Manodepressiv med handen på hjärtat

Hello.

Första dagen på närmare 2 veckor som man jobbar inom social psykiatrin igen.
Det kände jätte kul att träffa vårdtagarna igen. På fredag ska jag jobba igen
men då har jag även tid att träffa mina arbetskamrater. Ska bli riktigt kul.
Vi har blivit som en liten "familj". Starka ord men jag jobbar i alla fall med vårdare som
har mycket känsla för det här yrket och de är riktigt härliga människor.
Det är en fördel. Man måste vara intresserad av
människor för att kunna jobba med dem. Men det är bara en början. Jag kan återkomma
om det här i ett annat inlägg.Om det låter intressant om jag listar bra egenskaper hos en vårdare?

Hur som helst. Ångest. Det återkommande olustiga ordet och känslan Ångest.
Det finns flera olika förklaringsmodeller och även teorier om varför man får
en psykisk störning eller drabbas av ett psykisk funktionshinder. Det finns bland
annat en psykosocial,en medicinsk och biologisk, en vetenskaplig samt stress och sårbarhets modellen.
Jag tror jag har glömt nån kommer inte på vilken. Hur som haver.Det finns olika teorier som försöker förklarar
varför man drabbas av en psykisk ohälsa. Jag tycker det är himla intressant för det finns inget som är bevisat
rätt eller fel.

Jag känner inte alla Bipolära i Sverige eller världen förövrigt. Bara för att vi har samma sjukdomssymtom betyder
det inte att vi fungerar likadant som personer. Men jag vet att människor i ren allmänhet som drabbas av
en psykisk störning har väldigt hög stress och sårbarhet. Detta innebär att vi kan vara extremt känsliga och lätt mottagliga för stress.

Jag är en extremt sårbar människa. Jag är fruktansvärt känslig med utropstecken(!) 
Detta ser absolut inte jag bara som
en svaghet. Det är också min styrka!
Jag är oerhört empatisk(= har lätt att känna medkänsla och förståelse för en annan människa)
Jag har väldigt lätt att skapa nya kontakter och behålla dem.
Men när det gäller mina vänner och nära kan jag ibland hysa sån stark medlidande när de mår dåligt
att det gör ont i mig själv. Jag kan må extremt dåligt när någon nära mår dåligt och visst det
är klart man gör det för någon man älskar. Men jag får väldigt stark ångest och jag tar åt
mig och suger åt mig deras känslor. Jag kan få stark ångest när någon missförstår mig eller när någon nära
vän är arg,besviken eller ledsen. Småsaker om mig eller ibland har det inte ens med mig att göra.
Jag vet att det har mycket med min uppväxt att göra och att jag är fruktansvärt
rädd att förlora någon nära igen.

Detta som jag uppger nu har inte med min bipolära sjukdom att göra. Självklart påverkar det min stress och
sårbarhet och även att jag har en psykisk problematik i bakgrunden. Men det som fått mig att känna dessa "tvångstankar" är ju att jag inom min barndom har utstått saker som fått mig att tänka i dessa banor. Man har
helt enkelt inte blivit accepterad som man är. Det är jätte svårt även i vuxen ålder att bara sluta med sina tvångstankar
och sin ångest. Den upphör inte bara sådär.
 Jag tror att jag hjälpt mig på ett sätt genom att vara ärlig mot mig själv. Självinsikt.
Sen tror jag väldigt mycket på konceptet "behandla andra som du själv vill bli behandlad"
Jag kan få extrem ångest av att snacka skit om en person som jag inte har någon anledning att snacka skit om. Jag vill inte att någon ska snacka skit om mig utan anledning!
Så, jag försöker undvika det för att lindra min ångest. Det hjälper för mig.
Däremot vill jag prata skit om någon, är det något jag känner att jag kan stå för ja då är det inga problem.
För det kan jag ju utan dåligt samvete säga till personen ifråga.

Jag är så jävla lätt att få ångest och det är fruktansvärt uttröttande för själen. Jag vet att jag duger som
jag är. Jag vet att jag har jätte många bra egenskaper men ändå undrar jag många gånger om jag är värd
att vara lycklig.Är jag värd alla dessa underbara människor runt omkring mig. Vill de verkligen vara min vän?Självklart vet jag svaret. Klart jag är värd dem.  Jag är värd allt för att vara lycklig!Jag är en otrolig vacker människa, inuti och utanpå. Men varför plågar man ändå sig själv?