Manodepressiv med handen på hjärtat

Det började med att min mamma gick bort. Jag var i en ganska känslig ålder (15år) Jag förträngde mycket av mina känslor kring det så mitt sorgarbete kom inte förrän nästan 1 år senare. Det var mycket saker som hände runt omkring hennes död. Stressrelaterade händelser som påskyndade eller påverkade min insjuknad.

Man föds inte bipolär. Man föds inte med någon psykisk sjukdom. Däremot så kan man ha genetiska förutsättningar att få en psykisk sjukdom om det finns i släkten. Men det är flera komponenter som ska samverka för detta ska ske. Miljöpåverkan, uppväxt, arv men även personlighet spelar in.

Jag hade redan manodepressiva drag i min personlighet långt innan jag fick min diagnos. Med det menar jag att jag har alltid varit en tjej som pendlat väldigt mycket i humörsvägningarna, men då på en rimlig nivå. Det är vanligast att "sjukdomen" bryter ut runt 15-30 år. Min mamma var också bipolär men det är inte bara arv som avgör utan att även uppfostran.Barn tar efter sina föräldrar. Jag och mamma var väldigt lika. Jag var precis som hon fast yngre och lite mindre erfaren ;)

Hur jag fick min diagnos.
Jag blev deprimerad ett tag efter att min mamma dog. En dag fick jag i stort sett bara för mig att jag inte skulle gå upp ur sängen. Jag tror alla känslor kom på en gång så jag helt plötsligt blev oförmögen att känna, jag var melankolisk. Det blev helt enkelt för mycket. Jag låg i sängen i 1 vecka har jag för mig. Åt inte, drack inte, pratade inte. Bara låg och stirrade i taket. Jag bodde i fosterfamilj då och även det var en svår omställning för mig. Tillslut var kroppen så utorkad att de var tvugna att lägga in mig. Så jag blev inlagd på barnsjukhuset för att få dropp. Inte pskyket. Fick inga mediciner eller något utan stöd och människor att prata med för att gå igenom sorgarbetet med mammas död. Efter 1 vecka tror jag att jag blev utskriven. Jag mådde bättre.

Men allt eftersom, bara någon månad efter detta insjuknade jag igen. Det var inte bara en vanlig depression utan jag sjönk så otroligt snabbt och jag blev djupt deprimerad, nästan apatisk. Mina släktingar och fosterfamilj tog hand om mig och kontaktade sjukvården. Denna gång skickades de vidare till att prata med barnpsyk eftersom jag inte kunde bli inskriven pga uttorkning på sjukhuset, problemet var ju egnetligen inte att jag var uttorkad utan det var psykiska besvär.
De hade kontakt med min familj i en eller två dagar innan de beslutade att jag behövde bli inlagd.
Så här började den riktiga utredningen.
De provade vanlig antidepressiva på mig först men de märkte att jag blev för uppåt istället.
De började spekulera kring om jag var manodepressiv,Så sjukvårdspersonal hörde sig för bland mina släktingar.
Och det visar sig snart att min mamma var bipolär utan att någon av oss i familjen visste om det. Hon hade hållt det hemligt i alla dessa år men det fanns misstanke om att hon var manodepressiv i hennes journaler. Jag tror inte att jag fick medicinering mot bipolär sjukdom denna gång utan jag har för mig att jag blev utskriven efter 2 veckor men att jag blev sjuk igen kort därefter och då började jag medicineras med litium.De ville vara säkra på sin sak och de ville vara säkra på att de inte var sorgarbete efter mammas död som gjorde mig så deprimerad.

 Jag var runt 16-17år i alla fall när jag fick diagnosen bipolär typ 2 och började med litium men det tog en längre tid innan jag vart stabil. Det kan ta flera månade upp till 1 år innan litium får sin fulla effekt. Jag ag åkte ut och in från psyket både barnpsyket och vuxenpsykiatrin men levde emellanåt normalt. Det var långa perioder oftast på hösten och vintern som jag automatiskt blev sjuk. Men så snart jag började ta mitt litium ordentligt utan att slarva så började skoven slutligen att minskas.

Nu består mina upp och nergångar oftast av normala humörsvängar, precis som vem som helst. Mindre skov förekommer ibland men dom går att hantera utan att jag måste läggas in på psyket.
Jag lever helt enkelt ett fullt normalt liv och min diagnos hindrar inte mig att leva ett lyckligt liv =)

Alla frågor och funderingar är välkomna. Eller om ni vill dela med er något får ni gärna göra det =)
Kram på er

De här svaren är baserade på mina erfarenheter av bipolär sjukdom. Hoppas de kan vara till någon nytta för dig eller någon annan läsare =)

Hur går man tillväga om man starkt misstänker att man har bipolär sjukdom?
Är det i ett akut skede ska man såklart kontakta vård så fort som möjligt!
Om man starkt misstänker att man är bipolär så är det absolut en början att kontakta närmaste vårdcentral så de kan ge dig en remiss till psykiatrin. Har du haft kontakt med sjukvården tidigare? Annars se till att få träffa en läkare på vårdcentralen, säg som det är, att du misstänker att du är bipolär och berätta om dina besvär och hur det påverkar dig i din vardag. Därefter får han efter erat samtal ge en remiss till den enhet du tillhör på psykiatrin för vidare bedömning.Se till att de tar dig på allvar på vårdcentralen för de kan vara väldig långsamma. Finns det någon som har något mer råd hur man ska gå tillväga?

HUR går en utredning till?
Det är så olika beroende på hur sjukdomen upptäcks. Vissa har solklara regelbundna maniska eller depressiva episoder som kommer ofta och är ihållande vilket innebär att de är lättare att upptäcka och fastställa diagnos. Oftast bryter sjukdomen ut  i form av någon svår stressrelaterad händelse tex någon nära dör, skilsmässa, utrbändhet, trubbel på jobbet etc etc.Men det är viktigt att skilja på sorgbearbetning och sjukdomstillstånd.
Annars brukar sjukdomsbilden med sina svängningar i stämningsläget vara så karaktäristisk att läkaren eller anhöriga sällan behöver tvivla på diagnosen.

Är man inlagt på sjukhus flera dar?? 
 Man kan läggas in på observation om läkaren misstänker bipolär sjukdom eller annan psykisk sjukdom finns. Oftast har man en svår depression,är manisk eller har blandepisoder att man måste vara inlagd. Det är lättare att diagnostisera någon som i stunden är väldigt djupt deprimerad eller väldigt manisk.
Eller så har man varit inlagd under olika tillfällen, prövat olika medicineringar tex lyckopiller men inget fungerat. Då börjar man fundera vidare. Sen är ju läkare oftast väldigt duktiga att se tecken. Men ibland kan det vara jätte svårt vet jag att sätta en diagnos för sytomen är inte alltid lika tydliga, även fast man kanske är bipolär.
En utredning kan tyvärr ta tid, speciellt om man inte har skov ofta eller beroende på hur ihållande de är.
Viktigt att veta är hur skoven påverkar ditt dagliga liv. Hindrar skoven dig att leva ett normalt liv?
Många kan ju älska upprymdheten så mycket att man förblindas av dess uppslukande energiska kraft. Man skadar inte bara sig själv utan andra i dess närhet för man är helt uppe i det blå med alla roliga tankar och idéer man har och vill uträtta. Då måste man medicineras.
Man brukar även ta reda på om sjukdomen finns bland nära släktingar. Vet du det?
Då kan det vara lättare att fastställa diagnosen eftersom den är ärftlig. 

Ni andra får jätte gärna ge exempel på dessa frågeställningar. Tillsammans blir vi nog lite klokare ;) 


 

Förlåt för att jag har varit så dålig på att uppdatera. Jag finns fortfarande kvar och har tänkt att fortsätta blogga men det har blivit att prioritera annat nu när hälsan inte varit på topp.

Det är så kul när ni skriver till mig. Ni är så goa allihopa som bryr er och som tycker det e intressant att följa mig.
Jag blir faktiskt peppad att skriva mer, så tack för att ni finns och det är jätte kul att ni gillar min blogg, ja när den väl uppdateras haha.


Till C. Tänkte skriva ett inlägg här någon dag som jag hoppas kan ge lite mer svar utöver det jag kommer publicera nu snart. Har så mycket i tankarna nu så jag vet inte när jag kommer kunna skicka ett mail. Men jag hoppas detta kan hjälpa dig lite.Kram

Hej på er.....

Förlåt för att jag har varit dålig på att uppdatera. Det har varit mycket på sistone så den här bloggen har hamnat efter ganska mycket...

Jag har haft det väldigt jobbigt på sistone med min huvudvärk. Smärtan har varit så stark att jag fått åka ambulans 3 gånger och varit mycket på vårdcentralen och hos sjukgýmnast. Jag mår ganska bra till och från...men perioder är smärtan så pass hög att jag ej kan kliva upp ur sängen. Då kan jag inte jobba eller socialisera mig... så vi får se hur det går nu under sommaren när jag ska jobba heltid.



Fick en kommentar av Joakim... som också haft problem med huvuvvärk...
Hur ställde tandläkaren den diagnosen? Jag har haft ont i nacken och huvudet på sistone...ínnan va det bara huvudet...konstigt..

Jag är inte döende iaf har de konstaterat och det e ju tur. Även fast det känns så ibland!

Nae, nu väntar jag på att en tjejkompis ska komma hit så blir det lite tjejsnack ikväll =)