er. Så bra det bara kan vara.
Själv har jag varit ganska off de senaste dagarna med att blogga. Jag har inte känt någon som helst med motivation att skriva och berätta hur jag har det.
Jag vet inte riktigt.. jag tycker det känns så svårt att få mitt budskap tydligare i och med att jag bloggar anonymt.
Det har inte med att göra att jag är anonym för det kan man vara. Men jag känner mig väldigt begränsad i det jag skriver.
Vill inte skriva vad som helst för jag vill inte att alla ska veta min identitet. Jag vill inte skriva för mycket om vad jag gör om dagarna så det dras paralleler till min privata blogg. Kanske känns konstigt för er. Men det är ett litet dilemma jag har. Vill man jobba inom psykiatrin som jag är det inte alltid attraktivt att själv ha en diagnos. Tyvärr. Jag vet med all säkerhet att hade en utav mina arbetsplatser vetat om min diagnos hade det inte anställt mig på timmar. De har utryckligen nämnt liknade fall. Diskriminering oh ja. Vill jag jobba med sådana människor? Nej! Men jag har inte råd att välja i detta läge. Jag behöver pengarna. Detta är något jag personligen vill förändra. Dvs ska förändra! Men det är svårt att bara ta ett kliv rätt ut utan att veta om någon kommer ta emot en.Hur att göra?!
Samtidigt är det skönt att inte alla vet. Herregud vad mycket tokbollar det finns där ute. Och då menar jag människor som verkligen inte förstår att en människa med tex schizofreni kan vara som vilken normal människa som helst!
OKUNSKAP!
Det har varit så varmt här så vi har legat utomhus och pressat i bara bikini! De ni ;)
Hej du!
Trevligt att höra ifrån dig igen.
Jo, jag misstänkte det, att det är svårt att jobba på psyk med egen diagnos. Sen tycker man ju att dom om några borde fatta, men icke.
Hoppas du får en bra vecka.
Kram
Min bror hade troligen schizofreni, enligt läkarna, även om inte medicinen hjälpte honom att må bättre. Jag vet inte vad jag skulle/ska tro. Jag vet dock att min bror var en helt vanlig kille. Har en dotter på 6 år. Var en fantastisk pappa! Psykiatrin var ett skämt! De skyddade inte honom från sig själv fast det var deras uppdrag.
Förstår dig såväl, såväl. Det är inget fel i ditt val, det är heller inte ovanligt att man gör ett sådant val. Har själv stått på båda sidorna, först i en önskan om att få vara privat, sedan i en önskan om att skrika så högt jag bara kan så att ingen kan undgå min diagnos. Men det är just det som är kärnan i det hela, man har ett val. Alltid och jämt har man ett val och den som ska leva med det är ju du! Jag är säker på att när tiden är mogen så kommer även du att kunna säga som det är, trots att du arbetar med sådana människor som du gör, men att du väljer att inte göra det är fullkomligt förståeligt. Det kommer att bli bra. Kram på dig.
Anonym eller inte, jag gillar din blogg! Jag kan känna igen mig i att vara anonym, men tycker det är ganska skönt att få skriva av sig utan en massa personliga kommentarer. You go girl :-)
Jag känner igen det där. Folk är inte så öppna och förstående som man kan tro eller som dom ger sken av. Jag nämnde vid något tillfälle min diagnos på en tidigare arbetsplats och det fick negativa konsekvenser. Jag sade upp mig och lämnade patrasket bakom mig :-)
Jag måste säga att jag verkligen gillar din blogg. Konstigt nog verkar jag inte kunna prenumerera på din blogg via BlogLovin' och jag undrar vad jag gör för fel. Är det någon annan som också har problem med att prenumerera på den här bloggen?
