Ett offer för ångest...
Varför ska vissa vara så förbannat sköra? Varför ska vissa ha så lätt att drabbas av stark ångest när andra knappt vet vad ordet eller känslan innebär? Ångest är en stor föreommende procent i min upp och ner drabbade livsfilosofi. Den är föraktad, hatbar,,skrämmande och återkommer vare sig jag vill eller inte!
Den är mest återkommande och ihållande när jag är som svagast. Det faller sig väl naturligt? Men även när jag är frisk finns den där och tenderar att krypa fram eller hugga i varje gång jag gör minsta lilla fel. Som ett starkt upprepande eko i mitt öra om hur jävla värdelös jag är som inte kan göra det minsta lilla rätt! Är jag aldrig bra nog?Är jag aldrig tillräckligt snäll?
Jag vet att jag är stark nu så varför ska jag då fortfarande vara ett offer för ångest?
Varför kan jag aldrig vara stark nog?
Den är mest återkommande och ihållande när jag är som svagast. Det faller sig väl naturligt? Men även när jag är frisk finns den där och tenderar att krypa fram eller hugga i varje gång jag gör minsta lilla fel. Som ett starkt upprepande eko i mitt öra om hur jävla värdelös jag är som inte kan göra det minsta lilla rätt! Är jag aldrig bra nog?Är jag aldrig tillräckligt snäll?
Jag vet att jag är stark nu så varför ska jag då fortfarande vara ett offer för ångest?
Varför kan jag aldrig vara stark nog?
