Gäst inlägg: Att leva ihop med en manodepressiv
Hej,
Jag har fått äran att skriva ett litet inlägg här för att på nått litet sätt försöka beskriva hur det är att leva ihop med en manodepressiv flickvän. Jag börjar från början: För lite mer än 4 år sedan träffade jag den mest underbara tjejen men mycket hann hända fram tills vi blev ett stabilt par för 3 år sedan. Under det första året fick jag reda att hon legat på sjukhus ett par gånger men visste aldrig riktigt varför. Men vart efter så började hon berätta för mig hur det låg till och hur det fungerade med hennes sjukdom. Jag hade aldrig hört talas om manodepressiv sjukdom men har själv haft personer i släkten som har varit djupt deprimerade så helt främmande var det inte för mig. Men jag tog det nog väldigt bra när hon väl berättade det för mig, jag kände inte att det var något som var direkt jobbigt att ens flickvän var sjuk och var antagligen tvungen att äta medicin hela sitt liv. Jag tog det nog med ro och kände att älskar man någon så spelar det ingen roll att den personen kan insjukna. Och att man har en manodepressiv sjukdom betyder ju inte att man är sjuk hela tiden som tyvärr många verkar tro. Det är inte många gånger under dessa 4 år som jag ens har märkt av att jag tyckt att det varit speciellt jobbigt. Min tjej är precis som vilken tjej som helst. Hon är glad, sprallig och världens mest omtänksamma person och som är ute o reser o festar precis som alla friska människor.
Men så kommer även de dagar då hennes sjukdom gör sig påmind. Jag brukar märka det under ett par dagar innan det bryter ut genom att hon blir lite mer lätt irriterad och har väldigt dåligt tålamod med saker o ting,
hon kan även börja gråta för små saker som en annan bara skulle vifta bort. (Att det här sker beror på vad jag tror iaf att hon slarvar med sin medicin ibland vilket ger dessa så kallade skov). Ofta brukar det här ske när det händer något nära henne, allt från att det har hänt något med hennes nära vänner eller att det är något inom familjen.
När det sedan bryter ut helt kan hon få dålig matlust och många gånger så gråter hon väldigt mycket, det händer oxå att hon får panikattacker som ibörjan var svåra att förstå sig på och i samband med dessa så gråter hon oxå mycket, många gånger har man legat o tröstat henne och närhet och förtroende tror jag är det viktigaste för att få henne lugn igen.
Hon kan även få små utbrott och skrika saker till en över små saker som hon egentligen inte menar. Men man har lärt sig att ta lätt på dessa saker och istället för att bli förbannad själv försöka lugna henne. Visst det är inte alltid jag kan hålla mitt humör heller när de här sakerna händer men det viktiga är att man inte är långsint och att man sedan kan prata ut om varför det händer. Jag har även lärt mig att om man kan prata om allt så är en sådan här sjukdom inte något problem, det kommer jobbiga tider men ihop löser man allt.
Och med tanke på jobbigt, vilka par har det inte jobbigt emellanåt??? Jag tror många andra par har andra saker som gör det jobbigt i ett förhållande som vi kanske inte ens märker av på grund av att vi har lärt oss att prata om saker när de blir jobbiga istället för att vi ska stänga oss inne med dessa oftast små saker som andra går o gnager på.
Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med att man ska komma ihåg att under de 4 år som jag levt ihop med henne så har det här inträffat väldigt få gånger och varje gång har gjort oss starkare!
//A
Det finns olika typer av bipolär sjukdom
olika sjukdomstillstånd som kännetecknas beroende hur länge symtomen håller i.
Bipolär sjukdom 1
Som innefattar att man blandade maniska episoder, ofta med inslag av psykos (hallucinationer och vanföreställningar) och även episoder av depressioner.
Bipolär sjukdom 2
Här domineras främst av långdragna depressiva episoder i kombination med hypomana perioder. Människor med bipolär sjukdom 2 har oftast inte fullt utvecklade maniska skov eller blandepisoder.
Cyklotymi
Som även kallas "rapid-cycling" vilket betyder snabbt växlande och ger minst fyra episoder på en tolvmånaders period i olika kombinationer av maniska, hypomana, blandade eller depressiva skov. Den här formen av bipolär sjukdom är mest svårbehandlad och drabbar ungefär 13-20 % av patienterna.
Jag är bipolär sjukdom typ 2.
Jag får oftast depressioner eller i samband med depressionerna blandepissoder.
Blandepissoderna är jätte luriga och väldigt påfrestande för själen. Samtidigt som man är "glad"
kan man ha så fruktansvärt ont i själen. I de lägena kan man bli såå desperat att få slut på smärtan
att det är lättare att göra illa sig själv. Jag har även haft blandepissod under en så lång tid att jag utvecklade en psykos.
Eftersom jag är skötare och jobbar inom psykiatrin har jag även stött på människor som är bipolära olika typer som nämns ovan. Cyklotymi är den svåraste formen av bipolär psykos eller bipoläs sjukdom.
Den kvinna jag har jobbat mycket med, på henne biter inte några mediciner eller behandlingar och hon insjuknar alltid efter 5 veckors mellanrum.
Nu är jag arg!
Okej! Alla ni som läser min blogg.... ni som har en psykiatrisk diagnos i bakgrunden.
Har ni körkort? Hur fungerade det för er när ni skulle ansöka om körkort?
Det har tagit 5 månader och jag har fortfarande INTE fått mitt körkortstillstånd.
Allt hänger på läkaren som säger sig vara för upptagen så han har inte hunnit skriva under
på 5 månader.
Idag fick jag tillbaka ett brev från länsstyrelsen där mitt beslut upphört då jag inte skickat in
läkarens inskrift dvs remissen den 22 januari. Jag skickade in ansökan i Oktober nu är det snart APRIL!!!!
Och nu får jag vänta yttligare!
JAG BLIR GALEN!
Varför ska det ta sån lång tid för mig att få körkortstillstånd?!?!??!
Det är förbannat orättvist!!!
Andra väntar max 4 veckor för sitt lämp men jag får vänta över 5 månader!!!!!!!
Jävla diskriminering mot oss med en diagnos!
Livet går vidare, med eller utan ångest
Va roligt att så många fler hittat hit :)
Igår var en riktigt ångestfylld dag. Jag fullkomligt avskyr att ta tabletter så jag försöker
alltid vänta tills jag inte står ut längre både när det gäller vanliga huvudvärkstabletter
eller om jag har en riktig jävla fet ångest. Igår kväll kunde jag inte somna och tillslut
insåg jag att det ända som skulle lugna ner mig var en oxascand dvs lugnande, ångestdämpande.
Jag tar sällan dem nuförtiden och det är ett tecken på att jag mår mkt bättre psykiskt.
MEN jag tror så här! Min ångest är såklart bättre och mindre intesiv när jag mår bra, men jag
kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG bota min ångest helt för jag är en känslig människa
som är väldigt sårbar. Skillnaden tror jag är att när jag mår bra kan jag hantera ångesten
mycket bättre så även om jag får ångest kan mitt förnuft övertala mig lättare att koppla bort
ångesten. Mitt förnuft vet ju att jag inte ska behöva ha ångest. Allt är inte mitt fel och jag kan
inte vara alla till lags jämt jag vet ju det. Men när jag mår dålig är jag inte lika stark.
Har börjat äta mitt litium igen( det är över 2 veckor sedan)och jag har pratat med läkaren.
Han tyckte inte jag gjorde fel som slutade med tanke på omständigheterna.
Jag håller just nu på att utredas och jag hoppas att min huvudvärk kommer försvinna inom kort.
Jag kan ju vara påväg in i ett litet skov men det ska jag fanemej inte tillåta!
Jag saknar Asien helt galet mycket!
Ångest tillhör en del av vardagen
Första dagen på närmare 2 veckor som man jobbar inom social psykiatrin igen.
Det kände jätte kul att träffa vårdtagarna igen. På fredag ska jag jobba igen
men då har jag även tid att träffa mina arbetskamrater. Ska bli riktigt kul.
Vi har blivit som en liten "familj". Starka ord men jag jobbar i alla fall med vårdare som
har mycket känsla för det här yrket och de är riktigt härliga människor.
Det är en fördel. Man måste vara intresserad av
människor för att kunna jobba med dem. Men det är bara en början. Jag kan återkomma
om det här i ett annat inlägg.Om det låter intressant om jag listar bra egenskaper hos en vårdare?
Hur som helst. Ångest. Det återkommande olustiga ordet och känslan Ångest.
Det finns flera olika förklaringsmodeller och även teorier om varför man får
en psykisk störning eller drabbas av ett psykisk funktionshinder. Det finns bland
annat en psykosocial,en medicinsk och biologisk, en vetenskaplig samt stress och sårbarhets modellen.
Jag tror jag har glömt nån kommer inte på vilken. Hur som haver.Det finns olika teorier som försöker förklarar
varför man drabbas av en psykisk ohälsa. Jag tycker det är himla intressant för det finns inget som är bevisat
rätt eller fel.
Jag känner inte alla Bipolära i Sverige eller världen förövrigt. Bara för att vi har samma sjukdomssymtom betyder
det inte att vi fungerar likadant som personer. Men jag vet att människor i ren allmänhet som drabbas av
en psykisk störning har väldigt hög stress och sårbarhet. Detta innebär att vi kan vara extremt känsliga och lätt mottagliga för stress.
Jag är en extremt sårbar människa. Jag är fruktansvärt känslig med utropstecken(!)
Detta ser absolut inte jag bara som
en svaghet. Det är också min styrka!
Jag är oerhört empatisk(= har lätt att känna medkänsla och förståelse för en annan människa)
Jag har väldigt lätt att skapa nya kontakter och behålla dem.
Men när det gäller mina vänner och nära kan jag ibland hysa sån stark medlidande när de mår dåligt
att det gör ont i mig själv. Jag kan må extremt dåligt när någon nära mår dåligt och visst det
är klart man gör det för någon man älskar. Men jag får väldigt stark ångest och jag tar åt
mig och suger åt mig deras känslor. Jag kan få stark ångest när någon missförstår mig eller när någon nära
vän är arg,besviken eller ledsen. Småsaker om mig eller ibland har det inte ens med mig att göra.
Jag vet att det har mycket med min uppväxt att göra och att jag är fruktansvärt
rädd att förlora någon nära igen.
Detta som jag uppger nu har inte med min bipolära sjukdom att göra. Självklart påverkar det min stress och
sårbarhet och även att jag har en psykisk problematik i bakgrunden. Men det som fått mig att känna dessa "tvångstankar" är ju att jag inom min barndom har utstått saker som fått mig att tänka i dessa banor. Man har
helt enkelt inte blivit accepterad som man är. Det är jätte svårt även i vuxen ålder att bara sluta med sina tvångstankar
och sin ångest. Den upphör inte bara sådär.
Jag tror att jag hjälpt mig på ett sätt genom att vara ärlig mot mig själv. Självinsikt.
Sen tror jag väldigt mycket på konceptet "behandla andra som du själv vill bli behandlad"
Jag kan få extrem ångest av att snacka skit om en person som jag inte har någon anledning att snacka skit om. Jag vill inte att någon ska snacka skit om mig utan anledning!
Så, jag försöker undvika det för att lindra min ångest. Det hjälper för mig.
Däremot vill jag prata skit om någon, är det något jag känner att jag kan stå för ja då är det inga problem.
För det kan jag ju utan dåligt samvete säga till personen ifråga.
Jag är så jävla lätt att få ångest och det är fruktansvärt uttröttande för själen. Jag vet att jag duger som
jag är. Jag vet att jag har jätte många bra egenskaper men ändå undrar jag många gånger om jag är värd
att vara lycklig.Är jag värd alla dessa underbara människor runt omkring mig. Vill de verkligen vara min vän?Självklart vet jag svaret. Klart jag är värd dem. Jag är värd allt för att vara lycklig!Jag är en otrolig vacker människa, inuti och utanpå. Men varför plågar man ändå sig själv?
Frågor om manodepressiva
Nu är jag tillbaka i staden. Känns lite si sådär om jag ska vara ärlig...
Jag slutade äta Litium under 3 veckor för att kolla att litiumet inte var
orsaken till min konstanta huvudvärk. Men huvudvärken försvann inte..'
Jag vet att läkaren och min ssk kommer bli arg när de vet att jag exprementerat
själv men vad ska man göra när man är desperat? Jag orkar inte med
den här huvudvärken längre! Hur som helst så äter jag ju även zoloft samt serequel
som komplement så jag tror och hoppas att jag inte kommer hamna i något skov!
Jag känner att jag har lite bloggtorka för tillfället.
Ställ gärna lite frågor om det är något om min bipolära sjukdom ni undrar över
Eller ge tips om något intressant att blogga om =)
Nybakad pepparkaka
Nu e jag hemma i Sverige igen. Vilken omstallning att komma hem till minusgrader nar man varit
i tropisk varme nastan 2 månader! Sorry att jag varit dålig på att uppdatera, men det ska bli andring
pa det nu =)
Som jag skrev i forra inlagget har jag haft problem med huvudvark. Jag har fortfarande
huvudvark och vet inte om det beror pa litiumet eller inte. Ska till läkaren i veckan.
Kram på er!
Update from Thailand!
Thailand e underbart. Kunde inte be om battre avkoppling!
Vi har nu halvtid kvar av semestern. Sa jag klagar inte over det om jag sager sa.
Dock har jag(tror jag) fatt biverkning av Litiumet. Huvudvark. Konstant har jag haft det i 3 manader.
Varje dag. Innan dess har jag ocksa haft men inte lika kontenueligt.
Har nagon av er haft huvudvark av litium?!
Jag har testat att sluta med litium nu en vecka, pa eget bevag...
Hoppas att huvudvarken forsvinner!!!!
