Manodepressiv med handen på hjärtat

Hej alla!

Ursäkta att jag varit dålig på att uppdatera, det har varit mycket jobb och sen mycket att göra på fritiden så jag har inte haft tid att skriva i bloggen :(

Jag vart jätte glad av era kommentarer!

Anledningen till att jag skaffade mig den här bloggen var ju för att jag ville försöka nå ut.
Men jag vet, jag är lite dålig på att uppdatera och då gör det ju svårare att "nå ut" ;)

Men jag tror att ju mer "respons" jag får av er läsare, desto flitigare kommer jag uppdatera!
Man blir ju peppad av feedback :)




Annars kan jag ta och berätta att jag fortfarande inte har fått mitt körkortstillstånd(!)

Det har nu gått cirkus 4 veckor sedan jag lämnade remissen till min sjuksyrra som sedan skulle lämna den till läkaren så han kunde skriva under. Men jag har väntat ännu längre sedan jag skicka in körkortstillståndet.
Jag väntar nu på att läkaren ska skriva under, så han sen kan skicka den till mig. Så jag i min tur kan skicka remissen till vägvärket. Så vägvärket i sin tur kan godkänna mig som lämplig förare!

Jag tror att denna procedur kommer ta några veckor till!

Så ni alla som har en diagnos av något slag psykisk eller fysisk
- Se till att få ett läkarintyg INNAN ni skickar in om körkortstillståndet! 

Normalt sett ska det ta upp till 4 veckor. Men jag tror att det kommer röra sig om närmare månader för mig!

Det känns lite tråkigt att det ska behöva ta sådan tid.
Speciellt när jag inte har tid.

Min arbetsgivare börjar ju undra vad som är fel. Varför jag aldrig kan börja övningsköra.
Och jag har ingen som helst lust att tala om för henne att jag är bipolär.
Det vore ju nästan som att skjuta mig själv i huvudet. Nej, det vore det inte. Men jag vill gärna behålla min integritet. Och ja, jag vill inte att deras syn på mig ska förändras. VILKET DEN TYVÄRR kommer göra om jag berättar att jag är bipolär.

Även fast de kommer förstå- Även fast deras syn inte är negativ-

så är deras tolkning, alltid deras oavsett vad jag än säger, tycker eller känner!'

NEJ! JAG VILL BARA VARA SARA!

Åh, så skönt med lediga dagar mitt i veckan eller slutet, vilket som :)

Jag ska nog se till att vara ledig i helgen. Jag känner att jag behöver få vila upp mig efter 2 måndaders jobb övertid.
Det är roligt att jobba, och tjäna pengar minst sagt men det får inte gå så långt att man känner att man håller på att bränna ut sig.

Har bara jobbat 2 dagar den här veckan, UNDERBART!
Nästa vecka är det lite mer på schemat, men jag kommer ha vilat ut mig tills dess.
Ny energi, ny vecka!

I helgen blir det lugna puckar. Vi har haft så mkt aktiviteter inbokade varje helg de senaste månaden, men nu får det vara slut med planering för ett tag.

I helgen ska vi gå ut och äta på restaurang, och eventuellt se den nya Bond filmen.
Någon som sett den och vet om den är bra?


Ha en trevlig helg allihopa!

Det ska jag garanterat ha =)

Vaknade nyss.

Min hyresgäst, som jag hyr ut min lägenhet i andra hand till lägenhet har låst ut sina nycklar. Stackarn!
Så jag ska åka o lämna min extra nyckeln innan jag åker i väg till jobbet!

Jag jobbar kväll idag. Rätt så skönt ibland så man får sova ut på morgonen.Det behöver jag för jag e en riktig sjusovare. Morgontrött är bara förnamnet.

Läste lite andra bloggar igår som också inriktar sig mycket på sjukvård och psykiatri.
Påminndes då genom en annan bloggare, Sofia som skrivit boken Zebraflickan.
Hur det var att vara praktikan, som en åskådare från den andra sidan inom sjukvården och inte som patient.

Jag vill berätta om en händelse under min praktik, som uska- elev.
Jag har ju spenderat delar av min ungdomsperiod på psyket" och på utredning.
Barnpsyk, vuxenpsyk och även ett behandlingshem under 1 år.
Så jag om någon, vet hur det är att våra åskådare på den andra sidan.

Det här var när jag hade praktik på ett äldreboende fast för yngre åldrar samt med inriktning på psykiatri, hjärnskador och föredetta missbrukare.

Jag, min handledare och en annan arbetskamrat på boendet kom in på ämnet, vilka elever/människor som passar och inte passar inom sjukvården!
De har ju haft hand om många uska-elever, så självklart kanske inte alla har varit i bästa skick eller ordentligt utrustad för yrket.
Hur som helst så berättade den här arbetskamraten om en elev som hon haft som inte hade alla hästar hemma.
Lr ja, hon hade väldigt mycket egna problem, menade hon. Och det gick ut över praktikplatsen.
Sen fortsatte hon, ja men hon hade en diagnos. Och har man en sådan diagnos är nog inte detta rätt plats att jobba på.
Jag blev oerhört nyfiken(eftersom jag själv har en diagnos)
-Ja, hon var manodepressiv. Jag tycker inte att det är lämpligt.

TROR NI INTE JAG BLEV KRÄNKT?!
Kritiken var inte till mig, men jag själv är elev och har den diagnosen.
Jag passar utmärkt som uska/skötare. Vad fan är ditt problem, fördomsfulla människa?!
OKUNSKAP!
Människan sitter och säger, som själv jobbar som mentalskötare, och HAR "ERFARENHET", uttalar sig om människor på det viset. 
SNACKA OM FÖRDOMAR!
Jävla dubbelmoral kärring!

Jag försvarade självklart den här eleven, men utan att berätta om min bipolära diagnos.
Jag hoppas hon fick sig en tankeställare av en 15 år yngre ELEV.
Jag hade inte heller passat att jobba med människor om man har mkt bollar i luften och går igenom en kämpig period men det är ju inte så att man MÅSTE vara sjuk hela sitt jävla liv bara för att man har en diagnos i grunden.
Alla människor gör fel. Men ge dem en chans att kunna göra rätt för sig!
Helvete människa vi lever År 2008. Du ska själv vara utbildad inom sjukvården.
Någon om DU borde veta bättre om människor och deras förutsättningar.

Det är bara de närmsta av mina vänner, samt möjligt de jag känner förtroende för som vet om att jag är manodepressiv.
Jag skäms absolut inte över det, men jag känner varför ska alla behöva få reda på mina svagheter?!
Jag är säker på att ni som läser, era bekanta och vissa utav era vänner vet inte om varje hemlighet om dig.

Är jag omkring människor som vet om min svaghet, så är det lättare för mig att ta av mig masken när jag väl har ett skov.
Under ett skov, är det inte meningen att jag ska tycka synd om mig själv hela tiden, och det kommer jag omedvetet göra om du daltar med mig, lr om du vet om min svaghet, OM jag tillåter det dvs.

Det blir svårare för mig att bli frisk igen om jag tycker synd om mig själv. Jag  måste pusha mig själv, peppa mig själv för jag vet, jag har lärt mig att det är JAG som måste ta kontroll över mig själv och mitt liv , mina destruktiva tankar och mående för att kunna bli frisk.
Första steget:
-Äta mina mediciner regelbundet, så jag har en kemisk balans i kroppen.
Andra steget:
-Lyssna på vad min kropp och själ säger, behöver jag vila. Vila då. Hitta lösningar på problemen istället för att gräva mig själv djupare.

Är jag rädd för att bli manisk, försök varva ner, skapa fasta rutiner, VIKTIG med ordentlig sömn!
Behöver du prata, prata men blir du alltför uppvarvad är prata det sista du ska göra.
Det kan ge upphov till ännu maniskare tillstånd.

Känner du att du inte har någon som helst kontroll över ditt beteende och hur du mår. 
KONTAKTA din sjuksköterska eller närmaste psykiatri enhet du tillhör, oavsett diagnos eller ingen diagnos!
Försök inte vara din egen doktor. Det behöver inte gå så långt så du måste läggas in. Du har alltid ett val.
Försök ta tag i dig själv innan det går så långt!

Men fördomsfulla människa! Alla är olika, oavsett om vi har en bipolära diagnos eller en annan psykisk sjukdom!
Man kan leva ett normalt liv. Man kan leva helt frisk, gå och jobba, sköta hemmet och göra ett FÖRJÄVLA bra jobb ifrån sig!

Jag är säker på att vi människor som har upplevt svårigheter, är mer ödmjuka och har bättre fotfäste på jorden många gånger. Men det är sorgligt att man ska behöva gå igenom så jävla mycket skit för att  finna förståelse för andra individer!

Ingen blir någonsin fulllärd, men för fan släng ner fördomarna i träsket och läs på innan du uttalar dig om saker du inte har någon aning om!

Måste göra mig iordning för jobbet nu.
Ta hand om er alla!

Jag lovade mig själv att stänga av datorn för 1 timma sen. Ändå sitter jag kvar, hmmm.

När jag scrollar igenom min blogg ser jag bara så destruktiva inlägg och det är ju egentligen helt fel budskap för destruktiv är det sista som beskriver mig som person och min bipolära sjukdom är bara en liten del av mig i stora hela.

Meningen med den här bloggen var ju faktiskt att försöka få människor att öppna ögonen och vidga  
eran negativa syn mot människor som har psykiska besvär och störningar.

Men för att ni ska kunna öppna era ögon krävs det ju att jag bjuder in er i min verkliga värld och skriver mer om mig själv och hur jag lever idag, inte bara om hur det är att vara bipolär.

Min blogg känns alltför negativ och "sjuk"
Jag må vara manodepressiv, men jag är så jävla mycket mer än det.

Jag är vacker. Hehe. Ja, de säger det men deras ögon avslöjar dem om de verkligen menar det eller inte ;)
Jag är 22 år
Är utbildad till undersköterska/mentalskötare.
Jobbar som skötare, på två psykiatriska boenden i stan.
Har bara 6 månaders erfarenhet av arbetslivet som msk, men mina år på andra sidan inom sjukvården har gjort gett mig betydligt mera kött på benen än många andra skötare som varit inom samma yrke i 30 år.
Jag är lång
Har ljusbrunt hår
Jag anses nog vara en partybrud, men jag är också den perfekta unga hemmafrun till min sambo :)
Jag är väldigt vuxen för min ålder, men det bor en riktig barnunge i mig också.
Är duktig på att laga mat
Jag är busig
VILJESTARK
envis
och rättvis

Så nu vet ni lite mer om mig.


De få besökarna jag har, får gärna fråga något om det är något ni undrar över =)